Dagens fråga i Stockholms city 
 
   
    nr 46  1978            
■■■ Det är så många konstiga ord man måste lära sig nu för tiden. Som det här med "know how". Kan vi på  grund av höga produktionskostnader inte sälja svenska varor utomlands så kan vi åtminstone sälja vår "know how", stod det i en exportöversikt i någon morgontidning.
    Se t ex på Kineserna, stod det, när dessa nu bestämt sig för att göra Kina till världens största industrination före år 2000 så inte är det färdiga produkter de vill importera från västvärlden utan det är "know how" dom vill åt.
    Men, säjs det i nästa tidning, är det inte en risk för Sverige att gå ut och sälja sin "know how", slår vi då inte undan benen för vår egen export?
     På den stora kvällstidningen sa en av cheferna till yngste reportern:
    — Jansson, det är din tur att gå ut och göra "Vi fem".
    — Å fan, sa Jansson, va ska jag fråga packet?
    — Du kan ta upp det där om "know how", sa chefen. Fråga dom om vi ska sälja vår "know how"!
  Den Sista höstsolen lyste skönt över planen framför Centralstationen när reporter Jansson och fotograf blandade sig i vimlet för att pejla folkmeningen.
    — Gumman med rutiga själen blir en bra ruta, sa fotografen.
    — Goddag, sa reporter Jansson, det är från kvällstidningen som gör sin vanliga rundfråga för dagen ... 
    Vad tycker damen, ska vi sälja vår "know how"?
    Damen stoppade in ett par fingrar under sjalen och kliade sig fundersamt i hårbotten. Därpå sa hon:
    — Jag vet faktiskt inte, själv har jag haft min gamla Electrolux i åtta år och han suger som om han vore ny.
    — Vi tar snubben i gröna kepsen, sa fotografen.
    — Han ser inte ut att kunna nåt han heller, suckade Jansson.
  Snubben i gröna kepsen tog upp ett paket Marlboro ur fickan, satte en cigarrett i gapet och tände medan han tänkte. Sen sa han:
    — Sälja "Know how"? Nja, jag vet inte det precis... Vi sålde ju S:t Barthélemy till fransmännen för hundra år sen och det ångrar vi väl i dag!
    — Min herre har nog missuppfattat det här ...
    — Har jag det. . . Ja, inte fan vet jag . . . Uppriktigt sagt så vet jag inte ens var "Know how" ligger.
    — Den du med smör på, sa fotografen.
■  Äldre herre med filthatt och scarf stannade som om han träffats av blixten men lyste upp när han förstod att han inte skulle rånas. Förra veckan hade en buse snott både pensionsbrev och 70-kort från honom i Kronobergsparken.
    — Vad tycker herrn, ska  vi sälja vår "know how"?
    — Uppriktigt sagt, svarade den gamle, så ger jag fullständigt fan i hur ni gör. Vi sålde våran chow-chow till en tant på landet därför att han envisades med att bita brevbärar'n i benet. . .
    — Inte chow-chow utan "know how", skrek reporter Jansson, som insett att den gamle hörde lite härsket.
    — Jaså, en helt annan ras kanske . . . Och vem biter han?
    Fy fan, sa Jansson, jag tror jag ringer bladet och säjer
opp mej.
    — Skam den som ger sej, sa fotografen. Här kommer det en jävel med portfölj, han kanske rent av är intellektuell?
    — Goddag goddag, sa Jansson, det är från bladet . . . Vad tycker min herre om vår svenska "know how"? Tycker ni att vi ska sälja den utomlands?
    — Ja, svarade mannen blixtsnabbt, men bara till de länder som kan garantera att de löst säkerhetsfrågorna kring avfallets hantering.
  En blond tjej som visserligen tuggade tuggummi men hade så mycket böcker på armen att hon verkade intellektuell ändå, log så sött och lovande när hon stoppades på Tegelbacken.
    — Det är inte klokt det här, sa reporter Jansson till tjejen. Vi är från kvällstidningen va, och vi gör vår dagliga rundfråga va, och i dag frågar vi om vad folk tycker att vi ska göra med våran "know how", va. En del vill ju att vi ska sälja den utomlands, va? Men de e ingen jävel som har snappat vad know how e, va. Nyss var det en lirare som trodde att de va en hund!
    — Inte klokt, skrattade tjejen, det vet ju varenda kotte att "know how" är den nya innedansen. . . A-ding, a-dang, a-ding-a-dang, gnolade flickan och dansade hän över övergångsstället.
  Nu går jag på krogen och super mej full, sa reportern Jansson och stoppade det tomma anteckningsblocket i fickan.
    — En bärs skulle sitta fint, medgav fotografen.
    Den gamla källaren hade hunnit bli ganska spikad med folk ty det drog ihop sig till lunchtimme i citykvarteren.
    — Två starkbira, sa Jansson till servitrisen.
    — Kommer, sa flickan och var faktiskt tillbaka på två röda sekunder.
    Men när flickebarnet skulle rycka kapsylen av Janssons flaska gick kapsylens tunga av och det fanns ingenting kvar att rycka i.
    — Typiskt, sa Jansson, i dag går allting åt helvete.
    — Åja, sa flickan, körde flaskhalsen i dörrpostens låsbeslag och vred till så att kapsylen flög all världens väg.
    — Det där har du bestämt gjort förr, sa Jansson beundrande.
    — Tror jag det, sa flickan, de e inte bara att sälja öl. Man måste ju ha lite "know how" att komma med också!
    — Ryck opp dej, Jansson, sa fotografen. Gråt inte.