Det är synd om bilarna i år!  
 
 nr 8  1966
    En familj kom med tåg, ett par familjer kom med turistbuss, men de allra flesta kom i bil, och inalles var vi väl ett 50-tal stockholmare som köpte rekreation under sportlovet hos det jättebussiga värdparet Sally och Calle Norberg  på den hemtrevliga turiststationen i Bruksvallarna.
    Dom som kom med buss gick det bra för.
    Dom som kom med bil gick det bra ända hit, sen gick det inte längre. Det var 35 grader minus somliga nätter, och även om en och annan bilmotor råkade starta på morron så vägrade hjulen att gå runt.
    Dom som kom med tåget var det värst för. Den nyblivne kommunikationsministern har ju inlett karriären med att lägga ner banstumpen mellan Sveg och Hede, så man får åka runt halva Norrland för att nå hit!
    Bilar tillverkas i Detroit, Wolfsburg och Göteborg, dvs. städer som brukar bli lamslagna så fort det blir 2 grader kallt. Att bilar som tillverkas i dessa städer stundom exporteras till orter där det är 35 grader kallt är det tydligen ingen som på allvar räknar med.
    Den här veckan i Härjedalen har bjudit på en intressant uppvisning i konsten att starta en frusen bil. 
Ägare till djupfrysta bilar delar upp sig i vissa bestämda kategorier har det visat sej:
    1) Sparkaren, det är han som har betalt 25.000 kronor för en Plymouth och inte riktigt kan fatta att en bil för 25.000 bagare kan vägra att starta. Medan. små Volkswagen 1300 puttrar igång med glada smällar i avgasröret runt omkring honom på parkeringen, blir Sparkaren allt mera förtvivlad. Det slutar alltid med att han tar tre steg tillbaka för att få bra ansats och sen sparkar Plymouthen i ändan så att det säger klang i plåten. Möter ni en deppad disponent med röd toppluva, tårar i ögonen och stort bandage om foten så har ni mött en Sparkare.
    2) Sprayaren, är offer för den moderna reklamen som säger att man ska köpa sig en liten sprayflaska med bensin som man sprutar in i förgasaren innan man startar. Sen går bilen igång med en sång i avgasröret. 
    En sprayare låg på öronen i motorn och sprayade en hel morron utan att få liv i bilen. Däremot var det ett jäkla liv på frun hans som tjöt som en tågvissla inne på hotellrummet, det är ju också ett öde att behöva gå omkring med håret fullt av bensin hela veckan. När Sprayaren äntligen fick igång sin kärra for den omkring och luktade som ett dåligt fruntimmer på vägarna.
    3) Experten, är han som mej veterligen aldrig fått igång sin egen bil men ändå vet på pricken hur andras bilar ska starta. Han dyker upp just som man är färdig att sälla sej till Sparkarna. Han säjer;
    — Det är en ispropp i förgasaren. Experten plockar sönder förgasaren i småflisor åt en. När han plockat ihop den igen och motorn fortfarande inte ger ett ljud ifrån sej, säjer Experten:
    — Nähä, det var alltså inte förgasaren. Det var fördelardosan! Vi får torka spetsarna och rotorn. Experten plockar sönder hela det elektriska systemet, och när gårdsplanen ser ut som ett mindre skrotupplag så går Experten till lunch. Av värden på hotellet får man en säck att ta delarna i samt telefonnumret till verkstan i Funäsdalen.
    4) Bogseraren, är också en sån där figur som bara bubblar av hjälpsamhet. Han binder en stålwire om ens kofångare och säjer:
    — Trean och tändningen och så släpper du kopplingen när vi är uppe i 30. Jaha, säjer man och sätter sej bakom ratten. Det är ungefär allt man hinner göra innan Bogseraren försvinner bortåt vägen för full gas med ens kofångare skramlande i en tåt efter sej.
    5) Eldaren, är den farligaste av dom allihop. Han har varit i Moskva och sett hur dom bar sej åt med bilarna där. Dom ryska taxichaufförerna brukar elda en liten brasa under oljetråget för att tina upp maskineriet. 
    Inte för att jag begriper hur dom vågar. Men eldaren är inne på samma linje. Han kommer släpande med en blåslampa och erbjuder sina tjänster. En bestämd varning är dock på sin plats. När ni hör en öronbedövande knall och ser en sotig DKW komma flygande genom luften, då är Eldaren i farten.
    6) Amatören, han som varken är Expert, Bogserare, Sprayare, Sparkare eller Eldare, han som över huvud taget inte vet ett smack om bilar, han är den mest fascinerande typen av dom alla. Lugnt sätter han sej bakom ratten, vrider runt nyckeln i instrumentbrädan och startar! Ingen vet hur han bär sej åt och han själv kan inte förklara, för han begriper ingenting. Han bara åker han.
    I detta läge när alla Sparkare, Sprayare och Eldare låg i som blårävar och bilarna ändå inte ville gå, tycker man att han som tog tåget skulle tycka att detta var lika skönt som det är på SJ:s affischer.
    Men han som tog tåget är arg. Han beställde sovvagnsbiljetter till sej och familjen redan i början på november. Allt var frid och fröjd in i början på januari, när SJ ringde och sa att det tyvärr inte kunde bli några sovvagnsbiljetter. Allt var utsålt. Men han som tog tåget rev upp himmel och jord och fick sovvagn över Östersund. Den 10 februari skickade han skidorna i förväg och på kvällen den 12 februari stövlade han in på perrongen på Stockholm C för att inta sina sovplatser i vagn 738, tåg 802. Bister kyla rådde. Han som tog tåget kånkade på ungar och bagage längs tågsättet för att hitta sin vagn. Den fanns inte. Barnen började yla i högan sky. Dom hade sett fram mot fjällresan i två månader, och så fanns det ingen vagn. Han som tog tåget skubbade runt hela Centralen på jakt efter nån som visste besked. Det visste ingen. Men så dök det upp en farbror med en walkie-talkie. Via denna uppfinning nåddes kontakt med någon som visste att vagn 738 flyttats från ordinarie tåg till ett extratåg, med nummer så och så, på plattform nummer så och så. Mannen med walkie-talkien och han som tog tåget raggade upp en gammal skottkärra som tillhörde AB Trafikrestauranger och med bagage och besviket ylande ungar nådde man rätt vagn i en helt annan ända av bangården.
    Tåget gick och först då observerade man ett mycket tråkigt faktum. Fönstret i kupén gick inte att stänga. Det var 20 grader kallt ute och det snöade på kudden i mellanslafen så att yngsta barnet höll på att halka i golvet. Att det inte fanns vatten att tvätta sej i gjorde ju inte så mycket, men detta evinnerliga snöande var irriterande. Sedan han som tog tåget och sovvagnskonduktören mätt sina krafter på fönstret utan att kunna rubba det, fick man en ny kupé. På morronkvisten nådde man Östersund och såg fram mot en kopp kaffe innan rälsbussen mot Sveg skulle avgå. Men högtalaren skrek ut att passagerarna skulle vara så vänliga att ta plats i rälsbussen snabbt som ögat. Han som tog tåget undrade om inte rälsbussen skulle invänta det ordinarie tåget från Stockholm så att man hann fika. Han fick en axelryckning till svar. Rälsbussen gick, stannade i Brunflo, där det inte givs mycket att stoppa i hungriga barnmagar, där stod rälsbussen i en timma och femtio minuter. Den inväntade det ordinarie tåget från Stockholm. Efter busstransporter från Röjan över Hede till Funäsdalen nådde han som tog tåget Bruksvallarna efter 18 timmars resa. Dom som tog bilen nådde fram efter 9 timmars resa.
    Han som tog tåget njöt dock av fjällvistelsen i ett par dar innan han på tisdagen den 15 februari blev alldeles helt lycklig. Då kom skidorna som han hade skickat den 10 februari.