De lånta paltornas dårskap
 
  nr 9  1980                 
■■■ Maskeradernas tid är guskelov över för den här gången.
    Jag var rospigg på en jättemaskis på Östermalm i år. Jag menar, att har man tackat ja till en maskis, så ska man gå in för den. Därför hade jag förberett maskeringen noga, skaffat bra lösskägg hos Buttericks, målat kran och kinder rödare än de är i vardagslag, skaffat fram den mest illa medfarna vegamössan i vedbon på ön och dessutom hade jag fixat en rutig skjorta och ett par hängselbrallor, som alltjämt bar spår efter den sommaren vi sprängde för bastubygget. Till detta hade jag lappade gummistövlar och jag såg ut som om jag just hade blivit ritad av Albert Engström. Helt oigenkännlig.
    Så fort man steg på i våningen, där kalaset just börjat rasa, kom det en lymmel och sa:
    — Tjenare Olsson, jaså du har klätt ut dej till kulturarbetare i år!
   Förra året hade jag kudde på magen, mörk kostym, slickad mittbena och pipa i truten, dymedelst föreställande Hasse Ericsson, f d Transport. Ganska lyckat, om jag får säja det själv. Det var en subskriberad fest och när notan kom, sa kyparn, att “det blir väl kontokortet som vanligt”.
    En lyckad maskerad fordrar att gästerna iakttar en viss aktualitet när de klär ut sig. Det är så förskräckligt tröttsamt med alla zigenarbaroner och Kolingar, som befallar svenska genomsnittsmaskisar. En bra maskering ska så att säja ligga i tiden. Folk hade mera ambition förr, på varje maskis kom det alltid någon de Gaulle, någon kung Farouk och någon Hedlund i Rådom. 
    Nuförtiden tycks maskeradfolket ha råkat ut för något slags återfall i dessa revbensmönstrade löjtnantsuniformer som man hyr på Oscars.
    Det kanske beror på, att tiden inte har några storheter värda att försöka efterlikna? Vad vet jag.
    De enda ljuspunkterna på årets maskerader var ett par Ayathollah Khomeiny. En av dem fick eld i skägget och måste lämna kalaset innan det riktigt hunnit komma igång. Hur bär sig den riktige ayathollan åt när han käkar flamberade pannkakor? En svedd bankkamrer från Rågsved vill gärna veta. 
   Ibland har man inget för att man strävar efter aktualitet. Jag tyckte att jag träffade prick det året när det senast var oljekris, 1974 tror jag det var. Med en luciaskjorta, handduk på skallen, svart snodd runt pannan och ett par svarta solglasögon hade jag förvandlat mig till en vansinnigt illusorisk oljeshejk. Det var snudd på att taxikillen, som körde mig till skivan, bad mig fixa ett par fat soppa utöver ransonen.
    Men säg den seger som varar — maskeraden räknade in 58 oljeshejker, alla i badlakan och solglasögon. Lokalen såg ut att ha blivit inblandad i ett ökenkrig.
    1976 var jag Tom Jones men fick bryta redan efter förrätten för att åka hem och befria mig från snörlivet. Vid kaffet var jag tillbaka som Hamlet, Stig Järrels version från 50-talet, som teaterhabituéerna inte har glömt än i dag.
   1978 var jag miss Piggy i Mupparna men jagades hela kvällen av en bryggeridirektör från landsorten som trodde att jag var Git Gay.
    1979 var jag Fozzie på en intim maskis på Kungsholmen, där alla fann alla medan jag fick ihop det med husets rottweiler. Den satsade hela sin energi på att göra mig med valpar.
    Det finns stunder när man undrar varför man egentligen går på maskerader.
    Jag känner människor som inte gärna går på maskerader, för dom är två meter i strumplästen och har lite marigt att bli anonyma hur dom än klär ut sig och står i.
    Om t ex en sån som Lasse Holmqvist i TV går på maskerad, blir han lätt avslöjad. Men det kan ju också hända att någon pekar på honom och säjer:
    — Den där fan som har klätt ut sig till Lasse Holmqvist har faktiskt gjort ett gott arbete!
    Ack du grymma otacksamhet.
   Men nu är detta egendomliga utslag av svenskt sällskapsliv över för den här gången. Man känner att man behöver samla ork och hälsa för att möta våren och dess trötthet. Man packar därför sina trunkar och far till fjälls och åker skidor. Ingenting är så välgörande efter en säsongs festande i lånta paltor som den rena klara Härjedalsluften!
    Man proppar Saaben full med prylar, har just spänt fast laggarna på taket och står på Birkagatan i täckbrallor, täckjacka och luva, väntande på att familjen ska pallra sig ner.
    Vem kommer då traskande om inte den där kamrern i Rågsved, han som fick skägget avbränt när han var ayathollah i februari! Karln tvärbromsar, pekar på ens person och utbrister:
    — E’re maskis i kväll igen?
    Full rulle ut genom Norrtull! Man står på allt vad man orkar och är i Härjedalen innan kvällen. Hotellvärlden står på trappan och hälsar välkommen. Han ser inte klok ut. Han har flätor, fräknar och korviga strumpor och säjer, att han är Pippi Långstrump.
    — Hej och välkommen, ropar han, du kommer lagom till maskeraden!