De Sista Dagars Terrängåkare
 
           
  nr 9 1967                 
■■■ Vi är en förlorad generation. Vi är De Sista Dagars Terrängåkare.
    Visst vet vi att det är inne att åka slalom och att vi terrängåkare är ute. Men vi har det ganska festligt när vi är ute. 
  Vi, det är rundmagade direktörer i skilda branscher, fjällsemestrande husmödrar, en och annan ingenjör, en och annan advokat samt en och annan redaktör. Det är vidare ett antal små barn som kajkar fram på korta skidstumpar, oskuldsfulla och ännu inte nersmittade av slalomsjukan. Det är också en liten hund, en papillon som ser ut som en Båtsman för sjutton-tummare.
    Eftersom vi är De Sista Terrängåkarna väcker vi ett enastående intresse i fjällvärlden. Vår väg mot fjälltopparna kantas av storbligande unga män i toppluvor, motorglasögon, svarta långkalsingar med vita revärer samt dykarskor som väger elva kilo styck. En del av dom nöjer sej med att förvånat betrakta oss. De djärvaste kliver fram och erbjuder oss en tia för att vi ska jojka.
  En disponent i gurka på burk blev bjuden tjugo spänn för att blåsa en trudelutt på näverlur.
  En civilekonom från västra förorterna blev i Ramundberget stoppad av en slalomåkande designer, rätt lik major Mc Lane i Rymdpatrullen. Mc Lane tryckte tyst en chokladkaka i civilekonomens hand och bad om sin hälsning till frun och barna hemma i kåtan.
  En ingenjör i vatten, värme och sanitet fick ivrigt stakande och febrilt diagonalande formligen slita sej loss från en skara slalompjattar från Fjällnäs, vilka ville tvinga honom att kasta lasso.
    Det är klart att det bland oss, De Sista Dagars Terrängåkare, finns en och annan som avviker från det moderna skidsportmode som distribueras från Lejas och NK:s ski-shop. Här några avvikande typer:
  Morgonstund kallar vi den gamle översten som har suttit i ett hörn av matsalen på Fjällnäs så länge jag kan minnas. Att han kallas för Morgonstund torde bero på att han har så mycket guld i mund. I övrigt uppträder han i svart skidmössa, vit militäranorak, fladdrande golfbrallor och ett par raggsockor som var jättepoppis det året André flög mot Polen med ballongen »Örnen». Det är klart att han får varma applåder av slalomungdomarna, var han än dyker upp. Han ser ut som om någon just rivit honom ur Skidfrämjandets års bok 1934.
  Midnattssolen är en grossist i korta varor och kallas Midnattssolen därför att han är stor och röd och är uppe hela nätterna:
  Blixten är den grånade fjällturisten, en dam som varje afton sitter i kaféet och berättar om hur hon rundade Storskarven i blixtföre påsken 1941. Hon genomförde bragden på samma laggar som hon än i dag trafikerar fjällvärlden med, ett par 38-åriga brädlappar med knopp. De skulle ha fallit i småbitar för länge sen, men tack vare polletteringslapparna håller dom ihop.
  Mystiska Magnus är också en avvikande typ. Han smyger ut varje morgon klockan åtta med ett avlångt fodral under armen. Man vet inte riktigt vem han är. Bara att han har så konstiga mustascher.
    Somliga menar att han är en notorisk tjuvskytt som åker iväg för att knäppa sej dagens ripa.
    Andra tror sej veta att han hör till någon av minoriteterna som ligger med tubkikare och lebbar på nakna renar om dagarna.
    Sen finns det en stor grupp som hyllar teorin att mannen är en förklädd Putte Wickman som med klarinetten lindad i näver, åker omkring och spelar folklåtar (näver-greens) för slalompjattarna.
    Ryktena surrar, ingen vet. På avskedsfesten om lördag ska vi rycka honom i mustaschen och se om den är äkta.
  Vallande Valter, det är han som alltid har så felvallat och beklagar sig som svenska skidlöparäss brukar göra i radiointervjuer. Han åker inte en meter utan att ha blåslampa och vallaburkar med sej. Häromdagen när dimman låg så tät över Hardyknallarna att man inte såg från det ena träkrysset till det andra i den rösade leden mellan Ramundberget och Tänndalen trodde vi oss höra Sista Skriet Från Vildmarken. Någonstans i dimman hördes en människa utstöta ett skärande skri. När en körare från nordväst för ett ögonblick slet hål i dimväggen, såg vi att det var Vallande Valter. Han stod med skidorna i näven på en sten och skrek: ÄR DET NÅGON SOM HAR BLÅ SWIX?
    Vallande Valter hade bara grön med sej och vägrade att röra sej ur fläcken.
  Lurviga Lasse är en glad direktör som lufsar över fjällvidderna i lurvig pälsmössa och lika lurviga pälsvantar. Han ser ut som en skadeskjuten paradvakt utanför Buckingham Palace. Men Lurviga Lasse säjer att det är bra att vara varm om huvud och händer när man åker skidor. Enda olägenheten är att man ibland blir jagad av björnar som vill hångla med en.
  Personligen är jag ingen skidåkare. Men när jag intagit SJ:s normalspårvidd mellan skidorna brukar jag trampa ner kopplingen och låta tyngdlagen och Vår Herre sköta resten. Den grånade färdledaren bedyrar att jag liknar en gammal mjölkpall som har kommit på glid. I tisdags måste jag kasta mej omkull för att inte åka in i Norge. På kvällen när, Kalle Norberg tog fram dragspelet var det skönt att komma hem till Sverige igen och sjunga allsång med de övriga av dessa Sista Dagars Terrängåkare och konversera vid kaffet efter middagen. Samtalsämnena skiftar från bord till bord. Det finns bara ett ämne som är gemensamt: Per Oscarsson.
  Blixten tycker att det vore skada om den sympatiske skådespelaren bleve stoppad från all TV-medverkan. Kunde man inte tänka sej, undrar hon, att man släppte fram honom i TV bara under förutsättning att man satte ett hänglås i gylfen på honom. Jag har lovat att tala med Baehrendtz om den saken när jag kommer hem.
  Lurviga Lasse har ingen speciell synpunkt på frågan, men framhåller att Svensk TV är alldeles för upphetsande för björnarna.
  Översten tycker sej ha lagt märke till att den där pojken Oscarsson har slapp hållning.
  Vallande Valter tycker att Per är en prima kille, för han lärde svenska folket att man ska ha fyra par kalsonger på sej om vintern, en insats för folkhälsan.
  Slalompjattarna avskyr det, eller som en representant formulerade saken: tjejerna kräver att man ska snöra av sej slalompjucken varenda gång.
  Vad Midnattssolen tycker vet jag inte i skrivande ögonblick. Klockan är bara två och Midnattssolen stiger inte upp förrän 15.30.