Det är dags att måla över symbolerna 
 
    
  nr 38  1969                 
■■■ Varför frågar jag, och hundratusentals svenska män med mej, ska det vara ett sånt förtvivlat hemlighetsmakeri kring pinkandet i detta land? Nu har det hänt igen, att jag tagit fel på dörr och hamnat på “damernas” vilket som vanligt väckte gallskrik och bestörtning i lokalen.
 Det är symbolernas fel. I det här landet går det tydligen inte längre för sej att skriva “Herrar” respektive “Damer” utanpå dörrarna. I dag ska det vara symboler, Det vanligaste är att man målar en hög hatt på herrarnas dörr och en plymhatt på damernas, Varje kväll utspelas hjärtslitande scener på våra krogtoaletter, där killar som börjat se lite suddigt efter fjärde groggen står och hoppar jämfota framför de båda dörrarna med handen krampaktigt sluten kring grenen och den andra handen för ena ögat för att söka urskilja vart de ska.
  Detta är terror. Det säjs att steppdansen uppfanns av en skotte som hade fyra döttrar men bara en toalett. Fel, jag är övertygad om att den föddes en afton på en krog med sådana där fåniga symboler, kanske på ett av de där ställena där dom har en stövel på herrarnas och en högklackad damsko på damernas.
    Jag lider mycket starkt med dessa hoppande killar på krog. Jag vet hur de har det, sen den gången jag skulle gå på krogtoalett i Finland. Dom hade visserligen bokstäver på dörrarna, men det stod på finska och sånt är inte gott att tyda när det är bråttom. Jag tog Kekkonen i hågen och rusade in genom vänster dörr, rakt i armarna på restaurang- chefen, för det var hans kontor. Efteråt fick jag veta att det stod “Restaurangkontor” på dörren. Det var sa dags då.
    En gång var jag illa utsatt i Sovjetunionen, där dom också har ett språk som dom är ganska ensamma om. Men i Sovjet är problemet inte så drivet till sin spets. Frampå småtimmarna kan man göra som ryssarna själva gör när dom blir påtända, pinka i blomkrukorna. Det går en historia om en svensk fotograf, jag ska inte säja vilken, som tillsam- mans med en reporter väntade på företräde hos en högt uppsatt ryss i Moskva. De fick vänta i timmar i förrummet och det började tränga på hos fotografen. Det fanns ingen toalett inom synhåll, ingen människa som kunde så mycket engelska att det gick att fråga henne. Det återstod bara en lösning i denna förtvivlade situation, fotografen slog drillen i en stor vit urna med en konstgjord blomma i som stod på golvet i ett hörn. Allt hade gått bra om inte vasen hade varit av gips. Den såg ut som en ogräddad pannkaka efteråt.
    Symbolerna på våra muggdörrar blir allt flera. Det tycks som om ägare av offentliga lokaler tävlade med varandra i spiritualitet. Jag säjer som Söderlund i viken sa när vi var på en liten krogrunda i våras. På ena stället hade dom en tupp på herrarnas, och en höna på damernas. På det andra stället hade dom sådana där könsmärken, ring med pil på herrarnas och ring med plus under för honorna. Söderlund sa:
    — Ska man behöva vara fågelskådare för att slå en drill i den här stan?
    I de fall där man alltjämt vågar vara så gammalmodig att man bibehåller bokstäverna på dörrarna, där skriver man “Gentlemen” på herrarnas och ‘Ladies” på damernas. Eller “Messieurs” och “Dames”.
  Och så finns det etablissemang där det inte står något alls, och det är nästan en oanständig nonchalans mot gästerna.  På ett av de ‘‘finare” ställena i stan gick det inte att någonstans läsa eller tyda sej till vart man skulle. Rockvaktmästaren såg ut som en nyss avsutten lord ur engelska underhuset och han reagerade lika smärtfullt som en sådan, när jag försynt undrade var toaletten befann sig. Rodnande lutade han sej fram och viskade med slutna ögon i mitt öra:
    — Bimmelibim eller bummelibum?
    — För helvete karl, säj var muggen är innan jag pissar på mej!
    — Jaså bimmelibim, viskade han med alltjämt slutna ögon. Det blir tredje dörren på höger hand.
    Det måste bli ett slut på det här att folk ska behöva hoppa jämfota i minuter innan de hittar rätt. Det hör till de mänskliga rättigheterna att man ska ha tydliga anvisningar. Stifta en lag, gör vad ni vill, men på toalettdörrarna ska det stå ‘‘Herrar” respektive “Damer”. Om man sen vill klistra på tuppar och höns och mustascher och damperuker och stövlar och pumps till ledning för turisterna som inte hajar svenska språket, så är det en annan sak. Blir det ingen ändring på det här, ska jag skriva till Namn och Nytt på Dagens Nyheter och föreslå att vi startar ett förbund, Svenska Utepinkarunionen.
    Arg ärlig svensk har talat!
    För övrigt är tiden full av hemlisar:
  Det är jättehemligt vem som ska spela titelrollen i nästa Åsa Nisse-film i stället för John Elfström. Men Mummel vet vem han är. Namnet är Bo Baldersson.
  Det är jättehemligt varför just Metro av alla snabbköpskedjor har ökat sin omsättning på färskt kött, Mummel vet orsaken: Metros varuvagnar går inte att köra rakt fram, de små hjulen är inställda så, att vagnarna drar åt vänster och vare sej kunden vill det eller inte står han inom tjugo röda sekunder öga mot öga med en förbindligt bugande styckmästare som frågar vad man önskar.
  Konsum försökte planka greppet, men fick för stor vinkel på sina vagnshjul så att kunderna bara går runt runt runt, En del blir så yra i mössan att de bara köper cirkelkaffe och raglar ut,