Det är gesterna det hänger på! 
 
  
  nr 15 1971                
■■■ Nästa år får vi skicka 714 Nilsson till Monaco, för det är ju på gesterna det hänger om man ska vinna Europamästerskap i schlagersjungning.
    Det vi tittade på sent i lördags kväll var den sextonde melodifestivalen i TV:s korta historia. Såvitt jag kunde höra, sjunger dom samma melodrutter idag som för sexton år sen. Att man tycker så, kan tänkas bero på att det är ungefär samma människor som komponerar melodierna idag som för sexton är sen. Det kan också tänkas bero på att dessa melodier sjungs av samma sorts människor idag som för sexton år sen.
    Hundratals artister har gastat sej igenom dessa melodier i finaler under åren, men det enda väsentliga som skiljer dem är gesterna.
    Det är viktigt att ha gester. Karl Gerhard brukade berätta om de gamla kringresande teaterdirektörerna och om hur noga dom var med att sujetterna skulle ha många och talande gester. En av Karl Gerhards första arbetsgivare vid turnéteatern skrek under en repetition med förtvivlan i stämman:
    — Inte den gesten herr Jonsson, den andra!
    Följde ni med så pass i lördags att ni hann kolla gesterna hos den segrande tjejen från Monaco? Inte nog med att lilla Séverine, fransyskan, bölade som en mistlur och såg ut som en militant Lill-Babs, hon hade dessutom härliga, svepande gester, ett underarmsarbete som man inte skådat sen all- sångsledare Lilja var i toppform på Skansen.
    Schweiz ställde upp med Peter, Sue och Marc, Family Three, och hade inriktat sej på en arbetsseger. Dom sjöng så man blev alldeles trött. Men ack, inga gester! Och utan gester, ingen topplacering.
    Malta satsade på Joe Grech, en man i vit kostym och prickig fluga. Han log tappert och ihärdigt som en croupier på Vetlanda Stadshotell när handelsresandena bara satsar 50 öre i taget. Men gesterna, var var dom?
    Luxemburgs Monique Melsen hade en söt visa att sjunga, "Pomme, pomme, pomme", men vilka gester! En gång var tjugonde sekund bredde hon ut armarna och såg ut som en gammal Piper Cub som inte orkar lyfta.
    Englands lilla blondin, Clodagh Rogers, Jeanette Mac Donald i vulgär 70-talsupplaga, var säker på att vinna. Inte med dom gesterna, flicka lilla! Man ska vara klar med morrongymnastiken innan man stiger in framför kamerorna.
    Svårast var det för Lily Castel och Jacques Raymond från Belgien som inte bara glömde gesterna utan också sjöng på flamländska, ett språk som inte ens Yngve Gamlin kan finna någon njutning i.
    Italienarna kan bara en gest, den vädjande framsträckta högerhanden som vi känner igen från alla de gånger folk i bilbranschen erbjudit oss gamla fiatar som gått 18.000 mil. Dessutom gallskriker alla italienska sångare. 
    I sexton år har vi hört dessa smäktande Mussolinis försöka vräka omkull kulisserna med sina stämmor. Är det ingen som kan tala om för italienska sångare att mikrofon- och förstärkartekniken gått framåt så pass att man numera hörs över hela Europa utan att behöva ta i så förbannat?
    Holland ska vi inte tala om, dess representanter ställde upp med en ballad från digerdöden. Dekoren såg ut som en scen ur Singoalla, vi väntade bara att Viveca Lindfors skulle komma in i närbild och visa sina bölder.
    Från Portugal kom en flicka som hette Tonicha och sjöng en låt som hette Menina, eller om det var Menina som sjöng Tonicha, jag minns inte riktigt. "Hennes klänning ser ut som en världskarta", sa den svenske kommentatorn. Jag tyckte det mera såg ut som en karta över Lissabons förstäder strax efter jordbävningen. Karta som karta, det var inte en gest i något väderstreck.
 Norge körde med romantik, ett sånt där sött paraplynummer som dom brukade ha på Chat Noir medan komikerna klädde om. Inte en gest där heller.
    Frankrikes kille gjorde i alla fall ett försök. Han lät vänsterhanden pendla bakom stjärten på sej själv medan han sjöng, precis som om han ville vifta bort en hund som nafsade honom i rockskörten.
    Bäst var i alla fall Monaco och så blev det pris också. Vi kommer att minnas detta schlagerjippo främst för fransyskan Séverines sätt att använda armarna.
    Sverige då? Ja, Family Fours herrar hade ju laga förfall, det står inte i mänsklig förmåga att spela gitarr och gestikulera på en gång. Jag känner en som försökte. Vi fick klippa av strängarna med avbitartång för att få honom loss. Flickorna i Family Four iakttar alltid en viss återhållsamhet med gesterna. Dom sätter ut stussen, lutar överkroppen svagt framåt, riktar blicken snett uppåt och vickar av och an med huvudet i sidled. Ibland tror man att dom står och läser nyheterna i något depeschfönster.
    Nej, 1972 skickar vi 714 Nilsson. Jag såg honom framträda inför 600 kustartillerister på Landsort våren 1946. Scenen var ett sofflock över två tomlådor. Nilsson sjöng en beredskapsschlager som var mycket uppskattad på den tiden.
•   När Nilsson sjöng "För har jag pengar uti min ficka. . ." så tog Nilsson upp plånboken och viftade med den.
•   När Nilsson sjöng ". . . och i mitt knä en vacker flicka . . ." så satt Nilsson på huk och höll om en osynlig flicka samt bepussade henne.
•   När Nilsson sjöng: "Och någonting som jag kan dricka . . ." så drack han djupa klunkar ur en imaginär flaska.
•   Och när Nilsson sjöng: ". . . då är jag glad som en speleman" då gned han som en galning på en osynlig fiol med osynlig stråke.
    I sista versen rasade sofflocket ihop och Nilsson försvann. Men gester var det! Enligt senare inkomna rapporter gjorde Nilsson stor lycka på flera kustartilleriförläggningar uppåt kusten. Hösten 1946 lär han ha gått sjukskriven i två veckor efter att ha vrickat tummen i Stadsbudsvisan. Det är gesterna man vinner på. 
    Vi skickar 714 Nilsson till Monaco!