Det är höst, men konsten blommar. . .
  
nr 39  1979                 
■■■ När hösten kommer är det dags för vernissagerna. Inte för att jag är någon direkt förståsigpåare när det gäller konst, men man har ju en massa polare som försörjer sig som målare och skickar inbjudningskort. Man ska komma klockan 14.00, äta tårta och dricka sherry samt utbyta tankar om konst med en massa dårar som inte heller begriper sig på konst.
  Ibland är tavlorna så konstiga, att man känner sig alldeles vilsen och famlar efter ett moraliskt stöd.
    — Aldrig i livet, sa Söderlund i viken när jag ringde honom på jobbet i stan och ville släpa med honom till Smygarn Perssons vernissage.     Smygarn var en bra klasspolare i Matteus när vi gick i tredje klass. Smygarn kände en tant på Norrtullsgatan som sålde nötkola för tre öre, två kola för en femöring. Smygarn kunde en massa spännande genvägar genom kvarteren längs Tomtebogatan. Smygarn visste hur pass hårt man tryckte på nagelfilen för att snaskautomaten på S:t Eriksgatan skulle tro att nagelfilen var en 25-öring och börja spotta schweizernöt.
    Det var nog meningen att Smygarn skulle bli ingenjör eller nåt tekniskt. Men han blev tavelmålare. Kubist, sa dom.
    — Det jag vet om konst, sa Söderlund, det kan man skriva opp på ett tunnelbanekvitto.
    — Samma här, sa jag. Men du får ett par glas hyfsad sherry om du kommer. Det brukar vara över på tre kvart.
    Söderlund kom och vi gjorde gemensam entré. Smygarn var rörd, nästan till tårar och mötte med stora kramen.
 På väggarna hängde Smygarns kubism. Bara han nu inte frågade vad vi tyckte.
    — Vad tycks? sa Smygarn och svepte över väggen med högra kardan.
    — Fantastiskt intressant kolorit, sa jag.
    — Roligt att du tycker det, sa Smygarn och kastade sig över nästa polare med en björnkram.
    Och du, sa Söderlund, som inte begriper dej på konst! “Fantastiskt intressant kolorit.” Vafan fick du det ifrån?
    — Det säjer jag alltid. Det går hem på varenda vernissage.
    — Nä, men goddag, herr Söderlund! gallskrek en soignerad herre i vit kostym och glasögon som hängde i silkessnodd kring halsen.
    — Ågren, viskade Söderlund, kund till mej. Rik som shahen.
    — Inte visste jag att Söderlund intresserade sig för kulturen, sa Ågren. Det var minsann en positiv överraskning. Vad tycker herr Söderlund om tavlorna?
    — En fantastiskt intressant kolorit, sa Söderlund i viken och rodnade gamla karln.
    Då lade Ågren våfflan om Söderlunds skuldror och skrek ut i gröten av skägg och damhattar:
    — Anna-Lena, kom häråt!
    En välpumpad madam med khakifärgad hatt på en kvadratmeter lösgjorde sig ur gröten och sammanfördes med Söderlund.
    — Kan du tänka dej, skrek Ågren, här är Söderlund, en affärsbekant till mig, och kan du tänka dej. . . Han tycker precis som jag. “En fantastiskt intressant kolorit”, säjer han. Kan du tänka dej!
    Det var det sista jag hörde innan trion blev ett med gröten och försvann.
    Smygarns tavlor var faktiskt inte så pjåkiga, en del skulle man t o m kunna tänka sig att ha på väggen hemma. Men om man skulle betala
4 000 styck för dem är en smula tveksamt. En död hare, uppsprättad på en skärbräda, kostade 3 500. I Hötorgshallen får man dem i original för en femtilapp.
■   Man får sno sig på att dricka opp sherryn på såna här tillställningar. Trängseln är så kompakt att folk knuffar ut innehållet i glaset om man håller på det mer än två minuter. Visserligen kommer då genast en tant med karaff och fyller på ny sherry, men det blir kladdigt på golvet och man går ju inte på vernissage och har vallat för klabbföre.
    Då och då hördes genom gröten en välbekant stämma som vrålade “fantastiskt intressant kolorit” och jag förstod att Söderlund var kvar.
    — Perssons form kan diskuteras, hörde jag en gäll kvinnoröst anmärka. En välbekant röst replikerade blixtsnabbt.
    — Damens egna former torde väl också kunna diskuteras.
    Jo, visst var Söderlund kvar.
    En silverhårig tant som gick ända in på tavlorna och granskade dem genom lornjett tog sig åt hjärtat och stönade:
    — Persson är stark, han tar mig så jag blir matt i knäna.
    Men det var nog mer sherryn än Persson.
    Jaså, sa en besserwisser av skollärartyp, herr kåsören har börjat intressera sig för kulturen? Nå?
    — Jag är lite tagen av koloriten, sa jag svagt.
    — Penicillin, sa besserwissern, penicillin är det enda som hjälper. Min hustru gick och drog med sin bronkit i fyra veckor men så fick hon penicillin och det var över på några dar.
    Inte nog med att dom är överlägsna, dom där besserwissertyperna, dom hör illa också.
  Det var roligt att du kom, sa Smygarn Persson, och tack för att du tog med dej en förståsigpåare också! Den där polarn var en positiv ordning. Den ska jag bjuda i fortsättningen.
    — Nu sticker vi, sa Söderlund. Jag har druckit åtta sherry och sagt till vartenda jävla skägg att koloriten är fantastiskt intressant. Vad är kolorit förresten?
    — Nånting med färgen, tror jag.
    Dagen därpå ringde Söderlund.
    — Har du läst recensionerna?
    — Nej, har dom kommit redan?
    — Ja, sa Söderlund. DN skriver att Smygarn har en fantastiskt intressant kolorit. Vet du vad dom säjer i SvD?
    — Nej, men jag har mina aningar.
    — Just det, sa Söderlund. Är'e nån ny vernissage på gång snart?
    — Jag säjer till när det blir.
    — Lova det, sa Söderlund.