Det är så lätt att gå vilse bland julens glada korvar!
 
                            
nr 51  1974
■■■ Hej, nu rymmer jag. Jag rymmer till nåt lugnt ställe där man kan låsa in sej och fira jul i fred.
   Så här dan före dan höll jag nämligen på att tappa julglädjen. Det hände mitt i en kommersiell mardröms värld, en sån där stormarknad, en plåtlåda i skogen utanför stan. Där myllrar det av tusen människor med ståltrådskärror framför sej och köpvansinne i blicken. Medan “Hej tomte gubbar” och “Anders Petters stuga står i ljusan låga” ekade ur hundra högtalare höll de köpvansinniga på att köra över varandra i ivern att handla “julens glada korv” och “julens glada sylta”. Det är samma korv och samma förbannade sylta som i augusti, men fryntliga papptomtar på varenda hylla bedyrar, att nu är det fråga om “julens glada”.
    Och där står man med en skog av julens glada hyacinter bak, julens glada berg av långkalsonger fram, tio hyllmeter av julens glada termoskannor till vänster och en igloo av julens glada LUX-tvål till höger och säjer sej, att antingen är det jag eller julen som håller på att bli galen. Köp köp köp, frustar det i högtalarna. Jul jul jul, skrålar dom. Korv korv korv. Klapp klapp klapp. Tomte tomte tomte.
    Man har handlat de livsmedel man anser sej behöva. Det är bara ett paket tändstickor som fattas. Men det finns inte en jävel i denna vansinniga kommersiella hangar som kan tala om för en i vilket väderstreck det finns ett paket tändstickor. Dom bara gapar att det är jul jul jul så köp köp köp.

  Man letar sej fram utefter travarna av shampooflaskor och hushållspapper, i vanliga snabbisar brukar tändstickorna också hålla till i det distriktet. Men plötsligt är man ute ur de hushållstekniska sammanhangen och står öga mot öga med åtta hyllmeter spik och kofötter. Julens glada hammare ser likadan ut som höst- och vårhamrarna.
    En dam i persian, som skjuter åtta års behov av ansjovis och Abbas inlagda löksill framför sej, skakar på huvudet, när jag frågar henne om vägen till tändstickorna.
    — Jag minns att jag såg dom i september, men jag kan faktiskt inte erinra mig vägen dit.
    En man i rutig keps, 24 kilo socker och 48 påsar torrjäst säjer, att han har sett tändstickorna så sent som denna dags förmiddag men att inte han heller minns riktigt var det var.
    — Jag tror det var nån stans söderut, här tappar man bort sej. Jag har inte sett min egen käring sen klockan tre.

  När jag rundar en fjälltopp bestående av blöjvadd och Mimosept, frontalkrockar jag med en dam som har kärran full av vitkålshuven.
    — Se opp hur ni kör! råmar damen.
    — Jag kom från höger, försöker jag.
    — Vi som kommer från livsmedel har förkörsrätt, fastslår damen.
    — Jag kom från livsmedel för en halvtimme sen, jag håller på och spanar efter tändstickor.
    — Dom gick jag förbi klockan halv tre, säjer damen. Jag tror det var oppåt skumplasten nånstans.
    Och högtalarna skrålar...“Sankta Lucia, ljusklara hägring...”
    Efter 45 minuters jagande efter tändstickor, pustar man ut mellan ett höghus av vetemjöl och ett pendeltåg av femtioelva kyl- och frysskåp. Man känner sej som Stanley som på trettiofjärde dagen ännu inte har sett röken av David Livingstone. Stanley hade åtminstone sina bärare, dessa tappra infödingar, att prata med. Jag har bara hundra högtalare som skriker att “Nu är glada julen här här här . .
    En karl med Persson på skjortan ser ut att tillhöra personalen. Jag lägger kärran i en gir, prejar in honom bland 9000 flaskor rakvatten och väser mellan tänderna:
    — Säj var du har tändstickorna innan jag slår ihjäl dej!
    — Det är inte min avdelning, stammar han blekt. Men jag var i närheten av dom i våras. Men fråga informationen vetja!
    — Var finns det en sån?
    — Vid pelare 73, säjer han, gör två snygga dragningar, försvinner ur mitt grepp och springer så det ryker om skorna runt hörnet på 18 ton polermedel för bilen.
    Pelare 73?
Och här står man som en fåntratt vid pelare 28!
    Mödosamt snitzlar man sej fram mot 73-trakten. Ganska vackert här, stora strövområden bland hyllorna och en till synes gladlyntare befolkning än kring pelare 28. Det stämmer nog att det blir trevligare folk ju längre norrut man kommer i Sverige.

  Vid pelare 73 fanns det faktiskt en informationsdisk med en ung blondin.
    — Goddag, sa jag, kan ni säja mej. . .
    — Ett ögonblick, sa blondinen.
    Sen gjorde hon något rätt förvånande. Hon lämnade båset, vandrade med raska beslutsamma steg ut på lagret bland villadörrar, hängrännor, latrintunnor, och skottkärror. Hon gick rakt fram ända tills hon försvann bortom horisonten. Hon var vid försvinnandet iförd knäkort arbetsrock, ljusa strumpor och bruna mockaskor. Hon lämnade lokalen med kurs mot Smedjebacken.
    Efter åtta minuter kom det en mansperson till informationsdisken. Han rörde sej så pass hemtamt, att jag sa mej: Aha, en personal till!
    — Förlåt, sa jag djärvt, var har ni tändstickor nånstans?
    Han betraktade mej från topp till tå med stum avsky.

  Fråga gärna var Enköping ligger. Avslöja gärna att ni inte vet i vilket län som Falun hör hemma. Men röjer ni, att ni inte vet var tändstickorna ligger på en stormarknad, då är ni illa ute. Ni har stämpeln på er, en halvidiot som inte har anpassat sej till den nya geografin.
    — Pelare 25, sa han och vände sej bort med avsmak i blicken.

  Vid pelare 25 fanns det tjugotusen melittatrattar, julens glada tillbringare i plast, 30 hyllmeter glada kastruller, och åtta kubikmeter av Eks hushållsvågar, haus haltswage, domestic scale, talousvaaka och balansa de cocina, som det stod på kartongerna. Samt ett lager tändstickspaket, stort som ett grustag! Mera tändstickor än en yrkespyroman hinner göra av med under en livstid.
    Lycklig som en amerikansk rugbyspelare som råkat sno åt sej bollen, tryckte jag paketet till mitt bröst, forcerade en häck av golvljusstakar i svartplåt, fann en ravin mellan raklödder på sprayburk och en vägg av julens glada gräsklippare, sprängde ravinen fram och kom rakt på kassa 22 och friheten.
    Du handelsman med vit vegamössa, förkläde och penna bakom örat, var är du? Visserligen hade du ett begränsat sortiment, men du visste var du hade dina tändstickor! 
    God Jul på dej!