Det är svårt att vakna på hotell!
 
    nr 9  1981                
■■■ Det är svårt att vakna så här års. Är man ute och reser och bor på sjabbiga landsortshotell, kan det vara extra svårt. Man vaknar en kvart över sex av att ingen tidning smäller i brevlådan. Ett gnistrande neonsken i badrummet. Det är inte ett ansikte man möter i spegeln, det är en rivningstomt i Sundbyberg.
  I frukostmatsalen är det däremot så dunkelt att man vill ropa efter en pannlampa. Varför uppfinner ingen ett svart salt så att man i dunkla frukostmatsalar kan avgöra om man har saltat på frukostägget eller ej? Man får ta med sig ägget ut i tamburn och hålla det under en golvlampa. Jo, det är saltat. Eller också är det hormoslyr eller nåt.
    Det gamla vanliga prasslet av morgontidningar kring borden. En herre viker ihop sin tidning och utgår. När han passerar mitt bord, säjer han:
    — Lundberg ville att vi skulle vara nere i hallen klockan nio.
    Innan jag hunnit svara att jag skiter i Lundberg därför att jag inte känner någon som heter Lundberg i denna stad, är mannen försvunnen.
    Jag är här i helt andra ärenden än att träffa Lundberg. Går upp på rummet och packar väskan. Då ringer det på telefonen och en röst säjer:
    — Tjänare det är Lundberg, hon e nie nu.
    — Tjänare, det här är Olsson, för mej får hon gärna vara halv elva, kvart i tolv eller 16.30 Greenwich mean time.
    Ramstål! säjer Lundberg. Du heter Ramstål och inte Olsson. . . va e're me’re. Vatt de sent i natt?
    Man ber Lundberg fara åt helvete och återgår till att packa väskan. Ramstål? Var får folk allt ifrån? Då ringer det igen.
    — De e Bigge, hur är det fatt med dej?
    — Tack, det är bra, men det var ena hårda ägg på det här stället. Men sånt kan ju skifta, på Statt i Karlskrona i förrgår var äggen så lösa att man fick be om sugrör.
    — Håll käften och sluta yra, Lundberg och grabbarna väntar. Ramla på nu!
    Man ber även Bigge fara åt helvete. Rapande hårdkokta ägg fortsätter man sedan att packa väskan. Ny signal. En som heter Johansson ber att få betona vikten av att jag genast infinner mig i vestibulen. Annars går bussen ifrån mig.
    — Bra, säjer jag, åka buss är det värsta jag vet. Jag får upp äggen efter fyra mil. Åk ni.
    — För helvete karl! ryter Johansson.
    — För helvete på dej själv, säjer man lugnt och lägger på luren.
    Nästa dåre som ringer frågar: 
    — Är detta rum 202?
    — Ni vet väl själv vilket nummer ni har petat? Det är möjligt att det är 202, jag tittade aldrig efter i går kväll och nyckeln hänger på utsidan.
    — Jag vill tala med ingenjör Ramstål. Är han där
    — Inte vad jag kan se, men vänta ska jag titta efter i badrummet. Brukar han gurgla sig om morgnarna?
    — Inte vad jag vet.
    — Då är det väl toaletten som står och porlar, ett ögonblick. . . Precis vad jag misstänkte, det var toaletten, inte ett spår av någon ingenjör Ramstål.
    — Mystiskt!
    — Inte alls, vad skulle vilt främmande ingenjörer på mitt rum att göra?
  Stoppar telefonapparaten i skrivbordslådan och skjuter igen, tar väskan och rocken och går ut. Observerar att det står 204 på nyckeln.
    Springer i korridoren rakt i armarna på en liten man som sliter i min rock och skriker:
    — Ty om hörnan sno dik, Lundberg ferpannat, startar buss om två minyt!
    Foajen myllrar av rundnätta svenska herrar. Alla har rutiga kepsar, lodenrock och attachéväskor, alla babblar i munnen på varandra. Stämningen är av någon anledning upprörd.
    — Så gärna., säjer portiern och bockar med perfekt mittbena när jag ber om notan.
    330 kronor. Det kostar så pass numera att låna ett par lakan för en natt på svenska stadshotell. Men det är ju tidningen som betalar, så mig personligen gör det ju inget.
    Det värsta är emellertid att det står “Ramstål rum 202” på notan.
    — Inte nog med det, klagar jag, att det har ringt en massa fähundar hela morgonen och kallat mig för Ramstål, nu ska jag betala för fanskapet också! Kan jag få notan för rum 204 där jag bevisligen har bott, tack!
    Portiern bleknar, minsann börjar inte håren resa sig kring den E4 han har till mittbena! Förstummad betraktar han först notan, sedan nyckeln, sedan mig. Sen släpper han både nyckel och nota som om de vore skållheta potatisar, lämnar båset och ilar genom mängden av lodenrockar till en lodenrock som är kokande röd i nyllet.
    Visk, visk, visk.
    Det röda nyllet börjar skifta i lila. Två män får order, ilar uppför trapporna i fyrsprång.
    Själv går jag det röda nyllet inpå livet, räcker fram kardan och säjer:
    — Mr Lundberg I presume?
    — Stämmer, vad önskas?
    — Jo, mitt namn är Ramstål, är det någon som har sökt mig?
    — Far åt helvete, säjer Lundberg och det lila går över i knallblått.
    Två män kommer nedför trappan släpande mellan sig en herre som har pyjamas under lodenrocken. Det okammade håret spretar åt alla håll under den rutiga mössan. Han kvider och gnäller:
    — Kan väl för fan inte rå för att man försover sej, varför var det ingen som väckte mej?
    Den arme mannen är inte särskilt lik mej. Det enda vi har gemensamt så här dags på morgonen är att vi har rivningstomter i Sundbyberg i stället för ansikten. Samt att vi har svårt att vakna så här års.