Det är vår, den tid då ingenting fungerar! 
 
  
  nr 20 1971                 
■■■ Det finns grupper i samhället som hatar våren. Jag tror jag ska skriva in mej som medlem.
  Med blid och livlig värma till allt som varit dött sig solens strålar närma och allt är återfött, heter det bland alla andra överdrifter i den kära gamla skolavslutningspsalmen. Vi trädgårdstäppeodlare vet att det inte räcker med blid och livlig värma, det ska vara Blåkorn och strö, det ska vara hönsbajs och frö. Det ska vara hymus och kalk, det ska vara mylla och sand.
    Men inte farao växer det för det.
  Det ska vara planteringsspadar och kantjärn. Det ska vara sekatörer och ympvax, det ska vara planteringspinnar och vattenslang.
    Men växer det? Njet! Blid och livlig värma och allt blir återfött... Kyss Karlsson! Var är tulpanerna? 
Vi satte 550 lökar i höstas. Hittills är det bara 45 som har kommit upp. Ändå gjorde vi som Sven Green sa i TV. Sven Green är skyldig oss 505 tulpaner. Röda. 
    Våren är stressande, en tid när trädgårdstäppeodlaren upptäcker att ingenting fungerar. Inte nog med att alla frön är så lika varann (grannen som sådde gräsmatta i höstas undrar vad han ska göra med 960.000 rädisor) utan det är det här med prylarna också. Dom funkar inte heller. Jag har tillåtit mej att göra upp en liten önskelista från oss sommartorpare. Det här skulle vi bra gärna vilja se;
1. Parasoll som tål sol. 90-kronorsparasoller som lyser likt glada flugsvampar i butiken ser ut som förtorkade kremlor efter två veckor i solen.
2. Planteringsspadar, som inte viker sej vid skaften när man kör dom i jorden.
3. En droppfri takfärg som inte droppar. Det ska gå att måla taket utan att efteråt se ut som ett fotografiskt negativ av Pippi Långstrump.
4. En flagga som inte går sönder så fort båtens fart överstiger 10 knop. Hittills har jag fördärvat åtta flaggor av stormduk, de har alla slitits i trasor av     sommarens första sunnanbris.
5. Spik som tål att man slår på den med hammare, de flesta spikar jag mött har kroknat redan vid första slaget.
6. En såg som tål att såga i trä med och inte tappar sugen efter fyra plankor.
    Dessutom skulle mänskligheten tacka för:
•   en utombordsmotor som tål saltvatten.
•   en utombordsmotor med startsnöre, som inte går av för att man försöker rycka igång motorn med det.
•   korgstolar som håller tyst på sej och inte står och knakar för sej själva i timmar sen man lämnat dem.
•   Konservöppnare av väggmodell som inte tappar bettet bara därför att man någon gång försöker öppna konservburkar av plåt.
•   glödlampor som håller längre än två månader.
•   piassavakvastar, som inte tappar stråna (måste behandla dem med Selukos?)
•   schampoflaskor, som är breda och låga i ställer för dessa stående plastkorvar som ramlar omkull så fort man andas på dom.
•   stenskottsäkra bilrutor, som faktiskt pallar för stenskott.
•   utegrill, som tål att stå ute. De modeller marknaden erbjuder idag rostar vid första dagg. Söderlund i viken säjer att han inte visste vad rostbiff var förrän han köpte utegrill.
•   en piltavla, som inte går sönder bara för att folk kastar pil på den.
•   trädgårdssax, som klipper av grässtråna istället för att vika dem på mitten.
•   båtkompass, som nödtorftigt kan skilja på nord och syd och inte påstår att Sandhamn ligger nordost om Stockholm så fort man startar motorn.
•   flytvästar, som det går att flyta i utan att man har huvudet på sjöbotten och fötterna som teleskop över ytan.
    Listan på prylar, som inte funkar skulle kunna göras praktiskt taget hur lång som helst.
    Det värsta är emellertid att inte heller växterna funkar. När Sven Green sår en blomma gror och växer det så att han måste hoppa åt sidan för att inte få en ringblomma mitt i nosen. När vi sätter något händer det ingenting hur mycket vi än hoppar. I fyra år har vi försökt övertala en pil att bli stor och duktig. Han la av när han blivit hög som en ordinär julgran. Sen kom en hare och käkade upp barken så att övre delen av pilen tvärdog.
    — Man ska prata med blommor och buskar, säjer Oskarsson på udden. Dom trivs om dom får ett vänligt bemötande.
    Vi gödslade pilen, sågade av den döda överdelen, klappade resten och sa:
    — Då får du väl bli buske, lilla piljäkel.
    Pilen nickade tacksamt och gick in för att bli buske. Nu är den buske, men inte mäktigare än att det knakar när en humla landar i den. En så tung farkost som en stare försökte sätta sej på en gren häromdagen. Grenen vek sej, staren trattade på ändan i marken och linkade snopen därifrån.
    Men dom som lyckas få trän att växa får å andra sidan inget tack för det. När träna är färdiga kommer en stadsplanerare och sågar ned dem. Efter allt kattrakande i ett års tid ska almarna i Kungsträdgården försvinna den här veckan. Det är för tokigt, men å andra sidan begriper jag inte de militanta personer som håller vakt dygnet runt kring almarna för att hindra nedsågningen med våld. Varför inte följa mitt exempel och söka en konstruktiv lösning? Natten till i tisdags gick jag runt i Kungsträdgården och petade ner nya almfrön i jorden. Jag säjer dock icke var. Kanske växer dom upp framför porten till Wretmans operakällare. Kanske växer dom upp under fötterna på Hagge Geigert. Kanske växer dom upp bakom ryggen på Karl XII för att kittla den pekande konungen i armhålan. Vem vet, ingen är säker under almarna.
    Fast en förutsättning är förstås att det blir gott om blid och livlig värma. Gödsla torde inte vara nödvändigt. Så mycket skit som det pratas i Kungsträdgården det här året.