Det bor visst en liten otäck scout i varje människa... 
 
                                              
 nr 3  1975
■■■ Lille Stig var en god scout som inte bara gjorde sina 30 knopar i timmen utan också var en sann och uppriktig gosse, som det stod i scoutlagen att man skulle vara.
    Frågade man lille Stig vad han tyckte, så sa han precis vad han tyckte. Lille Stig fick på truten mest varje dag. Då slutade lille Stig i scoutrörelsen, blev lika falsk och hycklande som alla andra människor och urartade så småningom till kåsör.
    I dag är jag inte uppriktig en sekund. Jag ljuger folk rakt opp i ansiktet och blir därför accepterad överallt.
  Det händer att en dam i bekantskapskretsen snurrar runt framför en och säjer:
    — Har jag inte köpt mej världens ärtigaste blåsa?
    Det är en rödspräcklig historia som är fyra nummer för trång och damen påminner mest om en kallnad bräckkorv. Ändå säjer man med övertygelse:
    — Hörrudu, den är helt enkelt förtjusande!
    Det gör ont i bröstet på mej när jag säjer sånt. Det är lille scouten Stig som sitter där inne och bultar i protest. Lille Stig menar, att jag i stället skulle ha dragit till med det där med bräckkorven.
    Stig har inte unnat mej någon ro under den här välsignade raddan av helger. En disponent som man hycklat tillsammans med på något party, bjussar hem en till 400.000-kronorsvillan med swimmingpool, dubbelgarage och träpanel, tom på dass. Hela kåken tycks vara möblerad med bingovinster. När värden serverar välkomstdrinken spelar karaffen "Sov du lilla vide ung". Nubben till sillen serveras ur en liten kanon som spottar fram fyracentilitersskvättar med en dov knall. Vid halva smäller det igen och vid tersen börjar man bli knall själv.
  När alla har fått i glasen, ställer han sej på en tigerfäll av nylon mitt på golvet, brer ut sina håriga armar som den värsta Al Jolson och säjer med ödmjuk anspråkslöshet:
    — Jaha, så här bor vi!
    — Stackare, säjer lille Stig därinne, fy fan så folk tvingas ha det.
    — Fantastiskt, säjer man själv. En sådan enastående villa!
    Jo Jo, säjer värden belåtet. . . men man får ju hålla tungan rätt i mun om man ska ha råd att bo så här, man får se till så att inte Sträng snor allt man skrapar in.
    — Jag förstår att du kan konsten . . . he, he, fånskrattar man uppskattande.
    — Jävla skattesmitare, väser lille Stig bakom ens slips.
    Min hustru och jag har letat oss fram till den här inredningen gemensamt, säjer värden och låter sin håriga hand svepa över väderkvarnarna, kanonerna och karafferna som spelar "Sov du lilla vide ung".
    — Ni har verkligen smak, säjer man. Lille Stig trummar med sina nävar.
    — Smak? väser han. Kolla hammondorgeln till exempel, ser ut som en pisskur från Hollywood.
    — Vilken vacker orgel, säjer man själv. Vem i familjen är de som spelar?
    — Det är Annalena, min fru . . . Annalena, vill du inte spela ett stycke?
    — Jo, du é snygg du, väser lille Stig. De också!
    — Spela? Ska jag? rodnar Annalena.
    — Javisst, ropar man. Och när värdinnan fyller hela pianostolen med aktern och sveper om sej långkjolen, klappar man i händerna och skriker bravo.
    — Långkjol på den paddan, utbrister lille Stig.
    — Ssscch, viskar man de é inne med långkjolar nu.
    — Det var det på 40-talet också, väser lille Stig tillbaka. Vi fick plats fyra man i dom på Tullgarn om vi lämnade scouthattarna utanför. Men då hade vi smalare stänger som höll opp dom.
  Värdinnan spelar. Prismorna i den elektriska fotogenlampan klirrar när hon träffar de högsta tonerna i musikmaskinen.
    — Ingen kultur har dom heller, viskar lille Stig. Lira "Stadsbudsvisan" på en orgel för artontusen kronor!
    — Bravo, ropar man när föreställningen är över och numret tonar ut i ett jämrande pip. Så har jag aldrig hört "Stadsbudsvisan" framföras. Det kan bli konst av det enklaste stycke musik om det är en artist vid klaviaturen!
    — Det var Beethoven "Fur Elise", väser värden med tonvikt på varje stavelse. Värdinnan faller i gråt över instrumentet.
    — En bra dragning fnittrar lille Stig. Du tar dej. En till och vi får på truten.
    Så där har lille Stig hållit på hela helgen.
    Gamla farmor ger mej ett par hemstickade raggsockor i julklapp.
    — Tack snälla farmor jublar man, precis vad jag behövde för fjällsemestern!
    — Hycklare, väser lille Stig. Varför säjer du inte som sanningen är, att du aldrig har kunnat använda hennes sabla raggor därför att det inte finns någon häl på dom? Du vet ju själv, att det är stuprör av ylle som gumman stickar. Helt obrukbara! Man får skavsår efter första kilometern. Varför ber du inte gumman dra på trissor och ta sina bronsålderskondomer med sej?
    Då brast det för mej.
    — Lille Stig, sa ja, strängt, du är inte bara sann och uppriktig, du är grym och hjärtlös också! Det måste vara den gamla scoutrörelsens fel, den i patrullen som slog pålsteken bak å fram skulle bindas vid totempålen och hånas tills han blev karl. Du är en fascist, lille Stig!
    — Och det, sa lille Stig, tror du förstås att jag är ensam om? Känner du Sara?
    — Icke.
    — Det är en flickscout som bor inne i farmor och försöker påverka henne. Sara säjer alltid: "Bry dig inte om att sticka några raggsockor till grabbfan i jul han använder dom ju inte i alla fall. Hämta fjolårssockorna och slå in dem. Du vet ju var dom ligger. Han kommer inte att märka ett dugg!
    — Men Sara säjer att farmor är precis som du, hon slår dövörat till och bara stickar.
    Det bor, menar lille Stig, en liten sann och uppriktig scout i varje människa.
    — Men alla kolleger jag träffat säjer likadant. Ni, våra hussar och mattar, lyssnar aldrig på vad vi säjer. Ni bara hycklar vidare och ljuger varandra opp ansiktet. . .
    — Ja, sa jag, så är det kanske och ni kan räkna med att vi fortsätter. Var redo!