Det dänger i spikbon...
 
    
  nr 49  1976                 
■■■ Ännu en järnhandlare klappar igen butiken, Julius Sjögren i Vasastan. Firman flyttar ut till nån förort och strukturerar om sej till varuhus av stormarknadsmodell.
    Jag sörjer. Det ska jag inte göra, säjer folk med sinne för det rationella i marknadsföringen. Stormarknadsföretagen hör framtiden till. Människorna ska kunna plocka åt sej de prylar de önskar utan att behöva köa för att bli expedierade, utan att behöva vänta medan expediten rotar ute i lagret efter prylar, utan att behöva vänta medan expediterna med trubbiga blyertspennor försöker summera ned vad man är skyldig. Stormarknad är dagens lösen, billigare för företagaren, smidigare för kunden. Stormarknaden gör alla parter lyckliga.
    Men dängandet då? Jag kommer inte att handla på stormarknad, för jag skulle sakna dängandet. Jag kommer att vara den traditionella järnhandlarn trogen just för dängandets skull, Jag älskar detta underbara dängande.
    Vad i fridens namn dillar jag om för ett dängande?
    Jo, alla som som handlat en galvaniserad skruv har upplevt dängandet.
    — Vare nå mer? undrar expediten och tar sej åt blyertspennan.
    — Nej, det var bara den här skruven. Vad kostar han?
 I detta ögonblick är det dags för dängandet. Expediten hukar sej, halar fram priskuranten och dänger den i disken med en smäll. Priskuranten är en tjock lunta med pärmar av plåt. I den står priserna på all världens skruvar. Expediten drämmer den i disken så att det dånar i hela butiken. Jag har aldrig sett en expedit lägga pärmen på disken ungefär som man lägger ifrån sej en vanlig bok. Nej, i järnaffärerna ska det dängas så att väggarna skakar. Likadant går det till när han öppnar pärmen, inga försiktiga rörelser utan nya friska karlatag så det dånar en gång till. En priskurant ska tydligen öppnas med samma beslutsamma tvåhandsgrepp som man använder för att öppna en gjutjärnspissoar när det är bråttom.
    Sen bläddras det med fingrar som är svarta av ett dagslångt rotande bland infettade bultar, oljig kätting och galvad skruv. Vanligtvis hittar han inte priset på min skruv i pärmen. Vid närmare eftertanke konstaterar jag att det aldrig hänt mej, att priset på en skruv stått i första pärmen. Järnhandelsexpediten slår igen pärmen med en skräll, fiskar fram nästa pärm under disken och dånar igen. Och där, på sidan 141 står det, att min skruv kostar 28 öre. Pärmen åker på plats så att det klirrar i shopen.
    Jag är som sagt rätt fascinerad av detta dängande med pärmar, så sjukligt gripen av skådespelet att jag ibland just i detta ögonblick brukar säja:
    — . . . men du, det här är väl inte en tum tre kvart tum?
    — Vare inte en tum kvart tum du skulle ha?
    — Nä, en tum tre kvart tum vare ju.
    Ny skruv fram och nya sköna dängningar med pärmarna så att ljuv musik uppstår.
    Med de gamla järnhandlarna försvinner inte bara dängandet. När de förvandlar sej till storköp försvinner också dialogerna.
    — Goddag, kommerserådet, vad får det vara i dag?
    — En skruvmejsel, tack. En medelstor.
    Det kommer fram en skruvmejsel med genomskinligt plastskaft i grönt.
    — En sån här kanske?
    — Nej, nu missförstod ni mej, herr Jonsson, jag menar en skruvmejsel.
    — Det här är en skruvmejsel, mera skruvmejsel än så här kan han inte bli!
    — Förlåt, då var det väl jag som uttryckte mej lite osakkunnigt. . . jag menar en sån där man drar till skruvar med.
  Järnhandlaren iakttar kommerserådet med smalnande ögon. Helst skulle han vilja slå mejselskaftet i roten på gubben, men så kan man ju inte göra med en som varit kund i 28 år. Då tänds plötsligt en glimt i ögona på kommerserådet.
    — Där, säjer han och pekar med ivrigt darrande finger mot raden av skiftnycklar som hänger på väggen. En sån där menar jag!
    Däng däng däng, skiftnyckeln visar sej efter tre fina däng kosta 32:50.
    Ibland fruktar man att järnhandlaren ska smyga fram till väggen med skiftnycklar och skriva 32:50 under dom och för all framtid eliminera allt dängande efter skiftnyckelpriser. Men den gamla järnhandeln fungerar gudskelov inte så.
    En av de bästa dialoger jag hört hos min favoritjärnhandlare gällde rördetaljer. En gråtfärdig man kom tillbaka med en hel påse rörstumpar, muttrar, packningar och mantlar som han köpt för att montera en varmvattenberedare. Han hade inte fått det att gå ihop. Och tekniska termer är det inte allom givet att behärska. Han strödde ut alla prylarna på disken, pekade på än den ena, än den andra och sa:
    — Jag trodde att den här jäveln skulle gå på den fan, och att den här fan skulle gå på den där jäveln, men i helvete. . .
    Sånt får man aldrig höra på stormarknader.