Det finns ögonblick när man tvivlar... 
 

nr 12  1979
■■■ "Halvbra, liksom va", sa en dam i morgonekot när radion var ute på stan och intervjuade folk om vad de gillade "Förintelsen"', den amerikanska TV-serien om ohyggligheterna i de tyska utrotningslägren.
    Halvbra, liksom va? Och det hade man kört 63 mil i blixthalka för att titta på!
    Bilkön från västra Härjedalen efter sportlovets sista dag verkade oändlig. Den slingriga vägen från Sveg över Älvros, Korskrogen, Kårböle var hal som såpa efter nattens snöfall. Inte en plog, inte en sandbil, bara Stockholmsbilar i slingrande milslånga ormar som rörde sig med 40 km/tim.
  Härjedalen satsar på turism. Kan inte Härjedalen tala om för sina vägmyndigheter, att vi Stockholmsturister snart ger fan i att turista i Härjedalen om vägmyndigheterna ska missköta vägarna så skandalöst som de gör?
  Ta en vägsträcka som biten mellan Långa och Kröket strax söder om Funäsdalen, tjälskadad, smal, slingrig, aldrig plogad, aldrig sandad!
    — En ombyggnad av den vägsträckan står högt prioriterad på listan, säjer Härjedalen.
    Det har Härjedalen sagt sedan 1964.
    Vi räknade till nio krockar och avkörningar mellan Kolsätt och Färila. Ändå var det kanske inte den extrema halkan som ensam orsakade dem. En olycklig stockholmare deppade vid det som en gång varit hans Opel och sa:
    — Så går det när gumman och ungarna tjatar om att de måste hem i tid för att glo på "Förintelsen".
    Man blir nästan förintad själv.
  Replik på bensinmack i Ljusdal:
    — Hade tyskarna skött sina vägar på det här viset, hade utrotningslägren inte haft nåt att göra.
    Vackert, vi hann! skrek familjen när vi nådde hemmet och TV:n i Stockholm efter denna skräckresa genom mellersta Norrland.
    En trött familjefar, matt i gaspedalfoten, tittade och tänkte: "Halvbra, liksom va" . . .Kan man verkligen påstå, 
att judarnas sak gagnas av att amerikanerna fyrtio år efter ohyggligheterna i Auschwitz, Buchenwald och Treblinka gör en ketchupopera av eländet?
  Seriemakarna hade använt det gamla knepet att fokusera en historisk tilldragelse på en handfull inblandade människor. Det är ett knep som kan lyckas. Engelsk krigsvardag skildrades utmärkt i serien "Family at war", svensk bondevardag för drygt hundra år sedan har skildrats bra i flera Vilhelm Moberg serier. Men då ska familjen det handlar om skrivas och spelas bra!
    Familjen Weiss, vars öde fick spegla hela den nazistiska förbrytaroperationen, var såvitt jag förstår ingen bra spelad familj. Vissa scener från judarnas uppror i Warszawas ghetto arbetade sig upp till en handfast dramatik, men först fick man i långa mödosamma scener veta hur svårt det var att skaffa vapen och hur mycket svårare det var att skaffa ammunition till dessa vapen. Sen fick man i scen på scen uppleva hur dessa ammunitionsfattiga rebeller offrade 50 kpistskott på varenda tysk de pangade ihjäl.
    Då spårar storyn ur, man tror inte längre på dess verklighetsnärhet utan suckar bara och konstaterar hånfullt att storstadsmiljöerna tydligen var lika fulla av bly då som nu.
    Det bidde ingen stor upplevelse, det bidde en kulspruteföljetong där osannolika hjältar deklamerade heroiska budskap med ett leende på läpparna innan de klev på i gaskamrarna. I den mån de inte klarade sig, som seriens Rudi, vilken genomgick sju år av fredlöst liv i tjeckiska, polska och ryska partisanskogar utan att så mycket som en lock rubbades på hans hjässa.
    Varför bringades tusentals människor att nästan köra ihjäl sig hem från sportlovet för att glo på detta misch- masch? Jag har frågal såna jag känner, och de säjer:
    — Tidningarna! Det var tidningarna som skrev upp smörjan så till den milda grad att folkets förväntningar var högt spända. Detta var den angelägnaste serie som svensk TV sänt på år och dag, den fick absolut inte missas!
    Dessa tidningar, suckade familjefadern, avvek från TV-apparaten och plöjde igenom just tidningarna som under sportlovsveckan hopat sig i en hög nedanför brevlådan. Vad hade hänt under veckan? Vad berättade rubrikerna annat än att en fantastisk TV-serie stod för dörren?
  Ja, inte mycket. Men sportsidorna hade ett och annat raffel att redovisa från slutdramatiken i ishockey, basket och handboll.
    Men när tidningarna berättar om Anders Hedberg, Pröjsarn och Råttan och andra hjältar vi sålt till amerikansk hockey, har de en benägenhet att ta i lika hämningslöst som när de ska inbilla folk att en amerikansk TV-serie äger en storhet.
    Minns ni rubrikerna i höstas? När ligahockeyn började i USA hette det var och varannan dag i rubrikerna att Hedberg och Pröjsarn hade gjort sensation.
    Läste man sen vidare i texten, fann man att sensationen bestod i ett målpass. Men nästa vecka blev det nya rubriker om nya bragder.
    Något konsternerad blev man därför när det efter fem veckor stod, att Hedberg äntligen hade gjort ett må! —  "Nu börjar det lossna för svenskarna efter en tveksam start i ligan".
    I högen nedanför brevlådan läste jag att Råttan Edberg blivit hjälte i Washington Capitols som slog S:t Louis med 7—5. Hur många mål hade Råttan gjort? Inget, men fyra målgivande passningar blev han antecknad för.
Jag läste att Stefan Persson var suverän när New York Islanders slog Chicago med 7—1. Hur många mål gjorde han? Inget, men han svarade för en (1) av de målgivande passningarna. Jag läste att Billy Ohlsson gjort sensation inom den tyska, fotbollen. Hur många mål? Inget, men han fick komma in under matchens sista tio minuter och gjorde en rusning mot mål. Han sprang åt rätt håll i alla fall.
    Det finns ögonblick när man börjar tvivla på tidningar. Det var bara det jag ville ha sagt.