DET FINNS SÅ RYSLIGA HUSDJUR
   
nr 9  1978
■■■ Man kommer hem från en kall men stärkande vecka i fjällvärlden och tittar på TV för första gången på åtta dygn. Och vad hittar vi där? Jo, Lennart Nilsson tar oss med på en resa i blodomloppet och bjuder på den ena maffiga blodstörtningen efter den andra. Man blir så sjuk att man håller på att smälla av mitt i TV-soffan.
    Det var lugnare på den tiden Nilsson fotograferade myror. Vi på SE begrep inte hur han bar sig åt, men vi hade myrorna på tio sidor och det var myror stora som Volvobilar. Hade han gjort knäcket i dag, hade det blivit tio sidor inifrån någon myras urinblåsa.
  Han är för grundlig, Nilsson. Det har kliat i ens högra öra i två veckor. Man kanske skulle bjuda hem Nilsson, be honom stiga på i örat för att ta reda på vad som är på gång?
    Väl hemma från fjällen upptäcker man att det f.ö. inte bara är myror som tillvaron handlar om. I Aftonbladet frågar en villrådig insändare vad hon ska göra med sin katt. Katten som heter "Kurran" har hostat i tre veckor och verkar irriterad. Matte är helt rådlös och det hela är mycket hjärtslitande.
    Ja se katter! Dom blir man aldrig riktigt klok på. Fråga mej, jag har haft några stycken. Det är omöjligt att förstå varför de bär sej åt som de gör.
    Kurrans matte ska vara tacksam för att Kurran bara hostar, vi hade en som fes.
    För det mesta fes hon diskret, gick bakom en gardin och småjamade lite med fel ända. Men ibland verkade det som om hon ville jävlas med oss. Hon kunde komma in i matrummet när familjen åt middag, sätta sej ner mitt på golvet och bränna av en bergsprängarrökare så det fladdrade i tapeterna. När alla kring bordet la ner kniv och gaffel och blängde på henne, då tittade hon i taket och låtsades att det inte var hon.
  Man kan också fråga sig varför somliga undulater alltid trillar av pinnen? Jag minns ett par vi hade i bur på köksbordet. De hette Fridolf och Selma, ty det var på den tiden. Klockan 21 varje kväll lade vi nattfilten över parets bur för att fåglarna skulle få en god sömn. Det blev tyst på deras kvittrande och när det hade varit tyst i två minuter small det.
    Det var ingen skarpsmäll, snarare en liten duns. Vi såg på varandra och sa:
    — Nu somnade Fridolf.
    Ingen ska tro att det därmed blev frid och fröjd i fåglarnas bur. Nej, det blev ett ärans tjatter på Selma. När vi lättade lite försiktigt på filten låg Fridolf där och kvartade på rygg i burens bottengrus, glad och trygg som en full svensk på playan i Las Palmas. Men över honom stod Selma och skällde. Förmodligen sa hon: "Sabla karl, upp på pinnen med dej och sov som folk, ligg inte här i gruset som ett annat fyllo!" Inte vet jag, men något i den stilen var det väl. Undulater talar så konstigt sinsemellan.
    Det brukade sluta med att Fridolf vaknade, rulla runt på magen, reste sej och skakade av sig, klättrade upp på pinnen med en suck och slöt ögonen. Då la vi på filten. Efter femton sekunder small det på nytt och där låg Fridolf igen och sov lyckligt i skiten.
    Antingen var Fridolf en särling bland undulater eller också var det kanske någon klo som inte satt som den skulle. I och med att han somnade, förlorade han greppet om pinnen. Man har sagt mig på andra håll i undulatvärlden, att sånt där förekommer. Det heter t ex att redan Ernst Rolf hade ett undulatpar som uppförde sig på det här sättet, vilket inspirerade revykungen till den kända kupletten "Jag är ute när gumman min är inne, jag är inne när gumman min går ut, det är det som livet på en pinne. . . " etc. (Visst ja, det var väderhusen, det)
 En annan familj rapporterar om en kanariefågel som prompt skulle sitta på barnets blockflöjt när barnet spelade, för det blåste och kittlade så tjusigt under fotsulorna när barnet övade "Blinka lilla stjärna där".
    Från de norra förorterna känner jag en hund som är lite ding, en airedaleterrier med tobaksspader. Terriern är allergisk mot cigarrettaska men har samtidigt en konstig dragning till fyllda askkoppar. Driven av nån sorts masochistisk grej stack han alltid sin vädrande nos i alla fyllda askkoppar han såg. Med trynet mitt över koppen nös han och förvandlade lägenheten till ett Pompeji. Vad gör man med en sån hund? Nja, inte lönar det sig att skriva insändare i Aftonbladet. Husse, som var mycket fäst vid sin airedaleterrier, slutade helt enkelt att röka. Inom loppet av några timmar var hela huset befriat från varje tillstymmelse till cigarrettaska.
    Därmed skulle friden vara ett faktum.
    Ha, ha skrattade greven! Hunden blev psykiskt nere av att inte få någon aska att nysa i. Kom någon förbi ute i trapphuset rökande en cigarrett, spetsade han öronen och sprang till ytterdörren förväntansfullt viftande på svansen. Men när ingen kom in och spred aska omkring sig, blev han ledsen igen, hängde med huvudet och morrade åt familjen.
  Husse och hunden har numera rökruta ute på balkongen, husse röker och hunden nyser i askan och båda trivs. Men tanten i våningen under, som brukar hänga tvätt på sin balkong, har klagat för värden.
    Förhållandet mellan människor och djur kan vara komplicerat. Det ligger något i vad min vän Söderlund i viken säjer: "Det är möjligt att hon får bra betalt, den där käringen som varenda söndag blir kastad av hästen i TV:s sportspegelvinjett, men vore det jag, skulle jag skjuta hästen."
    Men hon kanske älskar sin häst. Det är kanske hästens enda glädje här i livet att en gång i veckan få kasta käringen i häcken. Hon kanske står ut för hästens skull. Än har jag inte sett, att hon skrivit till Aftonbladet och klagat. Många offrar sig i det tysta för sina djurs lycka.