Det värsta med ungdomen är snacket!

 
nr 32  1971
■■■ I Dalarö på bryggan bromsade en Amazon in som var målad i regnbågens alla färger. En hårig ung man klev ur. Han påminde om en sån där schimpans som dom sätter byxor och tröja på och visar på cirkus. Han sa till en ung dam:
    — Öh!
    — Näe, ta're i dalen, sa den unga damen.
    — Öh! sa schimpansen igen. Kom nu!
    — Äh, ta're i brasan! sa den unga damen.
    Sådant har det blivit, vårt kära svenska språk.
  Det hände på samma brygga där drängen Carlsson kom som ett yrväder en aprilafton med ett Höganäskrus i en svångrem kring om halsen, för att hämtas i skötekan av Hemsöborna Clara och Lotten.
  Det hände på den brygga där badsocitetens damer vid sekelskiftet fnittrade under graciösa parasoller varje gång en sprätthök med nyvaxade mustascher saluterade dem genom att fatta med tummen och pekfingret om halmhattens brätte och hissa densamma i vädret med en elegant gest.
  Det är Strindbergs brygga. Det är Hjalmar Bergmans brygga. Det är Evert Taubes och Hasse Z:s brygga, en litterärt starkt belastad brygga. Där står ungdomar idag och ber varandra ta sej i brasan. Häromveckan klagade jag över svårigheten att prata med sina blommor, man vet ju inte vilka samtalsämnen man ska ta upp. Ska sanningen fram så är det lika svårt att föra en dialog med ungdomen. Den säjer saker som gör en stum. 
    En 15-åring pekade härom morgonen på en liten hoppande fågel och undrade:
    — Va e're där?
    — Det är en lärka, sa jag.
    — Aha'ru . . . vicken skitsnygg avel!
    Fordom strängade ynglingen sin lyra, smög in under sin tillbeddas fönster och kvad: "Du är en lärka i mitt bröst..." Varvid den vackra mön tändes av kärlek och blev hans. Hade ynglingen i stället sjungit "Du är en skitsnygg jävel i mitt bröst", föreställer jag mej att flickan begärt någon betänketid.
    Idag sjungs det inga serenader. Idag kliver man ur sin Amazon och skriker "öh". Inte nog med att ungdomen inte kan sjunga, den kan inte prata heller.
    Somliga säjer att det är TV:ns fel. Ungt folk sitter bara där och glor och glor, och det händer alltmera sällan att den öppnar en bok för att berika sitt ordförråd.
    Vi bjöd några ungdomar på middag en kväll. Ingen begärde att någon av dem precis skulle hålla tal till värdinnan och tacka för maten, men någon liten artighet hade vi förstås väntat oss. Ingen sa dock något förrän det var dags för ungdomarna att gå hem. Och då var det Perssons Berra som förde ordet. Han tog värdinnan i handen och formulerade sej sålunda: 
    — Det här satt fint i ryggen, hörru.
    — Skitfin sallad, instämde Larssons Eskil i bakgrunden. Och Öbergs Totte tillade med övertygelse:
    — Schysta kantareller.
    — Champinjoner, sa värdinnan och log blekt.
    — Skit samma, sa Totte, dödsjävla bra var det i alla fall.
     Sen rapade Perssons Berra. Man kan rapa på många sätt. När Perssons Berra rapar, låter det som om någon blixtsnabbt passerar rummet på en 500-kubikare. Gamla farmor tappade strumpstickorna inne i sin kammare och stängde dörren om sej. Utifall det skulle komma flera motorcyklar.
    Larssons Eskil fann det lämpligt påpeka att i Indien är det artigt att rapa, det är ett sätt att visa sin uppskattning av maten. Larssons Eskil sa, att det finns ingen mer i hela Norra Latin som kan rapa som Perssons Berra. En gång rapade sagde Berra så högt att han blev utkörd från Operabaren. En vispoet hade klagat hos Wretman. Poeten hade blivit störd just som han hade hittat ett nytt rim på betong. Efter Berras rap ville inspirationen inte återvända.
    Ibland ryser jag vid tanken på att mina ungdomar ska vandra genom livet med ett ordförråd som urskogsvildar, vars konversation inskränker sej till "Jag Tarzan, du Jane, gilla banan?" Då sätter jag litteratur i händerna på dem. Att knuffa en 16-åring genom Harry Martinsons "Kap Farväl" är mödosamt, men det går.
    19-åringen däremot försvarar sej. Det gör faktisk! ganska ont när han lappar till en med Viktor Rydbergs ''Dexippos". Finns inte den i pocket?
  Häromsistens ledde jag in 16-åringen på Hjalmar Söderberg. Hon började med "Förvillelser" men tappade sugen efter "Doktor Glas". Söderbergs språk är ju annars vidunderligt skönt, en frisk källa att ösa ur för en ung människa i utveckling.
    — Vad tyckte du?
    — Ah ja, sa barnet, ganska ballt, särskilt när han fixa prällen i Kungsan.
    Ack vackra svenska språk, vart tar du vägen? Ack svenska ungdom, vad ska det bli av dej?
    Det allra, allra värsta med ungdomen är som bekant det att man inte längre tillhör den.
    Det känns svårt ibland, ja närapå lite skittaskigt.