Det värsta hos hunden är ägaren!
 
     nr 14  1969                 
 ■■■ Det slog mej på tåget till Huskvarna, att det värsta hos hunden är människan. Hos Lassie är det manusförfattaren som är värst, hos den vanliga svenska hemmahunden är det i allmänhet ägaren.
  I Mjölby kom det på en gubbe med en boxer. Hunden gick fram till mej och dräglade ner mina byxor. Hans ägare sa:
    — Han tycker, om er, han känner på sej att ni är hundvän! Är inte det fantastiskt?
    — Inte alls, sa jag, han bara letade efter någon att drägla på och det finns ju ingen annan än jag i kupén.
    Hundvän? Skulle jag vara hundvän? Svaret är nej. Det är tvärtom så, att de hundar jag under åren haft lust att sparka där bak skulle kunna fylla en hel kennelklubb.
  Vid närmare eftertanke så är det kanske inte hundarna i sej själva jag ogillar, utan min kallsinnighet gäller, som jag inledningsvis påpekade, hundägarna och allt som dessa tillåter sina hundar att göra. 99 hundägare av 100 saknar förmåga att se objektivt på sina hundar. Påfallande ofta låter de hundarna löpa vind för våg, och inte förrän hundarna har tuggat på mej en längre stund, dyker de upp och säjer:
    — Ta't lugnt, han bara leker!
    En granne, som är schweizare, lät i två års tid sin pudel bajsonera utanför min radhusgrind. Det var en rätt trevlig prick, den där schweizaren, men så fort man försökte tala om för honom att det var ett jäkla svineri att låta hunden bajsa på trottoaren, så begrep han plötsligt inte svenska. Någon gång ansträngde man sej för att komma ihåg vad “det vore önskvärt om ni lät hunden bajsa i rännstenen” heter på tyska, men man tappade sugen redan vid första konjunktivet.
    Stig Järrel hade ett par stöddiga kalvar av märket Grand Danois ute på sitt Tuna i Österskär, för en del år sen. Dessa hundar hade sin speciella metod att bemöta paret Järrels gäster. De var utrustade med var sin falukorv till svans. Febrilt viftande på dessa halvmeter långa falukorvar ilade de gästen till mötes, gjorde en kringgående rörelse och slog falukorvarna i knävecket på en, så man satte sej på ändan. Och när man väl satt där så kastade dom sej över en för att slicka en i ansiktet. Detta gällde dock bara en av jättehundarna, den andre diggade inte mitt rakvatten. Men den som slickade gjorde det desto intensivare. Jag minns att tungan var sträv som ett dubbat vinterdäck. Han slickade nerifrån och uppåt så att ens överläpp rullades upp till ögonbrynen för varje slick. Nästa gång jag ska ut till Tuna får Järrels ursäkta om jag kommer lite egendomligt klädd. För att parera svansviftningarna mot knävecken ämnar jag låna benskydd av nån hockeymålvakt.
    Den dräglande boxern från Mjölby fortsatte att tycka om mej ända till Nässjö.
    — Vi ska flytta och jag åker före med hunden, sa ägarn. Han blir så upprörd av förflyttningar. Han började bli orolig redan i morse när vi packade in matservisen. Han gick bara runt runt och anade att något var på gång. Så jag reser före med Roy och sen kommer frugan efter med flyttlasset.
    — Vroff, sa boxern och satte två skitiga tassar i veka livet på mej för att glo ut genom fönstret.
    — Titta så klok han är! jublade hundägaren. Han fick ett ben av en slaktare här i trakten för tre år sen. Tänk, att han kommer ihåg det än! Nu, tittar han efter slaktaren! Jag säjer då det. Dom påstår att boxrarna är intelligenta, men Roy tar nog priset.
    — En betingad reflex, sa jag. För övrigt så smutsar han ner mina brallor.
    — Fy Roy, inte smutsa ner herrns byxor, sa hundägaren lamt och fördjupade sej i Svenska Dagbladet.
    Roy, intelligent som få, fäste inget avseende vid husses förmaning. Han förblev stående i mitt knä kollande det förbiilande landskapet. Ibland vred han på huvudet och såg mej vemodigt i ögonen. Han hade goda och vädjande ögon, ungefär som Yngve Holmberg på affischerna. Han såg ut som om han ville säja: Bry er inte om husse, han är lite corny. . .
    — Ni kanske skulle ta och koppla hunden? sa jag.
    — Mmmm, sa hundägaren
    Sen vaknade han till och fortsatte: Förlåt, va sa ni?
    — Hunden. . . sa jag.
    — Ja, är det inte fantastiskt! Han är tokig i er. Tänk att dom kan känna på sej så där med en gång vem som är hundvän! Rätt intressant, va? Men boxrarna är fenomenala, sa hundägaren och sjönk åter till näsan i SvD.
    Då reste jag mej och gick. Boxern följde efter så troget att jag måste titta mej i spegeln. Ser jag ut som en slaktare från Småland?
    Hunden betraktade mej så där mysigt och samtidigt lite uppfordrande, Ungefär som Sven Wedén på affischerna. Han verkade vilja något speciellt, tänkte jag. Han kanske vill gå på muggen!
    Boxrarna är inte bara fenomenalt intelligenta, dom är tydligen snabba också. Han slog mej med en halvmeter och satt på mugglocket och dräglade innan jag ens fått in en fot i lokalen.
    Det var då jag fattade mitt beslut. Jag drog igen dörren framför nosen på det förvånade djuret och återvände till kupén.
  Först två stationer senare dök boxerns ägare upp ur SvD. Hans blick stelnade:
    — Roy! skrek han. Var är Roy?
    — Han steg av vid förra stationen, sa jag. Han skulle hälsa på en slaktare han kände.
    — Ensam? skrek ägaren.
    — Visst, sa jag, alldeles ensam. Det klarar han säkert. Boxrarna, är fenomenalt intelligenta nu för tiden.
    Boxerägaren steg av vid nästa anhalt och avlägsnade sig från tåget skrikande på en taxi.
    Själv steg jag av i Huskvarna. 
    Boxern fortsatte väl till Jönköping eller Göteborg. Vad vet jag? Måhända var han så störtintelligent att han läste anslag på väggen, öppnade båda locken nedlade det andra och banade sen den lodräta vägen ut mot den småländska friheten i jakt efter ambulerande slaktare.