Detta fick vi lära oss, år 1878!
  
nr 23  1969                 
■■■ När vädret är som det var i lördags och söndags tar jag fram “Läsebok för folkskolan”, 8:e upplagan. Den trycktes av Norstedt & Söner 1878 och såldes för 1 krona och 75 öre av Gustaf Carlsons Bok & Pappershandel på Stora Nygatan 32.
■   Denna förträffliga bok, som vi fann på vinden hos Söderlund i viken härom sommaren, ger en en ganska fascinerande bild av världen, den bild man förmedlade till svenska skolbarn för 90 år sen.
    Paris skildras av en författare som heter J M Lindblad och särskilt fäst sej vid att gatorna i den franska huvudstaden är asfalterade:
Stadens gator äro till stor del belagda med jordbeck, så att vagnarne löpa jemnt så som på ett golf.
Allerstädes ser man gatorna öfverspolas med friskt vatten, dels för att bortskölja smuts, dels för att
hindra damm, dels ändtligen för att gifva frisk luft. Denna vattenspolning pågår, särdeles under varma
dagar, ständigt och gör vandringen mycket behaglig emedan dammet som af de tusentals vagnarne eljest
skulle uppröras i skyn, nu aldrig kan hinna ens börja sina hvirflar innan det qväses af ångsprutornas
friska duggregn
.”

    Trafiken var uppenbarligen svår redan på den tiden. Reseskildrare Lindblad fortsätter:
Märkligt är att se huru, då raden af vagnar är mycket tät, en hel mängd personer på några ögonblick
samlas för att passa på då någon utsigt ljusnar att mellan åkdonen komma öfver gatan, och huru denna
mängd då ifrigt såsom gälde det lifvet rusar af för att nå motsatta sidan
.”
    
London är inte lika hänförande får man veta. Det skulle i så fall vara Börsen där det är lite håll i-gång:
Ungefär midt i city ligger Londons börs, en stor men ej vacker byggnad med en i midten öppen fyrkant på
alla sidor omgifven af en täckt pelargång. I denna gång hafva hvarje folks handlande sina vissa platser och
der äro under börstiden köpmän från alla verldens delar samlade. Det förvirrade sorlet derstädes af röster
och språk kan liknas vid bullret af ett vattenfall
.”

    Amerika är ännu mera spännande. Kapitlet med rubriken “Folket i Nordamerikas förenta stater” är skrivet av en herr G Unonius och fullt av djärva slutsatser, Vad säjs om den här?
Man har som ett nationalfel hos Amerikanen anmärkt hans benägenhet för skryt och öfvermod. Det är icke
utan, att denna anmärkning är rättvis. Med förkärlek älskar han sitt land, och kan icke vara blind för de
fördelar med hvilka det är välsignadt. Vid dess omätliga hjelpkällor och vid dess framåtskridande välstånd
ser han, att inga omständigheter kunna hindra det från att blifva ett stort och mägtigt välde som måhända
i en icke aflägsen framtid skall ega en afgörande röst i andra länders och staters förhållanden och rådslag
sinsemellan
.
    Vackert Unonius, inte så tokigt gissat. . .
    Men Sverige är i alla fall bäst. Det framgår med en viss tydlighet att läroboksförfattarna tyckte så 1878. Mitt i en uppsats om den svenska järnhanteringen ramlar man på denna filosofiska betraktelse:
Rikedom på jern har ofta visat sig helsosammare för ett land än rikedom på guld; ty öfverflöd på guld
förderfvar lätt ett lands inbyggare, medan det vänjer dem vid yppighet och underhåller deras njutningslystnad.
Deremot blifver befolkningen i ett land, der mycket jern brytes ur bergen. genom flit och härdande arbete
förnöjsammare och mera välmående
.”
    
På sid 561 förefaller det dock som om enbart förekomsten av järn inte förmår göra folket lyckligt, Man måste ha frisk luft också. Kapitelförfattaren K V Holmgren, som skriver om luft, påpekar:
Utan tvifvel blifva långt flera människor sjuka af brist på frisk luft än till följd af klen föda och dåliga
kläder. Men också finner man ofta hela hushåll lefva inpackade i tilltäppta rum; af oförstånd stänger man
ute luften, som man får för intet och hvarförutom äfven den dyraste föda icke kan skydda mot sjukdom
och svaghet, Den som räknar efter skall finna att i arbetarklassen de fleste, som dö i förtid, gå bort ur
verlden i sin spädare barndom. Härvid bör man besinna, att en arbetare som nått öfver barnaåren vanligen
vistas ute i fria luften, under det de stackars barnen hålla sej inne hela dagen. Der förnekar man dem ofta
af oförstånd en Guds gåfva som rikligen skulle strömma in till dem om man blott emellanåt öppnade ett fönster.
Visste man att rätt skatta den friska luften så skulle de små grafvarna på kyrkogården säkerligen icke vara
så många, ej heller koleran företrädesvis trifvas i de små huse
n.”
    Det var bara 90 år sen detta skrevs.
    I samma kapitel om luft kastar sej författaren raskt över till frågan om luftens betydelse för kommunikationerna. Där får man veta att
numera färdas oförskräckta människor icke så sällan i luften. De vistas då i ett slags båt, som med tåg är
upphängd under en ballong. För några år sedan gjorde ett helt sällskap i en sådan båt en resa, som varade
i två dygn och sträckte sig från London öfver Engelska kanalen, Holland, Belgien och ända till Nassau. En
märkvärdig luftresa är den, som en lärd fransman, vid namn Gay-Lussac gjorde redan år 1804. Han steg
upp alldeles ensam från Paris och till en höjd af nära 23000 fot, dvs. nära två tredjedels mil i rak höjd
öfver havsytan. Det kunde han veta deraf, att barometerhöjden var endast 11 tum, så tunn var luften. Och
fastän man hade mycket (27 grader) varmt nere på jorden, var luften der uppe i höjden 9 grader under
den värmegrad, vid hvilken vatten fryser; hon var tilllika så torr att papper rullade ihop sig på samma sätt
som då det lägges på en varm kakelugn. I sex timmar for den ensamme seglaren högt öfver jorden i den ödsliga
rymden der intet ljud hördes och från hvilken ingen lefvande varelse kunde ses.

    Sådana spännande saker kunde kunde folk alltså uppleva nittio år före månfärdernas tid. Ännu fanns det dock inga flygplan, inga telefoner, inga bilar, inga moppar inga aktersnurror.
■   Men ångbåtar hade vi, Samuel Owen byggde den första svenska ångbåten Amphitrite år 1819 och 1876 var man här i landet uppe i 539 ångbåtar och 160 ångslupar med tillsammans 24084 hästars kraft! Och jernbanor hade vi, norra stambanan var klar ända opp till Ockelbo och sammanlagt fanns det 400 mil jernväg färdig.
  För att inte tala om det allra märkvärdigaste av teknikens under . . . På sidan 608 står det:
Gasbelysning är en af vår tids största uppfinningar. För att rätt uppskatta hennes höga värde har man blott
att jemföra henne med de gamla lysningssätten, särskilt vad angår gator, torg, större församlingsrum osv. Under
det att i forna dar det var både obehagligt och farligt att i nattens mörker vandra genom de stora städernas
gator och gränder, erbjuda nu långa rader af gaslågor en vänlig och vacker anblick
.”
    
Sa man för 90 år sen, när man tydligen för en kort period kunde gå genom Stockholms city utan att bli knivskuren.