Den ensammaste dagen i mitt liv!
 
nr 43 1971
■■■ Det tog mej fyra år att riktigt inse vad det innebär att vara alienerad. 
    För fyra år sen skrevs det mycket om alienation. Det var ordet på modet då. Alla kulturskribenter skrev om författares alienation i det moderna samhället. Alla politiska skribenter anklagade samhället för att den enkle medborgaren kände sej alienerad i dagens Sverige.
    Vi som inte visste vad alienerad betydde kände oss förfärligt alienerade.
  Vi kastade oss över Bonniers lexikon, men där stod det inte ett pip om vad alienation var för något. 
    Mellan "alicykliska föreningar" (= icke aromatiska cykliska föreningar) och "alifatiska föreningar" (= organiska föreningar med öppna kolkedjor till skillnad från cykliska föreningar som har ringformig struktur) borde det ha stått nåt om alienation, men icke ett ljud.
    Så småningom lärde vi oss att alienation hade något med främlingskap att göra, en alienerad person var en som kände sej utanför, en utstött stackars fan utan gemenskap.
    I onsdags var jag så alienerad att jag höll på att få spader.
  Klockan 08.30 på morgonen infann jag mej till sammanträde i PBG-koncernens direktion. Eftersom de spörsmål, som skulle diskuteras, angick mej personligen var jag mycket spänd på utgången av sammanträdet.
    En som kallades Berra satt ordförande. Berra sa:
    — Grabbar såg ni Helge Berglund i går när Wrigstad la ut texten om Expressens censurerade reklamaffischer? Han satt bakom Wrigstad i bild och gapade hela tiden som en syresvulten braxen i Bällstaån. 
Jävla festligt.
    En som kallades Simon sa:
    — Den där Simonsson, prästen, är inte det en elak jävel. . . eller ser han bara sån ut?
    En som hette Persson vände sej direkt till mej och sa:
    — Såg du hur Helge Berglund ryckte till när han sa att arbetslöshetssiffrorna på Expressenaffischen var fel och Wrigstad, den fräcka fan, replikerade: Ja, dom é fel, dom är för låga. . . ?
    Jag försökte efter tjugu minuter ta upp ämnet för dagens sammanträde, men Berra ville först veta om inte den där prällen som talade för äktenskapet i alla fall hade tagit hem en del poäng bland tittarna.
  Klockan 11.30 hade jag ett viktigt möte med min chef, ska man diskutera sin lönesituation så får man väl lov att betrakta detta som ett viktigt möte. Chefen sa:
    — Simonsson var för jävla bra, men det var helvete va Charlie Norman har blivit långhårig. Jag trodde det var Leopold Stokowski som gjorde come back!
    En herre med portfölj kom in i rummet och menade efter en kort presentation att Lars Werkö hade gjort en viktig distinktion när han i stället för dödshjälp ville mynta uttrycket "rätten att dö".
    Chefen spände ögonen i mej och frågade:
    — Vilken är er inställning, herr Olsson. Har man sex respiratorer och sju patienter, ska man inte då som läkare ha rätt att avgöra vicken av dom sju man ska kicka ut ur respiratorn?
    Vi diskuterade problemet med de sju patienterna och de sex respiratorerna tills chefen sa, att det var dags för lunch. När jag försiktigt försökte hejda honom och antyda något om min lönesituation, sa han, att problemet påminde honom om bonden som skulle över en å. Han fick inte hoppa över, inte simma över, inte vada över, inte bygga bro över, men lik förbannat kom han över. Hur då? Jo, han köpte ån och kom över den billigt, ha ha!
  Klockan 14.30 mötte jag en förtjusande kusin (28 år och stans snyggaste påkar) på Norra Bantorget. 
    Hon sa:
    — Va inte Monica Nielsen fantastisk i går. . .? Det var t.o.m. så man såg hur hormonerna började koka i den där radikala prästen, Simonson eller vad han heter. . .
    — Joo. . . hur mår mamma och syskonen då?
    — Toppen, mamma tycker förstås att Kerstin Guldbrandsen var bättre, men Simonsson tar nog opp sej. . . det brukar dom göra.
    En annan dam jag stannade och småpratade med på företagets cafeteria, menade att Simonsson har så talande ögonbryn. En redaktör la sej i samtalet och menade att Simonsson är bombad i pallet. Redaktörer som är födda i Stockholm uttrycker sej så.
    — Inte alls, bedyrade damen, jag tror att han är en av de skarpaste intelligenserna i den svenska statskyrkan just nu.
    — Ding i kolan, sa redaktörn.
  Kl. 17.00 ringde jag en kollega på Expressen för att kolla en nyhet.
    — Vad tycker du? sa kollegan.
    — Om vad då?
    — Wrigstad i TV i går. . . lite småtaskigt av Simonsson att påpeka att Wrigstad brukar falla i bön på tjänsterummet. Bara för att Per låg på alla fyra under skrivbordet en gång och letade efter hatten till sin reservoarpenna. . .
    På tåget hem till förorten brukar vi diskutera rosenodling, luckring av gräsmattor och beskärning av plommonträd. Bergman i 49:an brukar höra till de mest språksamma, han är den värsta polyanthasnackaren i hela Jakobsberg. Men Bergman hade inte rosor i tankarna. Han såg fjärrskådande mot taket.
    — Jag undrar om Lasse Bagge bytt skjorta i kväll. . .
  Eriksson i 57:an sa:
    — Personligen tyckte ja bättre om Tollarparn.
  Lundgren i 102:an sa att det var bättre med mockajacka på Simonsson än den där ruttna vindtygsjackan med vita slagen.
  Karlsson i 48:an vände sej direkt till mej och ville höra min mening om Gunnar Fredrikssons inlägg. Visst hångarvade publiken åt hans advokatyr för sossarna?
    Jag blev honom svaret skyldig.
    Jag vet inte vad folk pratar om. Jag är en utstött. Jag är så alienerad så jag håller på att bli tokig.
    Men i kväll är jag åter i gemenskapen, i morgon kan jag åter samtala med folk för i dag har dom varit hemma och bytt säkringar i TV:n. . .