Dragningslistan på nitarna...
 
   
nr 37  1974                
■■■ Man är tillbaka i stan. Det är höst. Och det är dragning på nitarna. Jag vet inte hur ni har det, men jag springer på nitar så fort jag kommer ut bland folk.
  Jag kanske bör förklara vad jag menar med en nit.
    Man morsar på den kände fotografen på lunchkrogen och säjer:
    — Hej, var lyckades du fiska opp det där läbbiga ludret du hade på omslaget till Lektyr?
    — Det är min fru, säjer fotografen och ser en iskallt i ögonen.
    Detta är en nit.
    En annan mycket vanlig nit sprang jag på i pausen på Råsunda. Där kommer det alltid fram gamla skolkamrater och lumparkompisar som säjer:
    — Tjena. . . mej kommer du inte ihåg va?
    — Jorå, försäkrar man, för visst känner man igen resterna av det som satt bänken bredvid en i Matteus folkskola 1934. Det är bara det, att man inte för sitt liv kan komma på vad karln heter.
    — Nä'ru, lallar klasskamraten, du har nog glömt mej.
    — Inte alls, bedyrar man. Det var festliga killar i den klassen. Minns du Nollan Persson, han som sopa till Oxen mitt i Fjäriln vingad?
    — Ja, Nollan hade kort stubin. Han gillade aldrig sånggubben.
    — Minns du Knapet Jonsson, hans farsa hade fågelaffär på Norrtullsgatan.
    — Ja jäla. . . minns du när han släppte loss en kanariefågel som sket i håret på slöjdkäringen.
    — Minns du Knotan Lundgren som hällde karbid i simbassängen?
    — Ja, Knotan va festlig.
    — Minns du Råttan då. . . Råttan Hansson som stal halva Epa så snuten kom till plugget å hämta honom?
    Då tittar forne klasskamraten bort och rodnar.
    — Råttan Hansson, de e jag de, mumlar han och försvinner med ett bittert “hej” i vimlet.
    Man står ensam kvar och undrar om det inte är nån som har en revolver att låna ut så att man kan få skjuta sej.
    Man kan inte sova på natten. Det går två dagar då man lovar sej själv att äntligen lära sej hålla käften, att åtminstone tänka först och snacka sen. På tredje dagen är det vanligtvis dags för nästa nit. Man träffar en söt musicalstjärna man känner och undrar vad hon tänker göra nu i höst, när parksäsongen är över. Man förstår inte varför flickan fryser till is, förrän man dan efter råkar slå upp en veckogammal Expressen och finner att flickan haft storpremiär i Stockholm och fått trespaltiga lovord.
   Min bästa nit daterar sej till 1944. Man var vid landsortspressen och Fritjof Domö, som satt i samlingsregeringen, var i stan och höll presskonferens. Konkurrenttidningens chefredaktör ställde en angelägen fråga om krisförsörjningen, men Domö snäste honom och sa, att "sådana frågor borde redaktörn ha vett att inte ställa” och hänvisade till rikets säkerhet och att spionen lägger pussel och blablabla. Då sa redaktörn, att vafan, håller man presskonferens, så måste man väl ha nåt att berätta? Komma här och sammankalla pressen för att bara säja goddag och jaså var väl också ett sätt! Konferensen upplöstes under sorl och mummel och deltagarna strömmade ut ur lokalen. I trappan ner dunkade jag den gamle redaktörn i ryggen och sa:
    — Bravo, där fick den där jävla tjockskallen Domö så han teg!
    Då vände han sej om. Det var inte redaktörn. Det var Domö. Jäkla krig som tvingade hög som låg i samhället att bära likadana cellulls-kostymer!
    Ack, det hände för 30 år sen men fortfarande är det en nit som står sej.
  Den gav mej samma blåmärke på själen som mitt livs första nit, när jag i småskolan blev utskrattad av en hel klass, därför att jag trodde att ekorren hör till nötkreaturen.
    En militär nit från 50-talet: Det var alldeles nytt det här med att utbilda svenska fallskärmsjägare. En major sysslade med saken i Karlsborg och vi for dit för att göra reportage. Övningarna drog ut på tiden och sent om kvällen erbjöd sej majoren att skjutsa oss till Skövde för att vi skulle hinna in på Billingen och få oss en nattsmörgås innan dom stängde. Han körde oss i en engelsk bil av märket Triumph May Flower, ni kanske minns den där kärran med den kantiga karossen. Vi for under tystnad i kvällen. Till slut tyckte jag att något borde säjas och sa:
    — Tycker inte majorn, att det är jädrans risiga bilar Kronan håller er med?
    — Det är min privata bil, svarade mannen sammanbitet. Sen blev det inte mera sagt. Han släppte av oss vid Billingen med ett tillknäppt godnatt.
    Jag är fullkomligt livsfarlig, en klumpedump som pladdrar mej fram genom tillvaron och pannkakslandar med täta mellanrum.
  Landshövding Hasselrot i Örebro glömde väl aldrig vad jag gjorde med hans hexameter.
  Friherrinnan på det mellansvenska godset som bjöd mej på galamiddag glömmer mej väl inte heller. Hon försökte skåla med mej femtioelva gånger, men jag skålade inte tillbaka, för jag var ung och ovan och hade fått tipset att det inte var fint att skåla med värdinnan. Tji fick hon.
  Och greven, som satt mittemot och gick på de åttio, mindes mej väl också så länge han levde. När snapsen till förrätten var slukad, gjorde jag som vi brukade göra på Pilens trea, stänkte ur nubbglaset i ölglaset för att rädda dom sista dropparna. Greven bara gapade och tappade monokeln.
    Det här är bara ett smakprov på mitt livs klavertramp. Jag ska aldrig skriva mina memoarer. Jag ska bikta mej i en bok på 380 sidor.     Den ska heta “Dragningslista på nitarna”.