Dystra tankar i luften... 
 
  
nr 50  1980                 
    Säja vad man vill om Orientexpressen i TV för en tid sedan, vagnarna höll sig i alla fall på spåren på sin väg mot Bosporen.
    Att det ändå gick åt helvete för somliga av resenärerna hade ju andra orsaker.
    Svenska tåg vågar man snart inte åka med. Är det inte hjul som trillar av under vagnarna så är det lokförare som kör mot rött ljus eller somnar så att det gamla citatet “att resa är att dö en smula” fått en kuslig aktualitet.
    Bil vågar man ju inte heller åka så här års. Den första snön skördar sina offer och sedan 40 år står det varje gång i tidningarna: “Snön tog vägverket på sängen”.
    Återstår flyget, enkannerligen inrikesflyget, som bedrivs av Carlzons Linjeflyg på de mindre lönsamma linjerna och av SAS på de mera tacksamma bitar, dvs. Sthlm—Luleå, Sthlm—Malmö och Sthlm—Göteborg.
    Förr fungerade det.
    I dag är det lågpris. Vid femtiden kommer man till Sturup, denna apelsingula terminal för folk som ska slungas ut i världen. Själv ska man bara slungas till Stockholm. En resa på femtio minuter. Det är bara att stiga ur taxin från Malmö och kliva rakt in i planet. Tror man.
    Tyvärr, säjer en nymålad blondin i inbokningen, det har uppstått tekniskt fel.
    Tekniskt fel innebär att det inte kommer att gå någon maskin. Man har inte lyckats sälja biljetter nog, bara en halv maskin. Därför slår man ihop den här turen med nästa tur, som inte heller är mer än halvbesatt. Nästa tur går först om två och en halv timme.
    Femina, Allers, Se och Hänt i Veckan. Att flyga är att lösa korsord en smula.
    En annan gång ska man till Stockholm från Halmstad.
    — Tyvärr, säjer en nymålad blondin i inbokningen, 17.45 till Stockholm har råkat ut för ett tekniskt fel. Maskinen står kvar i hangaren på Bromma. Det blir att ta 20.00 i stället.
    — Jag som har biljetter till Oscars, klagar en herre i veterinärhatt.
    — Och jag som har ett viktigt sammanträde på Sheraton halv nio! suckar en man iklädd en rysk pälsmössa. Det ser ut som om han bar en sovande hund på huvudet. Det är kanske möte i Kennelklubben.
    — Tyvärr, säjer den nymålade igen, vi kan ingenting göra annat än att bjuda på middag nere i stan. Det står en buss utanför som tar er till restaurangen och sedan tillbaka hit igen när det är dags för nästa tur.
    Japaner, tyskar men mest svenskar, sammanlagt 28 personer, förs per buss till ett grillhak i Halmstad och serveras en lättöl och en pannbiff. 
    Vi känner av pannbiffen allihopa när bussen skumpar tillbaka. 28 personer rapar i takt. Lågprisflyg och lågprisbiff. Att resa är gammal lök en smula.
    Har ni för övrigt någonsin upplevt att ett plan som ska lyfta klockan 17.45 lyfter 17.45? Jag har det aldrig.
Norrut mot Sundsvall—Härnösand, Midlanda heter platsen där vi ska landa. I det ögonblick tidtabellen lovat att vi ska lyfta, sitter vi alltjämt kvar på plattan. Fokkern har inte ens fått snurr på motorerna. Femton minuter efter utsatt tid börjar vi sakta sega oss ut mot banan. Vi lunkar iväg mycket makligt, ungefär som om hjulen rullade i Carlzons klister.
    Vi sitter där och bläddrar i Linjeflygs tidskrift “Upp & Ned”, tokvänsterns sista fäste i mediavärlden sedan t.o.m. radion och TV2 har tröttnat. Nitton minuter försenade lyfter vi och flygvärdinnorna kan börja ranta runt med sin vagn för att sälja choklad och parfym, uppenbarligen mest för att ha någonting för sig. Någon servering förekommer som bekant inte längre.
    Jag känner folk som brukar uppsöka toaletten, inte för att de behöver, utan för att stjäla en tvål och få ut något av flygresan. Men så länge parfymvagnen spärrar mittgången, är inte ens detta möjligt. Varför har alla flygbolag försäljningsvagnar som hindrar passage i gången?
    Tekniskt fel, får man förmoda.
    Låter jag för gnällig?
    — Efter en lång november och en kulen december har man rätt att vara lite gnällig, säjer en kille i stolen bredvid som skulle ha varit i Sundsvall på affärslunch men telegrafiskt har fått göra om det till en middag i stället. Det säjs att det är klimatet som gör oss svenskar så tungsinta, och ingen kan bli så tungsint som en tungsint svensk i november— december. Man tappar sugen, man halkar efter och ligger sist i tabellen. Man känner sej som Djurgårn.
    — Södertälje, säjer jag. Någon måtta får det vara.
    Vi som reser med flyg borde bilda en fackförening, fortsätter jag, en resenärsförening med möjlighet att öva tryck på Carlzon.
    — Det är inte Carlzons fel, sa mannen som missat sin lunch. Det är hans närmaste gubbar. Förresten ska Carlzon till SAS.
    — Då bildar vi en förening mot hans närmaste gubbar, envisades jag. Nu ska dom ju lägga ner Bromma också, det har politikerna bestämt. Oss som reser är det ingen som har frågat. Hade vi haft en resenärsförening hade vårt ord kunnat väga tungt. Jag minns som i dag när man var liten grabb och upplevde Bromma flygfälts invigning. Vilket äventyr. Massor av plan i luften. Runt fältet fanns inte en kåk. Men nu myllrar det av villor vars ägare kräver att flyget ska bort. Medan vi resenärer . . . Ska vi inte bilda en förening i alla fall fast det är lite sent påtänkt?
    — Gör det, sa mannen som missat sin lunch.
    — Blir du med i interimsstyrelsen?
    Tyvärr, sa mannen och log. Jag kan inte för arbetets skull.
    — Var jobbar du då?
    — Linjeflyg, sa han, en av Carlzons närmaste gubbar.
    Att flyga är att göra bort sig en smula.