Eld och lågor!    
 

  nr 16  1980                 
■■■
Han blev frikänd, den där brandchefen i Västergötland som tuttade eld på ett helt samhälle häromåret dymedelst sägande sig öva sina mannar i eldsläckning.
    Jag kunde svära på, den gången det stod i tidningarna, att det var Berra Josefsson som hade slagit till igen!
    Det visade sig dock senare, att det var en helt annan person.
   Att man misstänker Berra varje gång det går åt helvete för brandkåren, bottnar i att Berra Josefsson i hela sitt liv haft en stark böjelse för eldsvådor, så stark att han vid mogen ålder engagerade sig i första bästa borgarbrandkår.
    Vid det här laget har Berra Josefsson varit medlem av femtioelva brandkårer och fått sparken från dem alla.
    Den första brasan där Berra tjänstgjorde inträffade på Ladugårdsgärde och var anlagd. Berra hade vunnit medlemskap i en industribrandkår som anskaffat en gammal skrotningsfärdig Volvo för att öva släckning av bilbränder. Volvon ställdes upp framför Källhagens värdshus, ungefär där Sandrews filmateljé låg förr i världen. Bilens golv och säten indränktes med tändvätska och Berra fick order att slå sönder alla rutorna, för det var brand man ämnade öva, inte explosion.
    I det ögonblicket kom en stor Mercedes framrullande och parkerade bredvid Volvon.
    — Här får du inte stå! röt Berra till Mercedesägaren.
    — Står väl var fan jag vill för dej, sa denne.
    — Skyll dej själv då, sa Berra och började slå sönder Volvorutorna med yxa.
    — Vad i helvete gör du? sa Mercedesägaren.
    — Så här gör vi med alla bilar som parkerar här, sa Berra och högg så glasbitarna yrde.
    Mercedesen försvann med en rivstart från platsen och övningen kunde börja.
    Tänd! skrek brandchefen och Berra langade in en avgörande tändsticka.
    Det blev inte som brandchefen och hans mannar hade tänkt sig. Bilen small som ett kanonskott och hoppade två meter upp i luften slängande dörrar och stänkskärmar omkring sig. En äldre herre med tax hoppade jämfota för att undgå en framlykta som kom i 150 knyck på två decimeters höjd.
    — Vad i helvete? sa brandchefen.
    — Det kanske inte var bensin du sa? undrade Berra.
    Nej, fotogen var det sagt.
    Nästa engagemang fick han i en borgarbrandkår på Västmanlands landsbygd. Man övade släckning av brand i kyrktorn och Berra skötte magirusstegen men hittade inte bromsen utan körde tuppen av tornet.
  I Närke brann det på riktigt i en bygdegård och Berra var förbindelsekarl.
    — Här är en rekvisition, kör till grannbyn och låna en motorspruta till! beordrade brandchefen.
    — Åki dåki, sa Berra med honnör, kastade sig i bilen och körde tvärs över alla slangarna med dubbdäck. Det såg ut som fontänerna i Versailles och var mycket vackert, men Berra fick inte vara med i den brandkåren längre.
    Under hans fortsatta karriär i Mariestad tog det eld i en kemtvätt och Berra med två man ryckte ut med skumsläckaren och pumpade kemtvätten så full att hela gatan översvämmades av skum. Mitt i skiten stod en genomblöt kemtvättsägare som skrikande försökte tala om, att det var i kemtvätten i nästa kvarter som det brann.
    I Falun fick han en befattning som tillät honom att ta egna initiativ. Sen han sprutat ner ett helt grillparty i tro att gräsbrand uppstått var han emellertid färdig där också.
   I Hudiksvall gjorde han sig omöjlig i samband med en lägenhetsbrand, där fyra kvinnor skulle räddas nedför en stege. Brandchefen klarade tre stycken på egen hand, den fjärde blev Berras. Hon var så snygg, att Berra först gjorde henne med barn innan han bar ned henne. Anklagad för tjänstefel försvarade sig Berra med att han kände bruden sen gammalt.
    — E're eldsvåda så spelar väl en flamma mer eller mindre ingen roll, sa Berra.
    Han fick öknamnet “Den röde hanen” i stan och tvangs avgå.
    Jag tänker på Berra varje gång jag tänder bastun på ön. Jag förbereder tändningen mycket omsorgsfullt, ser till att ha späntat gott om torrstickor och försäkrar mig om att snustorrt tidningspapper finns till hands. Så skulle Berra aldrig göra, han skulle pytsa i en halvpanna bensin, kasta i en sticka och spränga kaminen i bitar. Han bara är sån. Skulle mot förmodan ingenting hända, skulle han öppna kaminluckan och lysa med ficklampa för att se om det verkligen brann.
    Det börjar dra ihop sig till julafton för Berra Josefsson, dvs. valborgsmäss. Jag har ingen aning om var han för tillfället opererar men nån stans i riket ska det väl smälla, och då vet vi besked.
   Jag minns en Valborg på 60-talet när Berra Josefsson hade anförtrotts avfyringen av raketerna i ett radhusområde i Stockholms nordvästra förorter.
    Radhusbarnen hade släpat ihop ett jättelikt bål på ängen nedanför den höga banvallen, där Västeråståget åtta gånger om dagen passerade med slamrande vagnar.
    Själva bålet fick Berra till sin sorg inte tända, men fyrverkeriet var hans, ty han hade kunnat styrka att han i tidigare år varit korpral vid artilleriet.
    Första raketen steg mot skyn i en perfekt parabel och exploderade i tusen stjärnor som till folkmassornas “aah” dalade från vårhimlen. Den andra gick raka vägen opp och väckte Vår Herre med en öronbedövande knall, men det var inte Berras fel. Den tredje däremot fick en alltför dålig elevation och beskrev en flack bana över järnvägen. Just då kom Västeråståget och det blev en bredsida i lokomotivet. Många trodde att loket skulle trilla av spåret.
    Ända sedan dess passerar Västeråståget utan förare på valborgsmässoaftnarna. Hans plats står tom. Sannolikt har han tagit betäckning på durken.
    Ett tips till alla lokförare på banan: Berra Josefsson är inte längre betrodd att hand ha raketer. Stå upp och kör era lok som män. Intet skall hända er!