SÅDAN ÄR EN DAGMORFARS VARDAG 
 

nr 40 1980
    Om jag någon gång ska skriva en bok, tänker jag kalla den "Jag, en dagmorfar".
    Det skrivs så förtvivlat mycket om dessa dagpappor som dräller omkring med barnvagnar i Vasaparken. Det skrivs däremot ingenting om oss dagmorfäder. Dagpapporna har det ju bra, de har fått gå på kurs  och lära sig allt om hur man hanterar småungar som bajsar i brallan så fort man vänder 
ryggen till.  
    Vi dagmorfäder saknar utbildning, jobbar på känn och försöker så gott det går erinra oss de grepp vi tog på 50-talet.  Vi är spädbarnstillsynens autodidakter.
    Rutin är en viktig sak i branschen. Barnbarn på 11 månader vaknar klockan fyra, sex eller sju på morron, dom är inte så noga med tiden. Men dom är mycket noga med att de ska ha käk på stubinen!
    2 1/2 deciliter vatten, 2 1/2 mått vällingpulver blandas i kastrull och uppvärms till 37 grader för att sedan tappas på nappflaska.
    Receptet är enkelt, men man ska göra vällingen först och ta upp barnet sen. Ve den dagmorfar som gör tvärtom! Att fixa välling med en vrålande dotterson på armen kräver sin man.
    Barnet ser flaskan och sträcker sig efter den i tro att den är full. När man vägrar barnet att greppa flaskan, blir barnet vansinnigt, tjuter som ett flyglarm samt kastar sig fram och tillbaka med hela sin tyngd. Att med ett sådant barn på armen försöka pricka rätt när man ska hälla kastrullens innehåll i nappflaskan, är som att använda tårna när man ska trä tråd på en nål.
    Härom morgonen kom all välling bredvid, ty det var inte nog med att barnet levde rövare, i skärpet på morgonrocken klängde katten som skrek på kattmat i burk.
    Till en dagmorfars vardag hör att han gör ständigt nya erfarenheter, Så fort barnet försvinner i något hörn av lägenheten och blir alldeles tyst, kan man räkna med att det är något särskilt på gång. Erfarenheter gjorda denna vecka:
•   Det är 147 meter papper i en toarulle. Det vet man sedan barnbarnet dragit ut rubbet och fyllt vardagsrummet med det.
•   Det är överraskande mycket tvättpulver i ett paket Via, det täcker precis hela golvytan i sängkammaren.
•   Visste ni att innehållet i en tandkrämstub räcker att måla en hel TV med?
•   Visste ni att tre kaffekoppar kan försvinna bara medan man svarar i telefonen? Nyss stod de på bordet, torkade och klara att ställas in i servisskåpet. Nu står de nån annanstans, men barnbarnet kan inte tala om var, för barnbarnet kan inte tala överhuvudtaget.
    — Tala om för morfar var kopparna är! säjer man strängt.
    Barnet tittar på en med runda ögonen, pekar i november och säjer:
    — Dutt!
     Då tar man på barnbarnet fyra par byxor, två tröjor, overall och luva för att valla detsamma ute på stan. Man blir svettig av sånt, för barnbarn sitter inte stilla under påklädningen, det känns närmare bestämt som att klä på en vresig pytonorm. När sista knappen äntligen är knäppt, säjer det pang i brallan. Barnbarnet har påbajsat sig. Det är bara att montera av alla paltorna igen, tvätta, byta och klä igen.
•  Att skjuta en barnvagn genom stadens centrala delar är ett rent nöje. Alla människor ler så gott mot en. Somliga lägger huvudet på sned och säjer "tititit". Förmodligen är det något budskap till barnet de därmed framför.
    Man möter förstås även dem som snörper på munnen och fnyser. Man ser att de tänker: "Fy en sån liderlig sälle, skaffa sig barn vid den åldern!"
•   I Vasaparken möter man mammor med barn i vagn. De stannar ofta och säjer:
    — Den här är åtta månader, hur gammal är den där?
    — Elva månader, svarar man artigt.
    Eller.
    — Den här är en flicka, vad är det där?
    — En gosse, svarar man artigt.
    Efter femtiosjunde mamman blir man lite trött. När den femtioåttonde säjer;
    — Den här är tio månader, hur gammal är den där?
    Svarar man:
    — Fjorton år, men det verkar som vi kör med fel välling, för han har stannat i växten.
    Eller:
    — Han är bara två veckor, för mamman gick elva månader över tiden.
    En mamma blev riktigt arg när hon tvärbromsade framför oss, pekade på barnbarnet och sa:
    — Så frisk han ser ut, för det är väl en pojke? Hur gammal är han?
    — Femtiosju år. Oss emellan så är det en dvärg. Han är sjukskriven för knäna och jag har lovat skjutsa
honom till systemet.
    Mitt på Odenplan gör man helt om, för man erinrar sig att man har tvätt i tvättmaskinen hemma och att man har lovat barnets mor att både centrifugera och torktumla tvätten innan hon kommer från jobbet. Full rulle på vagnen. Barnbarnet gallskriker för att man inte som vanligt bromsar in vid leksaksaffären så att det får kolla alla balla nallar i fönstret. Men det kan inte hjälpas. Är man i tidsnöd, så är man.
    Man sätter barnbarnet på durken i tjället, kastar in tvätten i centrifugen och trycker på knappen. Man tror då att hela fastigheten ska rasa ihop, såpass dundrar och skramlar det nämligen. Fan också, sist tvättmaskinen pajade kostade det tretusen. Man stannar maskineriet, öppnar luckan och kollar vad som hänt. 
    Jo, där ligger resterna av tre kaffekoppar som spårlöst försvann för några timmar sedan.
   Men vad struntar inte barnbarnet i det. Han har just lyckats få ut 158 meter ur nästa toarulle.