En gammal man med roulethatt och paraply. . .
                                                                            
  nr 40  1973                 
■■■ En av dessa underbara dagar då höstens löv färgar Stockholm i purpur, fick jag på en soffa i Vasaparken klart för mej, att Sverige har förlorat sin själ.
    En äldre herre sade mej det.
   Han satt på sin soffa i gabardinkostym, rouletthatt och pampuscher och petade bland löven med paraply spetsen. Han sa, att Sverige visserligen gått framåt under hans levnad, men att Sverige har blivit ett Japan. Industriellt och ekonomiskt har vi tagit ett oerhört kliv framåt, men samtidigt har vi förlorat vår själ. Och vad hjälper det någon om han vinner hela världen men samtidigt förlorar sin själ?
Själen sa den gamle mannen, det var de färgstarka personligheterna, histrionerna, de storvulna svenskarna som präglade vårt 30-tal och kanske också vårt 40-tal. I dag är dom döda, och det har bara kommit en massa småpjattar i deras ställe.
    Ta konsten sa den gamle. Vilka monumentala konstnärer hade vi inte på den tiden — Bruno Liljefors, Carl Eldh, Bror Hjorth, Kylberg, X:et och Anders Zorn — som målade så att en hel värld frös av lycka, ingen målar och skulpterar som dom i dag!
    — Det ska vi väl bara vara tacksamma för, konsten måste ju utvecklas. Det ginge väl inte an att dagens unga konstnärer målade som Zorn...
    — Nej, sa den gamle, men ingen fryser av lycka över de skrothögar de ställer ut på Stureplan.
    Ta teatern då sa den gamle. Vilka portalfigurer, vilka renässansgestalter det fanns på det området för 30-40 år sen — Gösta Ekman, Anders de Wahl, Karl Gerhard, Ernst Rolf, Naima Wifstrand... För att inte tala om filmen — Karin Swanström, Dagmar Ebbesen, Julia Caesar, Thor Modéen, Sigurd Wallén och Weyler Hildebrand... stora mullrande kanoner som drog folket i hundratusental till teater och bio. Vad har vi i dag? Det är bara Zarah Leander kvar från den epoken, och när hon sjunger “Stockholm är Stockholm” eller “Kann der Liebe sände sein”, då fryser man av lycka. Dom som är borta kan vi uppleva endast via gamla svenska filmer i TV. Och det är väl ingen tillfällighet att hela Sverige stannar i sin verksamhet, så fort det går en svensk 30 talsfilm i TV? 30-talet var de folkkära histrionernas epok. Vad har vi i dag? Parnevik och Lill Babs.
   Ta litteraturen, sa den gamle. När kommer det en ny Ivar Lo? När får vi en ny Hjalmar Bergman? Eller Martinson? ingen ny Moa, ingen ny Harry skymtar vid horisonten. På den tiden hade vi Vilhelm Moberg, Lubbe Nordström och Eyvind Johnson. Vi hade Sigfrid Siewertz, Olle Hedberg och Fridegård. Vad har vi i dag? Balderson och Sven Delblanc!
    Eller sa den gamle, ta tecknarna. Förr i världen hade vi OA, Albert Engström och Schwab. Vi hade Bertil Almqvist och Lundquist och Stallarholm. Vad har vi i dag? Ströyer och Staffans Stollar.
   Ta journalistiken, sa den gamle. Vilka sportskribenter vi hade — Glokar Weil, Klehan, TT och mr Jones! Och vilka reportrar, Abergson, Bang och Stubbendorff. Vilka har vi i dag? En massa lovande ungdomar som slutat skriva för att i stället sitta i TV-rutan och läsa telegram från gula lappar!
    För att inte tala om serierna, de tecknade svenska serierna, sa den gamle. Vi hade “Påhittiga Johansson” av Axel Bäckman, han som
också ritade “Rulle Rustibus”. Vi hade “Jocke, Nicke, Majken” och vi hade “Pelle och Kickan”. Vi hade “Adamson”, som han lokförarn, Jacobson, ritade. Vi hade “Rotbom” som Starkenberg ritade i Konsumentbladet och vi hade Stangenbergs “Fridolf Celinder” i Vårt Hem. Vad har vi att svara med i dag? Tja, “Agust”, “Kronblom” och “91 :an” har överlevt, men alla de andra, t o m “File mon” i Lektyr, är försvunna, för det finns så få talanger som kan rita serier idag.
    — Tekniken, försökte jag..
    — Asch, fnös den gamle. Förr hade vi giganter på teknikens område, män som uppfann saker som la världen för deras fötter , John Ericsson med propellern, de Laval med separatorn, Mått-Johansson med måttsatserna och Dahlén med Aga-fyrarna! Vad uppfinner man i dag? Jo, Carmen Curlers!
    Men värst sa den gamle, är det med politiken! Den socialdemokratiska 30-talsgenerationen, vilka tungviktare! Där var Per Albin, Per Edvin Sköld och Gustav Möller. Där var Wigforss. Arthur Engberg, Sandler och Östen Undén. Vad har vi fått i stället? Palme, Wickman, Lidbom och en som heter Carlsson. Giganterna har marscherat ut, dvärgarna har klängt upp på deras taburetter! Undra på att vi gamla gråsossar svek partiet i valet. . .
   Liten som änna tesked lämnade jag den gamle i parken och pulsade mot tunnelbanan i drivor av röda höstlöv. Undrar hurdana höstlöv dom hade på 30-talet.
    Hej sa yngsta sonen när jag med tunga steg gjorde entré i det trevna tjället, ha'ru tingat biljetter till hockeypremiären på Hovet?
    — Nä.
    — Men du lova ju. Nu kanske vi missar Djurgårns första match igen. Djurgårn ska vara jättebra i år! säjerom.
    — Ssss, sa jag, Djurgårn? Bra i hockey? Det var länge sen. Det var på den tiden som Tumba ledde kedjan. för att inte tala om landslaget, Tumba, Nisse Nilsson och Sura-Pelle. . .
    Längre kom jag inte, för plötsligt var jag en gammal man i gabardinrock, roulet hatt och paraply på en bänk i Vasaparken. . .