En sådan neger till och man är förlorad!
 
 
nr 13  1981                 
■■■ Stekande sol över gnistrande snö, Härjedalens slalombackar skulle vara ett paradis om dessa förbannade pinnar inte fanns.
    Vem hittade på att sätta pinnar i vägen för skidåkare? Är det någon som älskar att göra det svårt för sina medmänniskor? Eller är det en politiker från Folkpartiet igen?
    En gång tog man hem Nacka Skoglund från Italien för att han skulle hjälpa till att sparka upp Hammarby i allsvenskan. Man lämnade det gamla proffset i händerna på en tränare som ville tvinga Nacka att springa i skogen för att få upp konditionen.
    — I skogen? sade en häpen Nacka. Va fan ska vi i skogen och göra? Det finns väl inga träd på en fotbollsplan heller?
    — Det gäller konditionen, envisades tränaren, du orkar aldrig springa över hela planen med bollen om du inte har kondition!
    — Springa över hela plan? sade Nacka. Inte fan ska man springa över hela plan med trasan, man sparkar den. Dom har gjort bollen rund och lätt och pumpat den hårt just för att man ska kunna sparka den. För det är väl fotboll du snackar om?
    Likadant är det med alpin skidåkning, inte farao växer det några träd i slalombackar! Men en morgon går det en gubbe omkring och kör ner pinnar där man ska åka. Det är nämligen dags för fjällveckans mardröm, den avslutande tävlingen för alla som gått i skidskolan.
    Alla säger till varandra att de inte tänker ta så allvarligt på tävlingen, det är ju trots allt bara en lek. Därpå störtar de iväg till skidboden och vallar som dårar. Prestigedjävulen rider dem, Stenmarkshornen håller på att växa igenom luvorna. Fryntliga tanter, som vid morgonkaffet försäkrat att de bara ställer upp på skoj, slipar en kvart senare stålkanter så att järnfilspånen yr.
    Själv varken vallar eller slipar jag, ty jag vet hur det går. Med sammanbiten envishet har jag i fem år lyckats komma jumbo. 1976 var ett mellanår, då råkade jag klå en småföretagare som hade varit full hela veckan och inte gjort något undantag för tävlingsdagen. Han bromsade in mellan tjugotredje och tjugofjärde porten, tog sig en styrketår ur medhavd butelj och fortsatte sedan banan sjungande “My Bonnie is over the ocean” med en sådan röstvolym att riporna flaxade in i Norge.
    1978 slog jag en nybörjare från Tierp som kom i mål med en fjällbjörk i famnen.
    1980 tog jag i så det svartnade för ögonen och tyckte själv att jag svävade som en örn ner för branterna. Prislistan talade dock sitt obarmhärtiga språk, antingen var det skit till örn eller också hade Sverige börjat gå över till sommartid medan jag befann mig i banan.
  I år blev det samma vers igen. Hela backen full med pinnar och ingen ordning på dom heller. Förr i världen gällde det ungefär samma ordning som i politiken, röda till vänster och blåa till höger. I år var det tvärtom. Men tack vare ett högt startnummer fick man köra i det krokiga dike som uppstått efter andra åkare så någon svårighet att hitta vägen ner fanns egentligen inte.
    Nytt för i år var dessutom en neger som stod vid fjärde porten och ropade “huj huj” när man passerade. Sånt är både vänligt och uppmuntrande. Men i fjortonde porten stod negern där igen och skrek “huj huj”. Han hade hunnit varva mig på bara tio portar!
    När han sen stod och skrek sitt “huj huj” även vid trettiofemte porten kändes det litet bittert. För att inte tala om hur grymt man upplevde själva målgången för där stod negern och hälsade välkommen med ett taktfast “huj huj”.
    Att tävla i utförsåkning och bli omkörd tre gånger av en neger som inte ens deltar utan bara åker omkring och skriker “huj huj” kan göra till och med en vild entusiast som jag litet modfälld.
    Förutom negern stod kring målgården hela skaran som deltagit på lek.
    En som dom kallar för Markisen därför att han har randiga brallor flåsade som ett smalspårigt lokomotiv och sa att om inte han kört fel i åttonde porten så hade han kommit på prispallen.
    En disponent i rostfri plåt, riktigt söt i smaragdgrön overall med matchande tofs i den vita luvan, sa att om han inte hade fått glasögonen spräckta i sjunde porten så hade han kört in som åtminstone tvåa.
    En väg- och vatteningenjör från Småland grät stilla för sig själv. Han hade tappat skidan efter halva backen och kom i mål som en tåspetsdansös. Vi försökte trösta honom med att det minsann inte är varje dag man får uppleva döende svanen med stavar. Då övergick han från stilla gråt till hejdlöst bölande.
    Sen reste vi hem från fjällen en hel karavan av bilar fyllda med bortförklaringar. En familjefar, som kommit åttiosjua bland åttioåtta startande och har tre tonåringar i baksätet som alla placerat sig, får mellan Funäsdalen och Orsa tämligen klart för sig att fadersauktoriteten fått en allvarlig knäck. Hemresor från fjällen är påfrestande.
    Men innan vi stack iväg skulle vi förstås in och tacka hotellvärden och ta husmor i hand och bocka för all den goda maten som veckan bjudit.
    Medan vi står där och skakar tass och säger att vi ses i påsk igen och att då, jäklar anamma, ska vi anlända topptränade så att vi avancerar i prislistorna, så säger hotellvärden att han kanske får presentera nästa veckas orkester.
    Det är fyra negrer som alla varit ute i banan och skrikit “huj huj”.