En svensk tiger! 
 
   
nr 4  1977                                                                                   
■■■ Väntsalarna på mellansvenska järnvägsstationer tycks vara lokaler där människor samlas vid femtiden till gemen- samma orgier i nordiskt tungsinne.
 En eftermiddag så här i januari fladdrar det trasiga neonljuset över väggarnas affischer om lockande resmål i sydliga länder. På långbän-karna har de tigande människorna radat upp sej för att sitta raka i ryggen och stirra ut i tomma intet. Det är jobbare på hem väg från skiftet med tomma termosar i portföljerna. Det är husmödrar i snöblöta nylonpälsar som prasslar med kassar från ICA och Domus och kollar att dom inte glömde handla mandelkubbar till kvällens TV-kaffe. Det är valpiga tonårstjejer som röker Marlboro med ovana gester och kisar när dom får röken i ögona. Det är barhuvade killar i jeanskostymer som tuggar tuggummi och läser Ben Hogan. Det luktar elvärme, sura vantar, apelsinskal och fimprök.
    Utanför på vändplan smattrar åtta moppar på tomgång, ty mopeder är ju nåt som ungdomen numera har i stället för intressen. Men här inne i väntsalen är det tyst som i graven. Människor i en mellansvensk väntsal i januari har en förmåga att se ut som om de ska skjutas i gryningen.
    Över denna stationsbyggnad faller en mjuk snö. Feta flingor dansar i stationsområdets strålkastarsken. Det verkar som om Vår Herre tömmer en dunbolster just över detta lilla trähus på den mellansvenska bystan.
  Tjong-tjong-tjong ekar det plötsligt i väntsalen när en stadig bit i pälsmössa och overall kommer in genom dörrn och stampar snön av stövlarna.
    — Nu snöar det igen, säjer han.
    De som ska skjutas i gryningen rör inte en fena, de vrider bara sina ögon och betraktar den pratsjuke nykomlingen med frågetecken i blicken.
    — Nu blir de ett jävla skottande. säjer pälsmössan.
    — Mmmmm, säjer en dödsdömd som sitter närmast och nickar bekräftande.
    Sen kommer det en pratsam fan till och stampar i golvet. Kanske är det nån matarbuss som just har anlänt. Den här stampar länge och avrundar med att slå kepsen i dörrposten så att snön stänker.
    — Nu snöar det igen, säjer han.
    — Mmmm, säjer pälsmössan som kom strax före. Nu blir de ett jävla skottande igen.
    — Mmm, säjer han med kepsen och sätter sej tillrätta på arkebuseringsbänken.
    Den gravlika tystnaden breder sedan ut sej på nytt och ordningen blir återställd. Ett grönt draperi dras undan innanför biljettluckans glas. En blek tjänsteman på 50 år, som inte har skrattat på 30, skjuter glasögonen i pannan och mönstrar lokalen. Blicken vandrar från den ene till den andre. Sen drar han för draperiet igen med ett ritsch, förmodligen för att torrdraga bössan inför gryningens förrättning.
    Då kommer det en gubbe till och meddelar att det snöar
    — Månntro rälsbussen håller tiden? säjer han oroligt.
    — Åjovars, han gick från Hidånger noll fyra, så de. . . säjer pälsmössan.
    — De e väl värre mé bussen från Blöinge, säjer kepsen. Dom säjer att han kört fast i Felingebro.
    — Vem kör i da? undrar pälsmössan.
    — Johan.
    — Då kommer den fram, säjer pälsmössan. Johan ä en jävel.
    Därpå gravlik tystnad. Någon repar eld på en tändsticka och det låter som ett brak. Utanför knirkar det i snön och en buss pyser med tryckluftssystemet.
    — När man talar om trollen, säjer pälsmössan.
    Förstärkning i form av fem friska tigare stampar av sej snön och tar plats på långbänkarna. Men en sätter sej inte. Han lägger händerna på ryggen och vankar ut med väggarna och läser affischerna. Costa del Sol Balearerna 
i vintersol . . . det blommande Italien. . .
    Den tigande skaran i väntsalen får plötsligt liv. Man pekar på den utsocknes, viskar sinsemellan, nickar ivrigt, 
en och annan vågar sej t.o.m. på ett leende. Snart viskar alla med alla. Den utsocknes vankar oberört vidare, sätter de eleganta lågskornas klackar i golvet med bestämda smällar på sin vandring från affisch till affisch. Han tycks finna behag i de lockande bilderna för han småskrattar. En av tonårstjejerna får en Marlboro i halsen och hostar 
i falsett. Den utsocknes betraktar henne med ett brett leende.
    — Nu kommer han, ropar pälsmössan ty rälsbussen är på ingående till spår 2.
    Den tigande församlingen, som undergått en sådan märkvärdig förvandling skramlar upp från bänkarna och trängs 
i utgången. Även den utsocknes är med och trängs.
    På perrongen är det snack och tjatter.
    — Du, säjer pälsmössan till mej, du som är från stan, visst var väl det där en kändis?
    — Kanske det, säjer jag.
    — Visst var det väl han i radio, Tellemar?
    — Ja, när du säjer det så. . .
    — Men va fan hade han så roligt åt? Det var likadant i bussen, sa Johan. Han satt bara å flina därbak. Här finns det väl för fan ingenting att ha roligt åt?
    — Det var väl trafiksvårigheterna. säjer jag. Tellemar tycker väl som alla andra, att det var roligt att komma fram.
  Sen embarkerar vi rälsbussen. En avstigande armbågar sej fram mellan de påstigande.
    — Nu snöar det igen, säjer han.
    — Mmmm, säjer vi.
    — Nu blir de ett jävla skottande, påpekar en man med pälsmössa.