En vintersaga medan hästarna lubbade
 
    
  nr 2 1980                 
■■■ Polaren Kurre sa att jag skulle hänga med till Valla.
    Kanske är det något fel på mej, men travsport och spel på totalisator är det tråkigaste jag vet. Dessutom tycker jag det är synd om hästarna, som ska behöva lubba runt runt mitt i vintern för att en massa mittbenade typer i kamelhårsulstrar ska få chansen att blåsa varandra på stålar.
    Men dom har en bra restaurang på Solvalla, så jag hängde med.
    Jag har fått lite heta tips, sa Kurre, nu ska vi satsa hårt men rätt!
    — Satsa du, sa jag, jag går opp på krogen och får mig en entrecote och ett glas rödvin. Ska vi säja, att vi ses om två timmar här nere vid kassorna?
    — Som du vill då, sa Kurre och försvann mot totokassorna med ett fast grepp om plånisen.
    Publiken på Solvallas restaurang är inte som andra restaurangkunder. Det är en rastlös samling som halvstår och skär i entrecoterna för att kunna se vad som händer nere på banan.
 Själv satt jag. Sånt väcker tydligen uppseende. En polare i täckjacka och pälsmössa under armen slog sej ner med ett brak och sa på klart skönjbar norrländska:
    — De e en fin en entrecote di har här.
    Det där med att sätta en obestämd artikel före och en efter, “en fin en entrecote”, röjde ett ångermanländskt ursprung. Jovisst, han var från landskapet, inte från Nordingrå nere vid kusten utan från rena skogsbystan oppanför Sollefteå nånstans.
    — Spelar du inte? undrade han.
    Jag svarade som det var, att jag hatar allt vad hasard heter, har moraliska betänkligheter t.o.m. mot en liten stötpoker. Den lycka, som en och annan vinst kan ge, uppväger inte de där tragedierna i hasardens fotspår vilka är i majoritet.
    — Vi hade en sån som du där hemma i tie år, sa ångermanlänningen. Han hette Nordlund och körde bussen.
    Sen berättade han en saga. Hans historia kan mycket väl vara sann, men nog lät den som en saga.
  Den här Nordlund körde som sagt bussen från stan upp till de ångermanländska glesbygderna. En tur opp och en tur ner per dag. Han var kontaktman för inemot tusen hushåll som bodde utefter linjen. Nordlund blev som alla sådana busschaufförer en hustomte, som allt skulle bestyra, utköp från apotek och system, post och bankärenden.
    — Men lotterna vägrade han, sa norrlänningen. Hans företrädare, som körde bussen förr, hade köpt penninglotter i stan åt alla som bodde utefter linjen. Det stod inget i reglementet om att han var skyldig att göra det, men det var klart att han gjorde’t ändå.
    Men Nordlund vägrade. Det tog flera veckor att övertala’n. Sen gick han med på’t och sa, att det skedde med yttersta motvilja.
    Nordlund samlade in 30 spänn per skalle bland alla som stod vid hållplatserna och vinkade. Ibland kunde det röra sig om uppemot 3000 per tur- & returresa när det började dra ihop sej till den femtonde.
    När det var semestertider, var det ju en och annan som svek, men det kom sommarturister i stället, så i snitt köpte väl Nordlund lotter för omkring 3000 varenda månad.
 Ångermanlänningen såg mej stint i ögona och sa:
    — Haja’ru varåt det lutar?
    — Nä?
    — Den jäveln köpte aldrig nåra lotter! Han håva in 3.000 i månan vartenda år i tie års tid utan att köpa en enda lott!
    — Men, sa jag, folk som köper lotter vill väl ha lottsedlarna? I varje fall numret?
    — Inte hemmavid, sa ångermanlänningen. Man brydde sej inte. Man var van att bussförarn skötte allt.
    — Men det blev ju aldrig några vinster?
    — Det var man också van vid. Det är alla som spelar på penninglotteriet.
    — Men nån gång sprack det väl?
    — Jo, sa ångermanlänningen, så som bara en ångermanlänning kan uttala ordet “jo”.
    Han fortsatte:
    — Emil i Sörbyn var till stan en dag till jul och frågte i tobaksaffärn, som säljer lotterna, den där nervid torget, om chaufför Nordlund hade vart och handlat än? Om inte, så ville Emil ändra sin beställning till två lotter.
    — Nordlund? sa expediten och satte opp ett förvånat nylle. Hon hade aldrig hört talas om nån som hette Nordlund. Han hade aldrig satt sin fot i butiken på tie år. Tacka fan för att Emil åkte hem och slog larm!
    Ryktet gick från by till by utmed busslinjen, telefonerna glödgades under långa överläggningar, en folkresning växte fram.
    Det blev dock ingen folkresning av den enkla anledningen att Nordlund var försvunnen.
    — Samma dag, som han förstod att han var avslöjad, försvann han söderut och ingen har nånsin fått spår på honom!
    — Jag förstår, sa jag, att den vill ni gärna ha tag på.
    — Vad skulle ni göra me’n? Rulla honom i tjära och fjäder?
    I helvete, sa Ångermanland, vi skulle hissa den fan och bjuda honom på en brakmiddag! För, ser du, när Nordlund lämnade Ångermanland, visade det sig att han efterlämnade en mycket tung bärkasse med nästan ett tusental sparbanksböcker. Alla tior, som Nordlund under tie år hade samlat in till lottköp, hade han satt in på personliga sparbanksböcker i de människors namn som bodde utefter linjen. Det fanns dom som hade över 3—4.000 på sina böcker med ränta på ränta! 30 spänn i månan i tie år, dä blir stålar!
    Var inte detta en saga?
    Jag upplevde den i varje fall som det bästa jag fått med mej från Solvalla. Kurre stod nere vid kassorna som vi hade bestämt. 
    När jag kom avvisade han just en mangare som ville vigga nån tia, en stackars trasig kille i 60-årsåldern.
    Kurre sa:
    — Typisk spelare, notorisk och black. Han har spelat bort hela sitt liv här ända sen 40-talet. Ett tag ryckte han opp sig och var busschaufför i Norrland i tio år. Men så kom han tillbaka till stan och så var det färdigt igen.
    — Herregud, sa jag.
    Den trasiga polarn gick med släpande fötter mot utgången. Jag ropade efter honom:
    — Nordlund!
    Han tvärstannade, vände sig om, glodde på mig med blodsprängda ögon och la sen på en rem mot utgången så fort påkarna bar.
    — Kände’run? sa Kurre.
    — Jag vet inte, sa jag. Heter han Nordlund?
    — Ja, hur visste du det?
    — Äsch.
    Det är kanske tur att hästarna inte vet hur somliga av spelarna har det.