Ensam i huset och telefonen bara ringer...

nr 28 1971
■■■ Vad är en Scott Carpenter för något? Alla människor har ringt till mej och frågat hur mycket jag ska ha för min Scott Carpenter. Jag svarade att jag inte riktigt vet. Och hur ska jag veta vad jag ska ta betalt när jag inte ens vet vad det är för pryl?
  Det började redan i går morse. Telefonen ringde alldeles för tidigt och en snuvig lymmel sa:
    — Det gäller eran Scott Carpenter. Vad kostar den?
    — Tre å fem, sa jag för man ska ju i alla fall nånting säja.
    — E ni inte klok? sa karln.
    — Tre å fem är ett rimligt pris, sa jag. Den har inte gått mer än tre tusen mil. Och så är det nya däck på'n.
    — Är det en bil? sa karln.
    — Inte fan vet jag.
    — Ni är inte nykter. Gå och lägg er, sa karln och la på luren.
    Sen ringde en dam med gäll röst och sa att jag absolut inte fick sälja min Scott Carpenter förrän hon fått titta på den och ge sitt bud.
    — Hur gammal är den?
    — Två år.
    — Så ny?
    — Ja, men han är inte riktigt rumsren ännu.
    — Hur menar ni? skrek damen.
    — Att hon pinkar på mattan då och då. Men det kanske beror på att hon ska ha valpar i augusti.
    — Herregud, sa damen.
    Att folk alltid ska lägga på luren mitt i ett samtal.
    Till lunch ringde en sur karl och sa att inte för att han var särskilt intresserad, men tanten hade tjatat i veckor om en Scott Carpenter och det här kanske vore ett tillfälle att få tyst på henne.
    — Är den bra? sa han.
    — Fantastisk, sa jag. Vakar sjön nånting alldeles fenomenalt och gör sina 28 knop hur mycket folk man än lastar in i den.
    — Vad talar ni om för en Scott Carpenter?
    — Samma som ni, hoppas jag.
    — Tokjävel, sa karln. Jag talar om en Scott Carpenter som vi ska ha i hushållet.
    — Det får vara ett stöddigt hushåll det, sa jag, för min är 24 fot och går en och en halv meter djupt.
    Som sagt, folk är förfärligt oärliga nu för tiden. Dom bara lägger på lurar.
    Argast var en dam från Enebyberg som påstod att jag drev med henne.
    — Det är om Scott Carpentern, sa hon. Funkar den?
    — Om, sa jag, den funkar alldeles för bra. Det är egentligen därför jag säljer den.
    — Hurså?
    — Jo, har man väl fått igång den så stannar den aldrig. Den bara går och går och går. När jag var färdig med gräsmattan i förrgår stack den ut genom grinden och tog grannens gräs och dom kommunala parkblommorna av bara farten. Jag fick inte stopp på den förrän i Upplands Väsby, för där tog soppan slut. I går var vi en sväng neråt Nynäs. Det är noga med att rikta in den innan man vevar igång.
    — Jag skulle ha den till att baka bullar, sa damen betänksamt.
    — Scott Carpenter är kanonfin på bullar, framhöll jag. När den är rundsmord och nyservad spruttar den iväg 120 wienerbröd i minuten. Med gult på och allt.
    Därpå ringde en ung förtjusande dam som ville veta om det fanns en eller två hastigheter på Scotten.
Hon riktigt jublade när jag uppgav att min Scott Carpenter är treväxlad men surnade märkbart när jag förklarande tillade, att man måste ha dom treväxlade om man ska komma igenom de riktigt tjocka trä stammarna.
  En som uppgav sej inneha en mindre konditorirörelse i Västerhaninge ville veta hur pass mycket min Scott Carpenter hade gått.
    — Ungefär två timmar om dan, sa jag.
    — Så mycket?
    — Ja, till och från jobbet. . . köerna ni vet.
    — Åker ni till jobbet på'n?
    — Visst, sa jag. Dom kollektiva transportmedlen står man ju bara inte ut med.
    — Det skulle jag vilja se, sa konditorirörelsen. En karl som åker till jobbet på en Scott Carpenter. Det kan väl inte gå så fort?
    — Egentligen får dom inte gå mer än 30 knyck, men jag har trimmat den lite . . . Bytt munstycken och filat ur topplocken lite grann.
    — Vi talar nog inte om samma Scott Carpenter ni och jag, sa mannen.
    — Förmodligen inte, suckade jag.
    Det var ett förfärligt ringande hela dan. Men egentligen gjorde det inget. För är man ledig och hemma från jobbet så är det ju bara trevligt att ha nån att prata med, i all synnerhet som man är ensam i huset sedan ens hustru åkt in till stan för att shoppa.
  Hon kom för övrigt nyss hem och frågade om någon ringt med anledning av hennes annons. Hon sa, att alltid kan vi väl få någon hundralapp för våran gamla hushållsassistent.
    — Heter den Scott Carpenter? frågade jag.
    — Jo, nickade hustrun.
    — Då ska den kanske inte ha valpar i augusti, sa jag.
    — Gå och lägg dej, sa hustrun.
    Det har visst varit lite varmt i ett par dagar.