Ett tips inför OS! Kolla hur dom ramlar!
                                                                            
  nr 6  1972                 
■■■ Jag har alltid imponerats av människor som kan skilja svenska ishockeyspelare åt i TV. Jag tycker dom ser likadana ut hela bunten. Den ende jag kan skilja från de andra är Lill Strimma för han har hjälmen käckt på nacken och ser ut som Putte i blåbärsskogen. Men just denne ende spelare jag känner till, tog dom inte ut i år. Jag anar djävulskap mot mej personligen. Billy Harris är en bonntjyv, förtappad är han evigt om han dör.
   Det är ju dags att stänga Sverige igen, fr. o m den här veckan kommer miljoner svenskar att överge arbete, familjeliv, uteliv och kvällsstudier för att sitta framför TV-apparaterna och glo på internationell hockey.
    Så även jag.
    Och i elfte timmens femtionionde minut har jag äntligen lärt mej sära på killarna! En person har tipsat knepet: MAN KÄNNER IGEN KILLARNA PÅ DERAS SÄTT ATT RAMLA!
   Alla ishockeyspelare ramlar. Det står inte i reglerna, men dom gör det. Och det finns inte en spelare som ramlar likadant som en annan. Sättet att ramla är en personlig grej. Ramla min gosse, och jag ska säga dig vem du är.
   Sjunkarna är den största gruppen. Dom faller inte, dom sjunker sakta till isen ungefär som snögubbar i stark vårsol. Tord Lundström är en sjunkare, Tommy Abrahamsson och Mats Lind likaså. Det är fråga om inte Abrahamsson är den snyggaste sjunkaren inom svensk hockey. I första mötet med Sovjet här hemma hade han en sjunkning i andra perioden som fick min varma applåd. Det gick liksom mjuka vågrörelser genom hela karln när han sjönk. Jag har observerat denna grace förr, på stadshotellet i Eksjö när stans blånästaste alkis andades på en tulpan som ögonblickligen segnade ner i krukan.
   Snabbramlarna är kanske den skojigaste gruppen. Till dem hör Stisse, Lars-Göran Nilsson och Björn Palmqvist. Dom ramlar blixtsnabbt. Det ser ut som om dom blivit förbannade på isen och ska klå den.
   Torpederna är inte så många nuförtiden. De var rätt vanliga på gamla Stadion där folk kastade kolapapper på isen så att spelarna stöp. Torpederna åker raklånga på mage över hela banan och stannar inte förrän de går till icing och slår roten i kortplanket. Tumba var en av de stora torpederna. Dom sa att han brukade valla knäskydden med grön Swix för att få det rätta glidet. Tumba gav sin sista föreställning i branschen när han invigde hockev-VM på Johanneshov i Stockholm 1969. Vi som var där gav honom vår hyllning.
   Gruppramlarna är lustiga, de ramlar aldrig ensamma. Ramlar dom, så ramlar dom en fyra—fem gubbar på en gång och ser ut som en studiecirkel som just jobbar sej igenom fjärde brevet i yoga. Tord Lundström. Virus och Håkan Wickberg är framgångsrika gruppramlare. Gruppramling är inga slutna tillställningar utan vem som helst får vara med, domare. ryssar och korvförsäljare, ju flera desto skojigare.
Furorna är dom som fal ler utan att vika knäna eller ta emot sej med händerna. Med armarna utmed sidorna under god militärisk sträckning av fingertopparna faller de som furor mot isen. Det är mest långa drasuter i den gruppen. Tigern i Brynäs var en fin fura, Rolle Stoltz föll också ganska vackert på sin tid. Förr, när dom spelade på naturis på sjöar, blev det sprickor i isen. Sen blev det blev konstfruset, är det inte lika kul längre. I dagens Tre Kronor har vi ingen annan fura än Honken, men han faller sällan. Det krävs en puck mellan ögonen för att det ska bära hän, På min tid i Heleneborgsgatans hockeyteam hade vi en fura som hette Gurra. Han föll tjusigast på hela Söder och kisarna i laget sa:
    — Du har i alla fall en framtid, Gurra, när du blir för gammal för hockey kan du ta jobb som bom vid SJ.
   Snurrorna är rätt vanliga. Ulf Sterner är ju inte med i OS, annars är han en eminent snurra. Jag ser fram mot VM, då vi kanske får se
några fina nummer igen. Snurrorna roterar alltid i fallet antingen på skridskorna eller på stjärten. Sterner är en stjärtsnurrare. Han sätter sej på slussen med huvudet och grillorna i vädret och utför i denna ställning en dubbel Lutz som skulle få Grive att höja rösten. En annan lovande snurra är en av bröderna Salming, jag vet inte vilken, jag vet bara att jag sett honom göra tre varv och avsluta med att bryta klubban i tre delar. Det var så stiligt så man föll i gråt.
   
Döende svanen är en annan typ av ramlare. Dom faller så här: Åkande på ena skridskon, starkt bakåtlutade med båda händerna utsträckta åt sidorna och det fria benet sträckt rakt framåt som en svanhals tillryggalägger de tio meter innan tyngd tar ut sin rätt. Då dråsar dom baklänges och kommer ner på hjälmen. Det smäller otäckare än det är. Bert-Ola Nordlander är en rätt lovande svan, men ingen har en sådan sträckning på den fria foten som en lirare jag såg för länge sen, Åke Plutten eller vad han hette. När han slog i isen, ekade det i hela Stadion. Och sen tog det lagledaren tolv minuter att skruva av honom hjälmen. Åke Plutten lär ha lämnat ishockeyn.
   Knutarna har blivit allt vanligare. Dom knyter ihop sej som små paket när dom ramlar. Har ni sett Inge Hammarström ramla? Det ser ut som om någon kastat ut en snabbköpskasse på isen. Det verkar som om denna ramlingsteknik passar småväxta killar bäst. Ser ni en påse på isen, så är del Hammarström. Och är det inte Hammarström så är det Anders Hedberg. Östling är inte dum han heller, fast han är inte så vig att han hunnit bli en äkta påse än. Men han kommer, han faller redan som en säck.
   
Jag hoppas att ni, när ni nu är i besittning av denna förteckning över svenska ishockeylirares ramlingsteknik, kommer att få ännu större behållning av den närmaste tidens ishockeysändningar.
PS.
Om ni ser nån som aldrig ramlar, utan åker omkring och håller sej i planket, så är det Håkan Pettersson.