Fasornas hus, det är nya hotellet i Kiruna!
 
    
nr 4  1970                 
■■■ Passa er för hotellet i Kiruna!
    Staden förlorar stora pengar varje dag strejken pågår, men man hyser förhoppningar om att ta tillbaka en del i form av ökad turistinvasion, nu sen Kiruna blivit så omskrivet.
    Men en förutsättning för ökade turistinkomster är att man gör något åt det nya, knappt årsgamla jättehotellet “Ferrum”. I dag är detta hotell ett fasornas hus.
  Alla kan vittna om det, fotograferna från TV som ligger där och bevakar strejken, reportrarna från New York Times och Le Monde som varit där för att skriva om det förvånande faktum att det kan uppstå vilda strejker i det ombonade folkhemmet Sverige med dess omskrutna stabilitet på arbetsmarknaden, killarna från lokalpressen, Kolarn Henriksson på flamman och Wahlström på Norrländskan. De är alla lika smygande försiktiga när de inträder i denna byggnad.
    Man märker det är nåt skumt med hotellet så fort man kliver in i hissen. Det står tre gubbar där förut, men ingen trycker på knappen. De bara ler förbindligt och gör en gest mot knapptavlan:
    — Var så god och tryck, säjer en man från radion. Vi ska till fjärde, vart ska du?
    — Bara till första, säjer man och sättet pekfingret på knappen. Då händer det. Ur fingertoppen slår det ut en blå gnista och det rycker till i fingret så man är nära att sätta sej på ändan.
    Hissen eller man själv, är laddad till tusen med statisk elektricitet Men inte bara hissen, hela kåken är laddad. Telefonlurar, dörrhandtag. badrumskranar. hotellnycklar, varmrätten. . . vad man än tar i får man sej en dagsedel så man hickar.
    Man kan inte sticka hotellnyckeln i rumsdörren utan att det sprakar. Man ser i korridorerna hur stora starka karlar från rikspressen smyger sej på sina rumsdörrar med försiktigheten hos en nudist som kryper över ett taggtrådsstängsel.
  Per Åke Blidegård på TV fick telefon från cheferna i Stockholm, lyfte luren till örat och fick sej en kyss i örsnibben så han tappade luren. Ändå var det inte blixtsamtal.
  En fotograf tog på sej handsken när han skulle åka hiss men inte hjälpte det. Gnistan gick tvärs igenom så att den unge mannen vacklade till och tappade kameran. Varar strejken ett par veckor till, kommer tidningsfolket att gå omkring i handskar vars fingertoppar ser ut som nyss utslagna näckrosor.
  Expressens Norrlandsredaktör Palle Abbing fick snapsen serverad på en elegant silverbricka, men fick sej en smäll av gudslånet så att spetsglaset flög i en vid båge ut på golvet.
  En riksdagsman som körde med långvarmsingar av nylon fick en stöt varje gång han körde handen i bakfickan för att fiska upp plånboken. En afton satt han kvar i matsalen ända till klockan 00.30 innan han vågade be om notan.
  En facklig redaktör torkade sej om munnen med en servett och mustaschen sprakade som ett norrsken, Det var stiligt.
    Först trodde vi att den här konflikten i Kiruna tilldragit sej bevakning t.o.m. från orientalisk press, för i vestibulen stod det två herrar och bugade djupt för varandra. Det visade sej dock vara en tjomme från Aftonbladet och en grånad man från norska tidningen Nordlys som kollade varandras skosulor innan dom tog varann i hand. På Ferrum i Kiruna ska man aldrig skaka hand med en person som har gummisulor, för då smäller det. Det är viktigt att man tar hänsyn till detta faktum den dag som konflikten kommit så långt, att de strejkande och LKAB kan träffas vid förhandlingsbordet. Ska förhandlingarna ske på Ferrum, bör delegaterna helst infinna sej barfota. Eljest ryker dom ihop så fort dom har tagit varann i hand.
    I detta de statiska fasornas hus har ett par hundra journalister bott sedan strejken började i förra hälften av december. Tommy Mardell på Aftonbladet är veteranen. Han anlände den 9 december två timmar före Expressens Abbing. Han vann därför att han tog flyg från Stockholm medan Abbing tog bil från Luleå. De har vistats här varenda dag sedan dess, bortsett från någon dag när en av dem for ner till Haparanda på reportage. (Herre gud så dom pratar. . . ner till Haparanda!) Dessa långliggare diskuterar nu mera konfliktsituationen t.o.m. i sömnen, men när de någon enstaka gång talar om något annat, så pratar de om den statiska elektricitetens fasor, om dess orsaker och verkningar.
    — Det är mattorna, säjer en falang. De heltäckande mattorna är av nylon, det är dom som laddar upp folk.
    — Det är luften, säjer en annan falang. Den torra luften från luftkonditioneringen laddar upp allting.
    — Det var likadant på nya stadshotellet i Skellefteå, påpekade en expert. Servitriserna blev så laddade av nya mattan i matsalen att de stjälpte ut brännvin för flera hundra kronor.
    — Men i dag är det bättre i Skellefteå, påpekade en annan expert. Mattan har laddat ur sej och ger inte ifrån sej ett knyst. Det är med hotellmattor som med ficklampsbatterier, dom tappar sugen efter en tid.
    Mummel interpellerade källarmästaren på Ferrum i ämnet, en resignerad man efter alla stötar han fått i livet. Som många andra i denna strejkens stad var han böjd att kompromissa. Man kan inte skylla enbart på mattorna, å andra sidan kan man inte skylla enbart på luften. Den statiska elektriciteten är ett resultat av samspelet mellan båda faktorerna, framhöll han.
    — Det har dock blivit mycket bättre bara den senaste månaden. Tidigare var det värre, då fick vi flera och kraftigare stötar. Allt man tog i var elektriskt. Värst var det i julas, när jag skulle arrangera blomuppsättningarna på ett bankettbord och fick mej en karamell av en tulpan så att jag stöp.
    — Det märkligaste jag varit med om, suckade krögaren och vandrade bort. En knäckt man, den ende karln i Sverige som golvats av en tulpan.
    Något måste göras åt fasornas hus i Kiruna innan turisterna kommer. Eller kommer de kanske rentav att se det som en extra attraktion, detta att vistas i en miljö så spänningsladdad att de elektriska rakhyvlarna börjar nafsa efter en?
    Ett rykte gör gällande att en forskargrupp från KTH rest upp till Kiruna för att undersöka hur man ska kunna tillvarata och ackumulera strömmen i hotellgästerna, för att på det viset slippa bygga ut Vindelälven. Ryktet förtjänar dock mindre tilltro.