Fet man med polisonger, drar som ett svin på E4:an...
 
                 
   nr 37  1978                
■■■ Det otäckaste med bilkörning på landsväg är att man ska lita på folk. Kör man Stockholm— Helsingborg ligger ens liv i händerna på ca 3000 människor man inte känner, aldrig ens har pratat med, nämligen de man möter, de man kör om och de som kör om en själv.
    Den där killen som kommer krutande rakt emot mig i 110 knyck i en gammal rostig Volkswagen, kan jag lita på att han håller rak kurs när vi möts? Hur vet jag, att han inte sekunderna innan får en hostattack och vinglar rakt in i nosen på mig?
    Den där tanten som kör Opel Rekord i blommig hatt framför mig och som jag just ska köra om vad har jag för garantier att hon inte sitter och drömmer och vinglar ut i körbanan just som jag ligger jämsides?
    Naturligtvis inga. Det är bara att lita på folk och hoppas. Det är sånt här som gör att man med åren blivit lite fundersam och hellre tar tåget än bilen.
    En gul Passat växte på backspegeln och körde om mig i en böj strax innan vi kom till Hölö söder om Södertälje. Jag skulle inte ha gjort den omkörningen, man ska inte anstränga skyddsänglarna i onödan i dessa tider.
    Nån raggare förstås, tänkte jag. Inte alls. Han som körde om var inte speciellt ung, en medelålders fetknopp. Han hade rött nylle och yviga polisonger och såg ut som en tegelvilla med vildvin. Han låg framåtlutad över ratten precis som om han körde motorcykel.
    Hade jag inte ställt mig på bromsen och släppt in honom, hade han sannolikt dammat rakt in i det stora scaniasläpet som kom ångande söderifrån.
    Nyllet litade på mig.
    Folk kan ha olika skäl att dra som svin på E 4:an, den här var väl affärsman av något slag och hade kanske bråttom till någon affärslunch nånstans i södra Sverige? Hans gula Passat försvann som en liten äggula mot horisonten. Men affärslunch på en söndag? Tja kanske.
    Man Sitter och funderar så där om medtrafikanterna när man kör. Tanten i blommiga hatten, vart skulle hon? Kan slå vad om att hon hade en tårta i bakluckan och var på väg till någon släkting. En mycket stor del av den svenska privatbilismen har till uppgift att köra tårtor mellan släktingar. I alla fall på söndagar.
    Man funderar, men man funderar fel ibland. På Esso-tavernan i Mantorp brukar dom ha en ristad skinka med stekt ägg som inte är så tokig. Man rullar in och beställer. Men vem sitter inte där och kastar in pyttipanna genom stora porten i tegelvillan om inte han med Passaten!
    Han äter som han kör, med nästippen i tallriken slukar han pyttipannan enligt mudderverksprincipen.
    Gaffeln går som en trumpinne. Med sista tuggan ännu mellan tänderna putsar han tegelvillan med servetten och reser sig från skrapande stol och skyndar ut. Vid mitt bord tvärbromsar han.
    — Vare inte dej jag trängde vid Hölö?
    — Jo, det äger nog sin riktighet.
    — Lessen hörrudu, men jag har så förbannat bråttom. Måste vara i Helsingborg före halv åtta.
    — Jag fick ställa mig på bromsen.
    — Du ska ha tack för det, hörru, hoppas du inte tog illa upp.
    — Föralldel.
    E 4:an ligger ganska tyst för att vara en söndag. Men det är gråväder och förskottshöst, folk stannar väl hemma och glor på TV i stället för att ge sig ut och köra tårta med bilen.
  Värsta biten på E4:an är den smala asfaltstarmen över småländska höglandet. Vägen ger bara plats för två bilar i bredd, slingrig och 40-talsmässig knixar den sig fram genom den tysta småländska granskogen, inga vägbanketter att gå ut på för dem som vill släppa om, ständiga hastighetsbegränsningar där vägen går genom samhällen. Intet ont om människorna i metropoler som Skillingaryd, Vaggeryd och Klevshult, men folk som bor där rör sig på E4:an som om den fortfarande vore deras bygata och inte en europaväg som börjar i Lissabon och slutar i Helsingfors. I Ryarum ska man över järnvägen och se opp för bommarna. Här stod fjärdingsmannen förr med stoppur och bötfällde alla som höll mer än 40 km.
    Söder om Vaggeryd är det färdigt. Fet smäll, mycket plåt, blinkande polisljus i blått. Är det mannen med vildvinspolisongerna som gjort en omkörning för mycket? Svårt att se för allt folk som står omkring. Olycka och elände är fortfarande publikattraktioner.
    Nej, det kan inte ha varit han, för i Traryd växer något gult på backspegeln igen. “Frrrrom”, säjer det när han dånar förbi som om han hade kronofogden efter sig.
    Även gula Passater måste förstås stanna och tanka bensin ibland.
  Han kör ungefär som Prillan Jonsson, en man jag kände på 50-talet. Prillan Jonsson hade en olycklig kärlek till snabba sportbilar och skulle braka om alla medtrafikanter han såg på vägen. Det höll på att bli hans bleka död. På en grusväg i Roslagen hann han upp en av den tidens rallyförare som var ute på träning. Det blev en duell i skogen. Prillan tog chansen i en skymd kurva och vann samt försvann. Men efter fem minuter hann rallyföraren upp honom igen. Prillans vackra sportbil låg på taket i diket med hjul som ännu snurrade. Prillan själv satt på en stubbe lätt omtöcknad men i övrigt oskadd. Rallyföraren stannade, vevade ner rutan och sa:
    — Skulle’ru inte längre, du som hade så jävla bråttom. Sen pep han.
    Söndagsfrid i Helsingborg, glest med folk i baren på ärevördiga hotell Mollberg. Klockan är åtta. Och vem sitter i baren om inte en man med nylle som ett tegelhus! Han ställer ifrån sig ett tomt whiskyglas och får ett nypåfyllt av bartendern. Var det till dessa whiskypinnar han hade så välsignat bråttom?
    Nej då Han betraktar mig med något brustet i blicken, suckar och säjer:
    — E're inte för jävligt? Vilket?
    — Här kör man som en förgiftad råtta för å hinna fram till halv åtta, och så började Mupparna redan klockan sju! Fy fan.