Fjällen – det är långt bort det!  

nr 9  1964
    Norrland får aldrig vara i fred. Först kommer lämmeltågen, sen kommer turisterna. Själv har jag denna vecka varit skidturist i Funäsdalen.
    Det är lite besvärligt att beskriva exakt var det ligger, men det tar två dar för kvällstidningarna att komma hit.
    — Expressen, tack, sa jag i lördags till tanten i härvarande tjorre (= kiosk på det språk som sporlovsturistande skolungdomar talade här uppe).
    — Vassego, sa tanten och gav mej en Expressen som var två dar gammal.
    När kvällstidningarna säjer att dom har ökat mest i Sverige, mest i Europa och mest i världen, så arbetar dom med osäkra siffror och drar förhastade slutsatser. Siffrorna från Härjedalens fjällvärld har inte kommit fram än. Men lugn, norrlänningarna är pålitligt folk, så siffrorna  kommer nog! Dom kommer så fort man är klar med redovisningen för Hvar 8: de Dag, Nya Dagligt Allehanda och AT.
    Något annat som tyder på att man liksom har hamnat lite långt från huvudstaden är det här med radioprogrammet. Vår lilla transistor som hemma i stan tar program 1 med elegans och även kan ta in program 2 om man har lite tålamod, är alldeles bortkommen häruppe. Norge hör man, Finland hör man, Sovjet hör man, Tyskland hör man, men det stöter på vissa  svårigheter att höra Sverige.
    Efter 3 dar kan vi konsten. Man lägger den lilla radioapparaten på mage på köksbordet, cirka 13 cm nordväst om brödburken. Därpå vrider man apparaten så att överdelen pekar mot Janne Nääs lagård och underdelen mot Konsum. Detta är  utgångsläget. Sen placerar man bara en rostfri gaffel tvärs över radiolådan och vrider denna tills Sveriges Radio låter höra av sej nånstans mitt i ett förtvivlat nätbrus. Med den här beskrivna metoden fick jag i söndags in Sverige mitt emellan en norsk predikostund och en tysk rumbaorkester. Det var en mycket intresseväckande diskussion om virkesdimensioner mellan tre gubbar i Domänstyrelsen. En sa, att fyrtumstimmer var allra bäst. Bra, det ska vi gå in för hädanefter.
    Sen finns det ett annat sätt. Man lägger transistorn i en aluminiumkastrull och kryper med denna ihop på golvet i skafferiet. Det är lite kallt därinne, men det hörs bra. Man bör dock regla dörrn om sej. Jag glömde det härom kvällen och den snälle Härjedalsbonde, som är min värd, råkade öppna dörrn och få syn på mej. Han går nu omkring i byn här uppe och säjer, att det är nog gott och väl att det kommer tokiga stockholmare som betalar 25 kronor om dygnet för att få sova i vebon. Men när dom är så tokiga att dom kryper ihop i skåp med kastrullerna i knäet på nätterna för att lyssna på Acker Bilk, då går det lite långt.
    Varför säjer det foom i vedspisen?
    Nu är det ingen vedbod vi hyr, det vore elakt att säja så. Det är snarare ett hönshus. Man är tacksam för att man inte är höns året om.
    Det står en spis, ved-, modell Ä mitt i hönshuset och det är svårt att få eld i den.
    — Blås bara, rådde bonden.
    — Jag blåste. Men gamla vedspisar gör som gamla sjuka hästar som ska ha medicin med blåsrör, dom blåser i allmänhet först.
    — Foooomm! sa spisen och jag blev så full av sot och rök att två månaders avhållsamhet från John Silver var spolierad på en enda fattig sekund. Har man fått ett halsbloss bestående av ett halvt kilo björkvedssot, vill man i allmänhet ha frisk luft. Det var därför som jag störtade ut i det fria hostande och snörvlande så att värdens dotter rusade in till mor och  sa:
    — Mor, i får tro vad i vill, men jag mötte Louis Armstrong på vedbacken. Månntro han ska spela på pensionatet i kväll?
     Är'e det där som kallas snövessla?
    Dom måste nog tycka att stockholmare är ena konstiga fagotter lite var här uppe i stugorna, i Bruksvallarna någon mil norr om Funäsdalen har dom en liten specialitet — dom låter folk tolka efter snövesslor upp till fjällets topp. Det var mycket prat om snövesslor i trakten. En Stockholmsfru som aldrig sett en snövessla ens på vykort, pekade på en konstig sorts släde som en häst gick och drog, och sa till en ortsbo:
    — Är'e det där som kallas snövessla?
    — Det där? sa ortsbon och  tog pipan ur mun för det ryckte i mungipan på'n.
    Det där kallas för häst!