Folk tror på allt å ingenting
 
    nr 15  1978                                
■■■
När Söderlund i viken följde med upp till Härjedalen, förlorade han tron på människorna.
    Det har han gjort många gånger, så den här fjällveckan var bara en bekräftelse på att alla människor utom Söderlund är ena förbannade idioter.
    Det var så, att alla nedfarterna i Ramundbergets skidåkarparadis badade i en stekande sol, men ändå kom människorna till liftarna påbyltade som kåldolmar och hade huvudena inpackade i varma kapuschonger. Varför? undrade Söderlund.
    Jo, allt berodde på ett rykte. Från mun till mun hade det spritt sej, att “det var mössa på Skars” vilket betyder köld och storm. Skars är detsamma som Skarsfjället, en evigt vitgnistrande fjälltopp som sticker upp vid horisonten i dalgångens norra öppning. Ibland händer det att något litet moln lägger sig som en kringla kring denna fjälltopp och då säjer ortsbefolkningen, att “det är mössa på Skars”, då är det dags för kamelhårskalsingar och torr halm i dojorna. Stormen och kölden kan vara över en inom loppet av en halvtimme.
    Men nu strålade solen och Söderlund sa:
    — Larv! ... Väderleksrapporten i morgonradion lovade vackert väder hela dan!
    Hans uttalande väckte harm och fnysningar bland kåldolmarna i liftkön.
    — SMHI ... haha! hånskrattade de ur djupet av sina pälsmössor.
    — Vad vet Norrköping om fjällvärlden? fnyste de och snörde åt kapuschongerna så att bara kran tittade fram.
    — Före påsk varnade dom för snöstorm i fyra dygn som sen bjöd på stekande sol, påminde en slank trebarnsmamma som klätt på sig så att hon liknade Sune Mangs i trikåer.
    Det blev för en gångs skull som SMHI hade sagt, dagen var den svettigaste i skidåkarminne ty solen stekte ända tills Vår Herre halade ner den bakom bergskammen mot kvällen.
    Det är den nya tiden, sa Söderlund. Folk tror inte längre på auktoriteter.
    Man har slutat att tro på tidningarna, man tror inte på Gud, man tror inte på den nya skolan, man tror inte på chefer, man tror inte på adeln, man tror inte på framtiden, man tror inte på SMHI, man tror inte på någonting. Allt ska omvärderas och ifrågasättas. Och tror man på något, så är det vidskepelse. “Mössa på Skars”... ha! Johan i Svartträsk och hans abborrfenor.. . ha! ... Jönsson i Hojtaluokta och hans renhorn . . . ha! När renhornen raknar blir det regn... ha!
    Gamla tecken ska man inte förakta, sa en som heter Josefsson och är från Bjuv. “Mössan på Skars” är ett sånt. Ortsbefolkningen har haft sina märken att gå efter i flera hundra år. Det är beprövade märken, för svenska skogsbönder tror inte på vad som helst. Vi får se vad som händer till natten. Det blir storm och kyla, sanna mina ord.
    Jag tror jag blir galen, sa Söderlund i viken vid aftongroggen i hotellkällaren. Här har vi i Norrköping ett meteorologiskt centrum dit en elit av allt meteorologiskt kunnande har koncentrerats, experter med tillgång till all teknisk hjälp. Men detta sturiga svenska folk tror mera på en fläckig abborrfena eller ett missbildat renhorn än på all denna expertis! Är inte detta rent för jävligt? Det må stå folk fritt att ifrågasätta auktoriteter, men man kan väl ifrågasätta lagom?
    Dagen därpå var backarna som förvandlade. Solen stekte fortfarande, men nu kom folk i lätta jackor och tunna tajta skidbrallor samt luftiga bomullsluvor med muntert dinglande tofsar. De lättsinnigaste åkte t o m barhuvade.
    — Är ni inte kloka? sa jag.
    — Dä ska bli fint, sa en plasthandlare från Linköping. Fjällrisslan gräver gångar i skaren, det betyder vår!
    — Säj det inte så Söderlund hör det, sa jag. Han kommer att bli så lessen.
    Damen, som i går kom till backen som Sune Mangs, var denna dag nästan lika slank som Gud Fader hade skapat henne. Hon hade hört från säker källa att det skulle bli stekande sol hela dan därför att fjällrisslan gräver gångar i skaren.
  En adjunkt från Sundsvall, som vi inte sett på hela veckan eftersom han åkt i renskinnspäls och liknat en motoriserad lappkåta, infann sig i jeans och randig ylletröja och såg trettio år yngre ut. Han sa att man inte ska förneka gamla tecken. “Säjer di gamle att fjällrisslan gräver gångar i skaren, så är det högtryck och vår på gång. Så har det varit i 400 år.”
    — Säj inte så, bönade jag. Får Söderlund höra att t o m så pass upplysta personer som adjunkter anses vara tror på väderskrock, så tvivlar han på mänskligheten igen.
    Då kom Söderlund i viken och vi gav adjunkten en knuff, så att han satte sej på liftkroken och försvann.
    — I dag är bilden lite annorlunda, sa Söderlund.
    — Ja, i dag har folk tydligen återfått tron på - SMHI, sa jag.
    — Tror du det? sa Söderlund.
    — Ja, varför skulle dom annars kasta av sej paltorna och pälsmössorna?
    — Jo, sa Söderlund, dom har gått på det nya ryktet som säger att det ska bli vår därför att “fjällrisslan gräver gångar i skaren.”
    Har du hört det också? sa vi och höll andan.
    — Hört? sa Söderlund. Det var jag som släppte ut det vid frukosten. Lät det gå från käring till käring.
    — Varför det då?
    — För att bevisa att människorna är ena förbannade idioter. Du också, tillade Söderlund. Har du nånsin hört talas om ett djur som heter fjällrissla?
    — Nej.
    — Se där, sa Söderlund och åkte till toppen i päls och täckbrallor. För SMHI har sagt att det ska knäppa till och bli kallt framemot eftermiddan.