Folket har sina bidéer
 
Manus donerat av Gits efterlevande.        


■■■ Man lär sig alltid något. När jag skulle sälja min villa för att flytta till stan igen efter 16 år i Jakobsberg , lärde jag mig två saker:
   a.) Man ska undvika mäklare från stan
   b.) Svenska folket skäms för att det tvättar sig där bak
   Beträffande mäklaren från stan var det så, att han kom som ett yrväder en aprilafton och visste knappt om han var i Rotebro, Täby eller Jakobsberg. Han kastade ett getöga här och ett getöga där, nämnde 466.000 som lämpligt pris för "objektet", som han kallade huset, samt pep iväg efter fem minuter med löfte om att skicka ut några seriösa spekulanter.
   Det kom 68 stycken och ingen var särskilt seriös. Det enda de hade gemensamt var, att de skämdes för att de tvättade sig akterut.
   Samtliga frågade: Finns det bidé? Och innan man hann svara
ja, ty det fanns bidé, skyndade sig spekulanterna att förklara varför de var så angelägna om detta med bidé.
   — De e så bra me bidé , sa en äldre spekulanthustru, jag brukar ha krukväxterna i den så att dom håller sej fräscha medan vi är på Rivieran.
   — Man kan bara inte vara utan bidé, sa en annan madam, barnen måste ha nånstans att tvätta fötterna när dom har spelat fotboll.
   — Ja, se bidé, det måste vi ha, sa en tredje lady, våran hund godkänner ingen annan matskål än bidén.
 En herre tittade generat i golvet och sa, att hans hustru var sa angelägen om bidé, för nånstans måste guldfiskarna simma medan hon gjorde rent akvariet.
   En i och för sig förtjusande småskolelärarinna från grannkommunen, motiverade sitt behov av bidé, med att hennes marsvin inte kunde leva utan en dylik.
   Vi invände då, att vi aldrig sett ett marsvin använda bidé, men damen sa att Urban kom i själslig obalans om han inte fick bada en gång om dagen. Marsvinet hette Urban.
    — Han kan väl bada i badkaret, sa vi. Det är ett stort hejans badkar, det tar ett par hundra marsvin i stöten.
    — O nej, suckade damen. Urban måste bada i bidé, för Urban kan inte simma. Urban måste bottna med alla fyra tassarna när han badar. När Urban var liten släppte vi honom i badkaret och han sjönk som en gråsten. Det var tur att maken var hemma. Maken lyckades ingripa i sista stund och återkalla honom till livet med mun mot mun metoden.
   Just det,
nära ögat, sa maken och log med gula spetsiga tänder.
    Vi kan ju hoppa över alla dom som mäklaren i stan hade skickat ut som sa, att dom skulle ha bidén till att tvätta potatisen i, dom som skulle undersöka punkterade cykelslangar i den och dom som påstod att de brukade framkalla film i den. Vi bestämde oss också för att han som prompt ville ha bidé därför att farfar inte orkade klättra upp i badkaret när han skulle bada. Farfar var inte med, men vi drog slutsatsen att det var en liten en.
   Den enda som antydde att han ville ha bidé för det en sådan var ämnad till, var en något vulgär herre som sa, att tanten började bli gammal. Hon var Sofiaflicka som ung och klarade hygienen genom att stå på händerna i duschen, men, som han sa, åldern tar ut sin rätt. . .
   Alla de övriga, som mäklaren från stan skyfflade ut till oss, hade andra, mera krystade förklaringar. Jag minns så här efteråt särskilt en familj. Mamman var blond och stark som en Lucia från centerpartiet. Pappan hade blåsvart hår och polisonger ända ner i armhålorna. De önskade bidé för att säkra lille Kents framtid. Lille Kent täljde barkbåtar och ville ha bidé att segla i.
    — Det är inte klokt vad han täljer barkbåtar, sa pappan.
    — Bidén ska bli hans eget lilla Sandhamn, sa mamman.
    — Rätt pedagogiskt när man tänker efter, sa pappan. Bidén blir liksom vinterns marina motsvarighet till sommarens sandlåda.
    — Han gör mast på båtarna av tandpetare och segel av konsumkvitton, sa mamman. Sen kan han sitta i timmar och blåsa på seglen.
    — Kunde han inte få låna en elektriska hårtork? sa vi. Då blev det fart. Barkbåtarna kunde segla för babords halsar i hård bidevind, för att inte säja bidévind.
   En kväll när den vanliga folksamlingen vällde in med leriga fötter, var mäklaren med. En äldre vithårig dam var väldigt nära att köpa huset. Mäklaren blinkade förstulet och viskade ur höger mungipa att "kärringen har klöver i madrassen", ja somliga mäklare uttrycker sej så där. Ändå blev det inget köp av, ty vår bidé visade sej vara av fel sort. En bidé i den gamla damens smak skulle vara utrustad med en duschstril i botten och kunna duscha oppåt, det var ingen lidelse hos damen själv, utan hos katten.
    — Det är så lustigt, sa damen, prick på slaget tre kommer Mirran in och hoppar upp i bidén. Då hör det till rutinen, att jag vrider på 37-gradigt vatten och sen står Mirran där och blir duschad på magen. Hon kan stå där i femton — tjugo minuter och spinna så det dånar. Damen stultade vidare ut på en oviss villamarknad för att hitta ett hus där katter kan bli sprutade på magen.
    Sent en lördag var det en rödbrusig herre som ringde på i ensam majestät. Annars har dom alltid fruarna med sej. Det är till 90 procent fruarna , som bestämmer villaköpet, har man hört. Gubbarna, dom hänger bara med och pröjsar. Dom brukar inte vara särskilt intresserade hur det ser ut i kåken, dom står mest och kastar förstulna blickar ut i trädgården för att kolla hur många jädrans buskar det är som ska klippas och gödslas.
    Den ensamme rödbrusige kom in, sparkade av sej galoscherna och sa:
    — Finns det bidé?
    — Ja, suckade vi. . . det finns. . . hur så?
    — Tja, sa karln, man måste väl i all sin dar få vaska sej i ändan ibland!
    Han köpte inte kåken han heller, men vi bjöd honom på en pilsner, för det var den första ärliga människan vi träffat på två veckor.
    Svenska folket har sina idéer, för att inte säja bidéer.
    Efter 68 spekulanter med 67 krystade förklaringar till sin dröm om bidé, bad vi mäklaren i stan att kalla hem trupperna och dra något gammalt över sig.
    Sen ringde vi till en lokal mäklare, han kom två dagar senare med en spekulant.
    — Det finns bidé, skrek vi i farstun.
    Så bra då, sa spekulanten och köpte huset. Det var en herre med Svenska simförbundets emblem på clubjackan.
    Vi har inte hört av honom sen dess och utgår därför ifrån att han trivs. Men vi har grubblat över vad han gör i bidén. Han har kanske öppnat simskola för kanariefåglar.