Folket från Armbåga!
  
nr 11  1974                 
■■■ Fjällvärlden, kan andas ut. Vi stockholmare har åkt hem igen efter sportlovet. Det är ingen som saknar oss. För inkomsternas skull tycker väl härjedalingarna att det var roligt att vi kom, men det var ännu roligare att vi for.
    Man säjer inte Stockholm i Härjedalen. Man kallar stan för Armbåga. Och en armbågabo känns lätt igen. Det är han som går sist in genom svängdörren och kommer först ut.
    Dom är ganska rörande överens, alla hotell- och pensionatsvärdar i den svenska fjällvärlden, att av alla fjällveckor på säsongen, som börjar vid jul och slutar i maj, så är stockholmsveckan, då Stockholms skolor har sportlov, den jobbigaste.
    Vi stockholmare tränger oss före i köerna vid skidliftarna, vi stockholmare tränger oss före i kön vid telefonkiosken, vi stockholmare rusar förbi alla andra som ska tolka i rep efter snövessla upp till fjälltoppen, för att få bästa platsen vid repet, nämligen närma snövesslan. För sent upptäcker vi sen att detta är den sämsta platsen, för där får vi avgaserna från vesslan och snösprutet från larvfötterna mitt i ansiktet.
    Vi har alltid bråttom. Vi stockholmare tycker att färdledaren håller för maklig takt. Vi stockholmare stakar förbi och ger oss iväg på egen hand. Vi stockholmare tar inga lovar kring fjällen. Vi genar tvärsöver sluttningen och utlöser laviner.
    Vi stockholmare må komma sist till kön kring smörgåsbordet, vi är ändå först att lämna det med en rågad tallrik. Vi stockholmare lägger alltid för oss fyra stekta ägg på en gång ifall dom skulle ta slut. Vi stockholmare rusar ut ifrån matsalen efter middagen för att vika bästa bordet i baren. Vi stockholmare rusar från baren för att vika bästa platsen framför TV:n. Vi stockholmare hinner knappt duscha därför att vi måste först in i bastun och få bästa platsen på laven.
    Såna är vi, vi som kommer upp till fjällvärlden från Armbåga.
■   Blir man sån av att bo i Stockholm?
    — Nej, säjer gamle färdledaren Elis, född i mörkaste Härjedalen, snarast är det väl så att ni bor i Armbåga därför att ni är såna som ni är!
    Elis menar att svenska folket egentligen består av 8 miljoner bondtölpar som just har kommit fram i skogsbrynet. Dom som hade dom vassaste armbågarna och den starkaste lystnaden efter karriär och position, dom flyttade till Stockholm. Vanligt hyggligt folk bor kvar på vischan, strebrarna flyttar till stan. Eller som Elis säjer:
    — Det är som i Amerika. Människorna, som bor där, har en gång skjutit sej till landet och egendomarna med bössan i hand. Och ända sen det hände har dom varit upptagna av att med skjutvapen försvara det dom en gång kapade åt sej.
    Ni i Stockholm har inte skjutit er fram. Ni använder armbågarna. Med armbågarna skaffade ni er en position och med armbågarnas hjälp håller ni på att försvara den. Ni glömmer alldeles bort att leva därnere i Stockholm. Ni bara försvarar positioner. Och ni är så förbannat inne i det där, att ni inte ens kan ta igen er när ni är på fjällsemester. Ni knuffas vidare av bara farten.
    Sa Elis, medan solen äntligen tittade fram genom molntäcket över Hästkläppen. Nu går vi, sa Elis, men den fan som lämnar gruppen klappar jag i huvet med staven!
    Inte nog med att vi är strebrar, att vi knuffas och trampar varann på tårna för att roffa åt oss det bästa och det mesta, vi armbågabor är så förtvivlat skeptiska också.
    Klockan halv åtta varje morgon skriver hotellpersonalen upp på en tavla i entrén vilken valla som är bäst för dagens före. “Idag:
Grön Swix", står det. 125 semestrande armbågabor ställer sej och glor på tavlan. Därpå stegar de raka vägen till hotellvärden och säjer:
    — Det här med grön Swix, är det alldeles säkert det?
    — Ja, säjer hotellvärden.
    — Så det ska inte vara blå Swix idag då?
    — Nej, absolut inte, säjer hotellvärden.
    Därpå går armbågabon bort och vallar sina skidor med röd Swix.
■  Termometern ute på trappan visar på minus 8 grader. 125 armbågabor går ut och glor på termometern. Därpå går dom till hotellvärden och säjer:
    — Är det verkligen så kallt som åtta minus?
■   På matsalsdörren sitter menyn. Den talar om att det ska bli kyckling till middag. 125 armbågabor glor på denna meny, går därefter raka vägen till hotellvärden och säjer:
    — Ska det verkligen bli kyckling till middag?
  Det står på kartan i foajén att det är 2,3 mil till Fältjägarstugan. 125 armbågabor betraktar denna karta, köar sen vid hotellvärdens disk för att fråga om det verkligen är så långt som 2,3 mil till Fältjägarstugan.
    I tisdags målade värden en dörr i en korridor. När han avslutat jobbet, hängde han upp en skylt på dörren som det stod “Nymålat” på. I onsdags fick han måla om dörren. 125 armbågabor, alla hade vi varit där och petat med fingret på dörrn för att se om skylten verkligen talade sanning.
    Men nu är vi hemma i Armbåga igen. Härjedalen andas ut. Hotellvärden kan stoppa undan asken med de nervlugnande tabletterna. Men till nästa år min vän, då så kommer vi igen. . .