Förlåt, finns det bidé?
nr 20 1976     
■■■ Varför har folk sa svårt att erkänna, att dom tvättar sej i ändan!
    Nu för tiden lämnar ju detta frimodiga folk ut de mest intima detaljer om sitt sexliv för vem som vill höra på. Visst var det bra att vi blev av med vårt stora hysch hysch på den punkten. Veckan lärde mej emellertid, att vi har ett bastant hysch hysch kvar: Människor är ohyggligt generade för att erkänna att de tvättar sej i stjärten!
    Vi håller på att sälja kåken i förorten och det dräller av spekulanter som vill titta på huset. Eller "objektet" som mäklarna lärt dem säja. Deras första fråga är: Finns det bidé? Och innan man ens hunnit svara, skyndar dom sej att förklara varför det är så angeläget med bidé. Och så många krystade förklaringar var det länge sen man hörde på en gång. 
    Det är så bra med bidé, sa en äldre spekulanthustru, jag brukar ha krukväxterna i den så att de håller sej fräscha när vi är på Rivieran.
    Man kan inte vara utan bidé, sa en annan dam, barnen måste ha nånstans att tvätta fötterna när dom har spelat fotboll.
 Ja, se bidé, det måste vi ha, sa en tant som gick i persian i maj, våran hund godkänner ingen annan matskål.
    En herre tittade generat i golvet och sa, att hans hustru var sa angelägen om bidé för nånstans måste guldfiskarna simma medan hon gjorde rent akvariet.
    Tossigast av alla var en hysch-hysch i och för sej förtjusande madame som underströk sitt beroende av bidé med att marsvinet krävde det.
    — Urban är världens gulligaste marsvin men han kommer ur balans om han inte får bada en gång om dagen.
    — Det finns ju badkar, invände jag, ett rackans badkar som rymmer ett par hundra marsvin i stöten.
    — Nej, sa damen. Urban ska bada i bidé. Urban måste nämligen bottna när han badar, han kan inte simma.
    När han var liten släppte vi honom i badkaret och han sjönk som en gråsten. Valter lyckades rädda honom i sista sekunden och återkalla honom till livet med mun mot mun metoden.
Nära ögat. sa den medföljande Valter och log med spetsiga tänder.
    Vi glömmer dom som skulle ha bidén till att tvätta potatisen i, dom som skulle ha den till att undersöka punkterade cykelslangar i, dom som skulle ha den till att framkalla film i och dom som prompt måste ha bidé därför att farfar inte kom opp i badkaret. Det måtte f.ö. vara en liten farfar.
    Men en familj måste särskilt nämnas, eftersom de hyste en sådan rörande omsorg om sin sons fritid.
    Mamman var blond och stark som en Lucia från centerpartiet. Pappan hade svart hår och polisonger ända ner i armhålorna.
    — Lille Kent brukar tälja barkbåtar, sa mamman.
    — Han riggar dem med tandpetare som mast och konsumkvitton som segel, sa pappan.
    — Sen seglar han med dom i bidén, sa mamman.
    — Bidén är hans eget lilla Sandhamn, sa pappan.
    — Rätt pedagogiskt när man tänker efter, sa mamman. Vinterns marina motsvarighet till sommarens sandlåda. Där sitter lille Kent hela vintrarna vid bidén och blåser på sina segel.
    — Jaså. sa vi, kunde han inte få låna den elektriska hårtorken så det blev lite rulle på båtarna? Det vore rätt pedagogiskt det också.
    — Har jag inte tänkt på, sa pappan och blåste ut en polisong, som letat sej in i mungipan.
    — Då fick barkbåtarna segla för babords halsar i hård bidévind, sa vi.
    — Hm, sa paret tonvikt på varje stavelse. Dom köpte inte huset. ("Inga stålar heller", anförtrodde mej mäklaren.) Alla pengarna hade väl gått åt till bark.
    Däremot knöt mäklaren vissa förhoppningar till en vithårig äldre dam ("Klöver i madrassen", viskade mäklaren 
med en blinkning.) Men hon köpte inte kåken hon heller, ty vi hade fel sorts bidé. En bidé i den gamla damens smak skulle vara utrustad med en duschstril i botten och kunna duscha uppåt, ungefär som fontänen på Karlaplan. Detta att bli duschad uppåt, var dock inte någon lidelse hos damen själv, skyndade hon sej att påpeka, utan allt hängde på katten.
    — Det är så lustigt, sa damen, prick på slaget halv tre varje eftermiddag kommer Mirran in och hoppar upp i bidén. Då hör det till rutinen, att jag vrider på 37-gradigt vatten och sen står Mirran där och blir duschad på magen. Hon kan stå där i femton - tjugo minuter och hela tiden spinner hon med slutna ögon. Damen stultade vidare ut på en oviss villamarknad för att finna ett hus som kan spruta magar på katter.
    I lördags var det en rödbrusig herre utan hustru som ringde på. Annars har dom alltid fruarna med sej. Det är till 90 procent fruarna , som bestämmer vilken villa man ska ta, säjer mäklaren. Det är gubbarna som hänger med och pröjsar. Det är fruarna som kollar alla detaljerna i kök och badrum, gubbarna står bara och kastar förstulna blickar ut i trädgår'n för att kolla hur många jävla buskar det är som ska ansas.
    Den rödbrusige mannen sa:
    — Finns det bidé?
    — Det finns, suckade jag, hur så?
    Han betraktade mej med något iskallt i blicken och röt:
    — Man behöver väl för helvete vaska sej i brasan ibland!
    Jag hoppas, att det blir denne man som köper huset. Jag tycker om att göra affärer med hederliga och uppriktiga personer. 
    Ack ja, svenska folket har sina idéer. För att inte säja bidéer.