Förlåt, när sköt dom Kennedy?
 
    nr 6   1976                 
■■■ På väg till Norrland fick jag lära mej, att om man vill komma sina medmänniskor inpå livet, ska man fråga dom när Kennedy sköts.
  En rödhårig sergeant på väg till Boden sa, att när folk ska erinra sej tidpunkter så tar dom hjälp av personliga händelser och upplevelser kring denna tidpunkt, och då avslöjar dom sej ofelbart.
    — Äsch, sa jag.
    — Ska vi gå till restaurangvagnen och försöka?
  Norrlandsexpressen vaggade just genom del snötyngda landskapet mellan Ljusdal och Ånge. Bland affärsmän med attachéväskor, rundresande pensionärer, stickande hemmafruar och mellanölsrapande permittenter på väg åter till Boden, forcerade vi framåt i tågsättet. Det luktade likadant i varje vagn, dvs. den där karakteristiska SJ-lukten som är en blandning av bränt damm från elementen, apelsinskal, fotsvett och Mum for men. I serveringsvagnen satt cirka femtioelva personer och teg för varandra. Efter kaffe och mazarin såg sej sergeanten omkring. Vi var fyra vid bordet, för utom oss ett äkta par som verkade ha tigit för varandra i 35 år.
    — Kommer du ihåg när dom sköt Kennedy? sa sergeanten till mej.
    — Inte en aning, svarade jag som jag hade instruerats.
    — Förlåt, sa sergeanten till det gamla paret, kommer ni ihåg när Kennedy blev skjuten?
    De gamla tittade på varandra. Han fick nervösa ryckningar i underläppen, hon en liten rodnande fläck på varje kind.
  Det var hon som gjorde första försöket:
    — Det måste ha varit 1964, för då tappade lille Roger sin första tand.
    — Nähä, sa han, 62 måste det ha varit, det minns jag precis, för det var en lördag och jag hade fått nya Volvon. Det var ingen bromsolja i'n och det fanns ingen i hela Råneå som kunde fylla i bromsolja, så jag fick vänta till måndan när Volvoverkstan öppna. 1962 var det. På hösten.
    — Men du minns väl, sa frun, att vi satt hemma hos Greta och Allan, och just som dom sa't på radio, så tappa Roger sin första tand. Och jag minns att Allan sa, "jo, det var ett sammanträffande". Det måste ha varit 1964.
    — Dumheter, sa mannen. Roger fyllde fjorton i höstas, samma dag som han blev tagen av polisen . . .
    — Han var för ung för att köra moped, förklarade frun i ett blixtsnabbt inlägg för att vi inte skulle tro nåt värre.
    — . . . Roger är född 1960, om det var 1964 dom sköt Kennedy, så skulle Roger alltså ha tappat sin första tand vid 4 års ålder, det brukar dom väl inte göra?
    När vi hade "hunnit så här långt kunde han inte hålla sej längre, skogshuggarn på soffan bakom. Dä va 1963 dom sköt fan. Dä minns jag för jag låg i Bastuträsk och högg massaved och det var samma år som Solo kom med det nya hårdstålet i kedjorna.
    Få se nu, sa en herre i rödblommig slips till grönblommig skjorta (Hur kan man?) . . . Det var samma vecka som Lindberg slutade på MoDo och började hos SCA. Jag minns det så väl, för jag träffade Lindberg på Nybrokällarn i Härnösand, den där krogen som låg i backen ner mot bron, ni vet. Han var på väg till Sundsvall då, skulle träffa SCA-gubbarna på måndan, det här var en söndag och vi sa, att va ruskigt det var det där som hände i går i USA. Det måste ha varit en lördag.
    — Jaha, men vilket år? sa sergeanten skoningslöst.
    — Det måste ha varit 1962 nånting, för smör, ost och sill och kåldolmar och pilsner och en skåne gick på 19 kronor. Nu kostar ju bara supen 19 kronor. Ja, 1962 var det.
    I helvete, sa en rödbrusig herre, harklade och vek ihop en kvällstidning, det var 1961. Fråga mej, jag har ett jävla minne. Gurra Viktor och jag var i Enköping och sålde litografier, Fina bitar.
    — Olle Olsson-Hagalund och Lars Norrman, dom gick som smör fast vi tog hundratio kronor styck. Ja, vi hade pröjsat 35 in, så det blev bra affärer. Men i en trappuppgång så small det som ett kanonskott. Det visade sej senare att ett spritkök hade exploderat för en kärring två trappor opp. Men just då, när de small alltså, så sa Gurra Viktor: "Nu sköt dom en president till." Han är så där, Gurra Viktor, det bara kommer ur honom. Pang direkt. Och det var 1961 vi körde med litografier, på hösten.
    — Ssss, fnyste den gamla frun föraktfullt, 61! Då hade lille Roger inte fått några tänder alls!
    — Snarare 1963, sa den röd- och grönblommiga, för 64 gick brännvinet upp med tre kronor.
    — 1963 kan det nog inte ha varit, sa den gamle mannen, då hade jag en Peugeot. Den fanns det bromsolja i.
    Förlåt, sa en ung man med hela tröjan full av stickade björnar, förlåt att jag lägger mej i, men jag råkar minnas den dagen, för jag fyllde 18 och fick köpa pilsner själv. Det var den 22 november 1963. Jag är född 55.
    — Larv, sa den rödbrusige, 63 kan det inte ha varit då satt Gurra Viktor på torken.
    — Lille Roger tappade väl inte tänder redan när har var tre år heller, sa gamle frun.
    — Jo, 63 var det nog, sa skogshuggaren, för ackordet steg med en krona . . .
    Medan sergeanten och jag drog oss tillbaka till kupén, medan mörkret slöt sej om tåget som rusade norr ut genom snön, fortsatte diskussionen i serveringsvagnen
    Det var hög tid att smita, för vi hörde hur den rödbrusiga gormade: 
    — Ska du jävla skogshuggare komma och påstå att jag minns fel? 
    Och skogshuggaren röt tillbaka. 
    — Med ditt blodtryck vore väl inte det så konstigt. . .
    Som sagt: Vill man veta nåt om sina medmänniskor ska man fråga dom när Kennedy dog. Från det ena till det andra så var det den 2:a november 1963. Det vet ja precis, för det var samma dag som kusin Märta var på Lorry och blev med barn.