Förlåt oss, men allt beror på guldfisken inom oss!
 
    nr 41  1974                
■■■ Har vi människor en gång fått en sak i skallen, så sitter den där. Vi blir därmed offer för våra vanor och ingen förmår rubba oss ur vårt beteendemönster. Söderlund i viken säjer, att det beror på guldfisken inom oss.
    — Det intressanta med guldfisken är, menar Söderlund, att släpper man ut honom i öppna havet så simmar han fortfarande i cirkel, precis som han gjorde hemma i akvariet. Ingenting i världen kan få honom att ändra sej på den punkten. Han bara simmar runt runt runt ända tills nån abborre kommer och sväljer honom till middag.
    Det är dessvärre likadant med travhästarna på Solvalla. När dom efter fyra, fem år har tävlat färdigt, är dom alldeles värdelösa. Man har försökt använda dem i åkeribranschen, men det går inte. En åkare på Kungsholmen, som gjorde, ett tappert försök, måste ge upp. Hästen travade bara runt kvarteret och kom glatt gnäggande tillbaka till åkeriet igen, trots att han skulle både till Söder och Östermalm med paket. Det var guldfisken i honom.
    Man har heller inte lyckats att använda gamla travhästar i kavalleriet. I stället för att storma rakt fram mot fienden, löper de i cirkel och faller de egna styrkorna i ryggen, sen hjälper det inte hur de gamla kavallerisergeanterna rycker i tömmarna.
    Personligen känner jag en änka som under hela 30-talet var förbjuden av sin då ännu levande man att röka. Hon smygrökte, sittande på huk framför kakelugnen som drog ut röken så det inte luktade i lägenheten. Mannen dog 1938. Änkan röker än i dag, fast nu bor hon modernt och sitter på huk framför den öppna ugnsluckan till elspisen. Det är guldfisken i henne.
    Själv kan jag inte ta en sup utan att först föra glaset till örat och lyssna på supen. Det har sina orsaker i 40-talet, då spriten här i landet tillverkades av cellulosa. Vi var ett gäng unga journalistfrön i en landsortsstad som plägade lyfta en bägare ihop på lördagarna. Samtliga var vi uppvuxna med den upplaga av Folkskolans läsebok som hade en gran och en stuga på pärmen, under vilka det stod: “Lyss till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat.” Det föranledde oss att lyssna till träspriten innan vi slök den. När vi nu trettio år senare någon gång mötes och tar ett järn, för vi alltjämt glasen till örat och lyssnar och ler. Det är guldfiskarna i oss.
   Den kände motorjournalisten skriver dagligen entusiastiska testrapporter om fyra liters Jaguarer och italienska rasåk med gallskrikande acceleration. Men själv kör han Volvo Amazon. Han har just nu sin elfte Amazon. Det är guldfisken i honom.
    Den store TV-idolen är något av en Jekyll & Hyde. I rutan är han en bildad och vänsäll man med famnen vid och hela charmen påkopplad, känd för att kunna handskas med alla sorters människor, att tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin. Men privat är han en ganska småsint person med påtagliga drängfasoner, en sån där som klappar servitriser i stjärten och bär sej allmänt druligt åt. Man har i hans fall ibland citerat Erik Lindorms berömda ord, “det lönar sej ej att försöka manikyrera svinfötter”. Men nu förstår jag att mannen bara är offer för sin gamla guldfisk.
   Och så läser man i bladen, att regeringen efter seg dragkamp äntligen bestämt sej för hur man ska göra med bostadsfrågan i fortsättningen. Jo, man ska sänka hyrorna för dom som bor i hyreshus och man ska göra det dyrare för dem som bor i villa. Varför? Jo, därför att det är odemokratiskt att bo i villa. I utredning efter utredning har svenska folket sagt ifrån, att det helst bor i villa. 92 procent av alla tillfrågade svenskar sa senast i våras, att det var så dom ville bo. Men regeringen säjer, att det ska dom inte alls. Dom ska bo i människosilor i Tensta. Skärholmen och Hallunda. Centern drev under fjolårets valrörelse hårt kravet att man skulle driva en ny bostadspolitik och bygga egna hem i stället för hyreskaserner. Men sossarna sa nej. Följden blev att centern tog makten i en rad av Stockholms kranskommuner. Och sossarna fortsätter att plädera för kaserner. Man vill inte förstå att en folkvilja är en folkvilja även om den går sossepolitikerna emot. Inte annat än jag kan se så är dom offer för ovanligt envisa guldfiskar.
   Samma sak med dom här kritikerna, sa Oskarsson på udden när vi dryftade dessa frågor ute på ön. Jan Malmsjö på Vasan är lysande i sina rolluppgifter. Alla kritiker i stan är ense om den saken. Alla utom Bengt Jahnsson på DN, som aldrig gillat Malmsjö och inte gjorde det nu heller. Han skrev att Malmsjös insatser “skapade en pinsam stämning i salongen”.
    Det måste vara guldfisken i Jahnsson. Nä, sa Söderlund, möjligen snorgärsen.