Förr gick folk omkring i slips!

                                    
  nr 3  1971                 

■■■
Vid morronfikat på kontoret drog den gamle mannen sin polotröja tillrätta och sa:
    — I dag höll jag på att missa pendeltåget. Jävla va jag knata! Tungan hängde som en röd slips på bröstet på mej . . .
    Det blev alldeles tyst omkring honom. Åtta unga män i polotröjor tittade oförstående på honom. En sa:
    — Slips? Va e de?
   Kära svenska ungdom. Låt en gammal man berätta för er vad slipsen var för något. . .
    Jo, slipsen var ett slags vimpel som svenska män förr i världen knöt i en snara kring halsen. Slipsen var för det mesta tillverkad av siden, men det förekom billigare slipsar i nylon. Och så fanns det ett slags tofsliknande historier i glada färger som brukade bäras av landsantikvarier.
    Längden på slipsen varierade, men för det mesta rörde den sej om ca 1,5 meter. De nedhängande ändarna, en smal och en bred, skulle vara lika långa om man knutit rätt. Personligen lyckades jag aldrig med detta, utan den smala tampen blev alltid en halvmeter får lång och måste stoppas in i skjortan och gömmas där. Vissa morgnar såg det ut som om man tittat in i ett terrarium på vägen till jobbet och norpat en orm. Flera generationer svenska män såg ut att bära en orm vid sin barm.
    I dag bäres slips endast av herrar som vill in på Baldakinen, men förr bars den allmänt, eftersom man inte ens kom in på Saras andraklass- krogar utan slips. Bruket att bära sidenslips till sportskjorta och blåställ blev mycket utbrett bland hederliga svenska jobbare. Att slips var i vägen under jobbet och ideligen hotade att fastna i maskiner och arbetsredskap, det spelade ingen roll, huvudsaken var att man kom in på bysan, efter arbetsdagens slut. Rockvaktmästaren på Saras folkrestaurang vid Liljeholmsbron hade löst problemet för såna killar som glömt slipsen,  han hade en hyrslips hängande i tamburen och lånade ut den mot övligt honorar.
    På Pilen vid Bryggargatan var man mycket noga med slips. Ett fotbollslag, som tagit en allsvensk poäng på Stadion, ämnade fira densamma med en bit mat innan dom klev på tåget hem till Småland. Men vaktmästar'n satte norra kardan i vädret. Var det så att herrarna saknade slips, så blev det ingen bräckkorv! Situationen var prekär, en stor stark lagledare började gråta och laget gick emot vaktmästar'n i formering 5—3—2 och mumlade hotfullt på småländska. Då dök räddningen upp i en handelsresandes gestalt Han reste just i billiga slipsar, han hade med sej en hel väska såna där färdigknutna med gummisnodd i. Ett stiligt småländskt fotbollslag myllrade in på krogen, alla med samma randning på slipsen, och det viskades i lokalen att det här med klubbslips var sista skriket inom idrotten.
   Grabbarna i laget fick sej var sin borre och stämningen steg. Vid kaffet satt dom och drog ut slipsarna på varandra, töjde gummisnoddarna så långt de tålde för att sen släppa slipsarna med ljudliga plopp. Det var en mycket lyckad bankett.
    Alla män skulle alltså bära slips för att komma in på krogen. Enda undantaget jag känner är vännen Söderlund i viken som en gång var nära att inte komma ut från krogen på grund av slips! Slipsen råkade följa med handduken in i den där väggautomaten på toaletten och fastnade där. Söderlund satt som i ett järngrepp och vädjade till kissande medmänniskor om hjälp. Men eftersom alla utgår ifrån att svenska herrar alltid bara skämtar när dom är på krogtoalett, dröjde det tre kvart innan någon tog honom på allvar. Det var en bergsprängare från Tierp som insåg det tragiska i situationen och kopplade ett björnstarkt livtag på Söderlund och sög i. Söderlund lossnade, men chefen tittade lite förvånat på honom när han återvände från lunchen med bara en knut under hakan.
    1955 avlossade regeringen det första grundskottet mot slipsindustrin i landet. Krogbestämmelserna uppmjukades och slipstvånget började försvinna.
   I dessa dagar av ifrågasättande och protesterande har slipsen blivit ute. Slipsen började betraktas som en uniformspersedel som gjorde alla män lika, ett medel för det borgerliga tjyvsamhället att likrikta människan och kväva hennes individualitet. För att göra revolt mot samhället kastade svenska män sina slipsar och övergick till polotröja. Att dom alla i dag ser ut som tyska agenter i amerikanska spionthrillers från 40-talet är bara ett utslag av mannens frigörelse. För att förverkliga sej själva och markera sin personliga smak uppträder 99 män av 100 nu i polotröja och polisonger. Det är larvigt men personligt, så sjung hej å hå . . .
    Den gamle mannen i polotröjan avslutade sin föreläsning vid morronfikat. De yngre polotröjorna rev sej fundersamt i polisongerna. En av dem sa:
    — Jaharu . . . och 30-åriga kriget, va varu me om där då?