Funderingar vid Klara sjö
  
nr 34  1979                 
■■■ Jag reste in till stan för att träffa personer men kom för tidigt och tog en stilla promenix utmed Klara sjö. Det är fantastiskt vilka fina promenadstråk det finns i stan numera. När en annan var barn fanns här bara ruckel, skitiga fabrikslängor och en eller annan halvsjunken pråm.
    Jag var inte ensam på den pilskuggade stigen. Ett barn och något som uppenbarligen var barnets mormor låg före i spåret.
    — Titta, sa barnet, och pekade ut i sjön.
    — Ja titta, sa mormor. Där flyter en av de nya Coca-Cola-förpackningarna.
    — Larva dej inte mormor, sa barnet. Det ser du väl att det är en kådis!
    Nya tider, nya barn! Jag blev stående alldeles stilla på stigen och var tillbaka till sommaren 1932 då man var sju år och gick med sin farmor på en stig som denna.
    1932 vimlade Stockholms vatten av begagnade kondomer, men de vuxna ville inte tala om vad det var för något. De vände bort blicken och talade om något annat. När man envisades och ville veta, sa de:
    — De e’ såna där gummipåsar som sjömännen förvarar sin kaffegrädde i.
   Tiden var sån att små barn ingenting skulle veta. Någon sexualundervisning existerade inte i skolorna. Många fick sitt livs första information om denna del av livet på bakgården, där jämnåriga berättade med ett grymt flin på läpparna. Många fick inte veta sanningen om det sexuella livet förrän det var för sent. Det berättades på den tiden om unga damer som blev synnerligen förvånade över sina nyblivna mäns beteende på bröllopsnatten.
    Ack ja.
    Vi gick på det där med sjömännens gräddpåsar även om vi i vårt unga sinne tyckte att det var värst så många sjömän det fanns i Stockholm och det var fan vad dom var begivna på grädde.
   Vi hade faktiskt rätt kul med dom där gräddpåsarna när vi lekte utmed Klara sjö. Man kunde blåsa upp dem till stiliga ballonger och begrep inte alls varför mamma såg så konstig ut när man kom hem och visade.
■   En populär grej var att fylla dem med vatten, det gick flera liter i somliga, och sen snurra dem runt fortare och fortare och när farten var som högst släppte man taget och kondomen landade med ett magnifikt plask bland fot gängarna på Kungsholmsstrand.
    Morbror Viktor var sjöman. Han arbetade på kusttrafiken, gick på Norrland med “Regin”. Man iakttog honom spänt när han hälsade på under permissionerna. Det stod snart klart att morbror Viktor inte var någon riktig sjöman, han sa nej till grädde i kaffet.
■   En natt gick det däremot upp för en att ens egen farsa hade de rätta sjömanstagen men ni skulle inte tro mej om jag berättade hur han bar sej åt när han skulle dricka grädde.
    1933 fick jag veta sanningen på en bakgård vid Vanadisplan.
    En liten tjej med blonda korkskruvslockar berättade den för mej en kväll vid cykelstället. Jag hade älskat denna böna på avstånd i två år. Hon gick i klassen bredvid i Matteus. Ibland fick man bära hem böckerna åt henne och var salig i fyra dagar. Man hade beslutat att vid tillfälle bjuda henne på matinébio och ha med sej lakritskola ur påse under föreställningen.
    Nu rasade alltihop.
    Jag kunde inte med den där tjejen sedan hon berättat sanningen om gräddpåsarna för mej. Hon var i mina ögon plötsligt en fallen kvinna, ett kallhamrat luder som man inte kunde ha några ömmare känslor för.
    Senare har det berättats för mej att flickan gifte sej med en trävaruhandlare i Södertälje med vilken hon ännu lever i äktenskap. Men äktenskapet har förblivit barnlöst. Tacka fan för det, flickor som har ett sånt handlag med kondomer redan i 8-årsåldern blir inte med barn i första taget.
    Jag berättade det här för mina egna barn en kväll när den nya Coca-Colan med kondomerna stod på bordet och yngsta barnet, 19 år, sa:
    — Du brukar ju berätta att du hade en svår barndom. . . Fan, farsan, jag börjar nästan tro dej!
    Och äldsta barnet tillfogade:
    — Man får nästan vara tacksam för att man i alla fall kom till!
    Visst hade vi en svår barndom, vi som växte upp på 30-talet, svår därför att de vuxna smällde i oss så mycket dumheter. Man skulle tro på allt de vuxna sa.
■   Man skulle tro på Gud för annars gick det åt helvete. Man skulle konfirmera sej, för magistern sa att den som inte var konfirmerad fick inga statliga tjänster när han blev gammal.
■   Man skulle vara artig och inte säja emot de äldre hur uppåt väggarna de än pratade. “Facksinerande” sa morbror Viktor som hade varit på Operan och sett “Värmlänningarna”. Det heter “fascinerande” rättade jag. “Tyst unge, var inte näsvis mot äldre”, sa mamma.
■   Man skulle tro på lärarna. Dom var auktoriteter. “Sudden” hade varit på Continentals hörna förut och druckit starkt under lunchrasten och gav Johnsson pinne för sen ankomst i stället för Hellberg. När man räckte upp handen för att korrigera misstaget, fick man pinne själv för uppstudsighet. Sen hade man mothåll för “Sudden” resten av terminen och fick bara B+ i biologi.
    Man skulle tro på politikerna också, de sades representera demokratin och regerade med folkets odelade förtroende i ryggen.
    Per Albin sa, när man var fjorton år och det blev krig, att vår beredskap var god. Efteråt har man ju fått veta att karl'n ljög. Det var ett knallpulverförsvar vi hade. Men han ljög väl för vårt eget bästa.
■   Man skulle tro på alla auktoriteter och inte mucka även om de sanningar som gällde när man var barn med tiden avslöjats som begagnade gräddpåsor för sjömän.
    Man säjer att vi levde i harmoni under 30-talet. Jag har inget minne av det. Men jag minns att man kunde konsten att hålla människorna i schack.