Galning lös i radhusområde! 
 
    nr 44 1979                   
■■■ Söderlund i viken har köpt radhus i förorten på gamla dar.
    — Efter trettiofem år i innerstans sot och avgaser bör man unna sig lite frisk boendemiljö på ålderns höst, resonerar han. Förresten var det så billigt, det hade varit rena löjan att säja nej. Trivs jag inte så säljer jag kåken med förtjänst vilken förmiddag som helst.
    Du pratar som alla unga människor gör som köper villa och skuldsätter sig i rent oförstånd, sa Oskarsson på udden. Liksom dom tror du, att det bara är att betala kontantinsatsen och sen amortera lånen. Hej, vad du bedrar dej! Köpa villan går väl an, men att klara de fasta kostnaderna är numera ett helvete. 
  Bara oljan, kved Öberg med Pentan. På 60-talet fick man tanken full för några hundralappar. I dag blir man ruinerad. 
    Gräs, rabatter och rosor och trädgårdssten. . . jag mår illa bara jag tänker på fakturorna, sa Pettersson med Archimedesen som haft villa sen 50-talet.
    — Soptömning, vattenräkningar, sotare. . . oj,
ojoj, sa jag som bott i radhus så mycket som jag behöver i mitt liv.
    Detta samtal utspann sig kring långreven som vi agnade med gemensam ansträngning, 20 krok per man.
  Söderlund lät sig inte nedslås. Han sa:
    — Ni har inte sett området. De här nya radhusghettona dom smäller upp på åkrarna i ytterområdena har faktiskt sina möjligheter. Alla kåkar är precis likadana, alla vägar heter likadant. Det är Entrecotevägen, Biffvägen, Kotlettvägen. Filévägen, Karrévägen och Bogvägen. Jag bor på Kotlett för det tycker jag om.
    Alla grannar ligger i som orrar för att få tomterna något så när färdiga till vintern. Just nu gjuter dom betonggolv i garagen, för det ingick garage i köpet men inte golv.
    — Jaha, då står jag där en kväll på den leriga vägen som inte är färdig än och en betongblandarbil bromsar opp och säjer:
     — Hörrudu, Biffvägen 14, Håkansson är det här?
     — Visst, säjer jag, backa in mot garaget och tippa betongen. Sen är det bara att bre ut skiten och låta det torka.
    En annan kväll står jag på vägen och tar ett bloss när det kommer en lastbil med asfalt och bromsar. Entrecotevägen 8, Hjallemyr är det här?
    — Visst, säjer jag, backa in och tippa bara. Därpå skriver man nån oläslig kråka på en följesedel och ställer sej att vänta igen. Om en timme kommer det en lastbil med en vält på taket och frågar om man är Hermansson på Bogvägen, som bett att få hyra en vält av F:a Asfalt & Betong.
    — Just det, säjer man, lasta av den här.
    Sen är det bara att platta till asfalten och man har en charmant garageuppfart. Dan efter ringer man till F:a Asfalt & Betong och säjer: "Kom hit och hämta er förbannade ångvält. Jag har inte bett om någon ångvält. Ni måste lära era chaufförer att hitta i de nya områdena."
    På kvällen står man ute på vägen och kollar vad som ska hända. Rätt som det är kommer det nån med 10 kubik matjord och frågar om man är Svenbäck på Filévägen 4. Tacka fan för att man är Svenbäck, i all synnerhet som matjorden verkar vara fin. Det är bara att rita en oläslig kråka på en följesedel så har man jord för resten av sitt liv.
    — I går satte dom in en diskmaskin som verkar bra. Den skulle till Holm på Karrévägen 18. 
    — Så där kan du väl för helvete inte hålla på? sa Oskarsson på udden, så upprörd att han stack sej på en krok.
    — Kan jag väl, sa Söderlund i viken. Ingen känner ingen i det här ghettot. Jag kan åtminstone hålla på tills dom får upp gatuskyltarna och numren på kåkarna. I kväll tänkte jag stanna hemma för att se om det kom någon bra tvättmaskin, men man måste ju hit ut och lägga den här reven. Ålen är för djävligt fin just nu.
    — Tänk, sa Öberg, när umgänget börjar mellan familjerna. Då kommer dom att hitta sina fina spisar och tvättmaskiner inne hos dej. Då spricker det runt om.
    — Det blir inget umgänge, sa Söderlund, ingen av grannarna har råd att bjuda. Dom har köpt jord dom aldrig fått för stålarna.
    — Men dom är väl inte idioter hela surven? sa Pettersson med Archimedesen. Han som har hyrt ångvälten t ex. Han borde väl ha hajat att välten kommit fel?
    — Kan tänkas, sa Söderlund. När jag tänker närmare efter så var det en glop med polisonger som var framme och ville säja nånting medan jag vältade. Men det kan inte fan höra vad folk pratar när välten brummar på högvarv. Jag körde över tårna på'n och sen stack han.
    Ännu rysande över Söderlunds oförskämdheter bar vi ner reven i båten. 
  Då kom Begagnade Bergman med andan i halsen.
    — Dags att komma nu? sa Öberg med Pentan.
    — Jag fick förhinder, ursäktade sig Bergman.
    — Just snyggt, sa Oskarsson, låta kompisarna göra jobbet! Ta en hink och plocka sänksten i strandkanten så har du åtminstone gjort någon nytta.
    Det ska vara tätt med sänken på reven så här års, ty ålen går på djupet. Stenarna ska vara av en handtvåls storlek, långsmala och ganska jämna mitt på så att de hänger kvar när man slår reven i dubbla halvslag omkring dem. 
  När sex män i en båt sakta rodde ut med reven var det nästan mörkt.
    — Jäkla Bergman å komma sent, sa Söderlund, Snart ser vi varken rev eller krok.
    — Det var grabben, sa Bergman. Jag måste in till Dalarö och ge honom en dunk tjära och pensel.
    — Vafan ska han med det till i sena hösten? sa Söderlund som satt vid årorna.
    — Jo, kan ni tänka er, sa Bergman. Grabben har flyttat in i ett nytt radhusområde där dom har en granne som inte är riktigt klok. Han snor allt dom beställer, asfalt, betong, diskmaskiner, rubbet! Men i kväll ska dom göra gemensam sak mot galningen. Gubben har rest till landet så nu ska dom passa på att tjära igen fönsterna på kåken hans!
    Så tyst det kan bli i en båt.