Galning på Luleåplanet, ville beställa kaffe!
 
       nr 12 1967                 
■■■ En sån där sales promotionman, som rakar sej där andra klipper sej och klipper sej där andra rakar sej och alltså ser ut som Erik XIV, tittade på mej så svårmodigt att jag trodde att Månsdotter just hade gjort slut. Han sa:
    — Det spelar tydligen ingen roll vilka ansträngningar man än gör, svenska folkets misstroende mot flyget som kommunikationsmedel är outrotligt!
  Ja, ett faktum är ju att av Sveriges åtta miljoner människor, är det fortfarande bara någon miljon som har flugit någon gång eller flyger regelbundet. De andra gillar inte flyget. Det är den stora gruppen som SJ sköt in sej på häromåret i affisch och annonskampanjen »Så skönt att han tog tåget». . .
  Nu kan det väl inte vara så i detta land, befolkat av idel mandom, mod och morske män, att det är rädslan som avhåller folk från att flyga? Det måste väl vara något annat som håller den stora kundkretsen borta? Sköts flygtrafiken som den ska?
    Jag kollade det där när jag hade ärende till Boden och tog flyget.
 Kl. 09.45 tog jag bilen till Bromma, parkerade på kullen ovanför charterhallen.
  Kl. 10.00 bokade jag in mej vid en disk där det sedan några år tillbaka står tre tjejer och ler. Dom har lett så länge jag kan minnas. Förmodligen ler dom även i sömnen.
  Kl. 10.10 sitter man i vänthallens kafé och väntar tillsammans med femtioelva andra. Alla svenskar, som sitter i inrikeshallar och väntar på avgång, har en förmåga att se ut som om dom just ska ropas upp i rådhusrätten.
  Kl. 10.15 säjer det knäpp i högtalarna. En kvinnoröst säjer: »Avenotatati femnollem moagagaga i dongdong.» Man drar den slutsatsen att det är dags för flygmaskinen mot Boden att avgå, rafsar åt sej portföljen och rusar mot dörrn. Trettio andra rusar mot samma dörr. Men dom har vita embarkeringskort, själv har man ett rött. Dom ska till Östersund.
  Kl. 10.20 sitter man och betraktar en spanjor som snackar med en annan spanjor. Man tänker: Stackars sydlänningar, komma från det soliga Spanien till Boden så här års, det måste bli en chock för dom! Kylan, mörkret och så språket...
  Kl. 10.22 Högtalaren skriker: »Avong Sssssssspla mo lo å runa dodndondong.» Man drar en slutsats igen och springer på dörrn. Det stämmer. I brådskan trampar man spanjoren på foten. Spanjoren blir förbannad och ryter:  »Ä dä int fan att stockholmare inte kan si sej för?» Ser alla infödingar från Norrbotten ut som kastanjettmästare från Granada?
  Kl. 10.23 Femtio man rusar mot planet som väntar på flygfältet. För att vi ska få ordentligt med motion har man ställt planet i Bällsta. Varför springer vi? Inte vet jag. Jag knappar in på en rund gubbe i grå paletå och frågar om han vet orsaken. Han flåsar och svarar: »De e efter Ängelholm. Alla vill ha en plats i aktern, då klarar man sej!»
Jag tackar artigt och drar ifrån, går loss från klungan vid trappan. Vackert, en fönsterplats långt akterut! Både utsikt och säkerhet!
   Kl. 10.25 En flygvärdinna, leende sorten, gör en inbjudande gest framåt planet. Nej försök inte, din satmara! Jag svarar genom att stumt peka på en fönsterplats längre bak. Hon höjer lite misslynt på ögonbrynen men nickar bifall.
  Kl. 10.28 Man drar undan gardinen och finner att man inte ser ett enda dugg mer än en stor vinge. En snygg vinge för all del, men den skymmer 100 procent av utsikten. Framtidens flygplan bör utrustas med glasvingar.
  Kl. 10.30 skulle planet ha lyft, men det gör det inte. Det har heller ingen väntat. På femton år har jag aldrig hört talas om något plan som avgått i tid.
  Kl. 10.35 rullar vi ut på startbanan. En tant som aldrig flugit förr pekar på Wasa spisbrödsfabriks kontor och undrar om man inte borde passera Gävle på en något högre höjd.
  Kl. 10.45 startar planet.
  Kl. 10.55 får man tända cigarretter. Jag frågar efter tidningar. Flygvärdinnan nickar glatt.
  Kl. 11.10 styr vi ut över Östersjön. Jag frågar efter tidningar. Flygvärdinnan nickar glatt.
  Kl. 11.15 kommer flygvärdinnan med tidningar. Skånska Dagbladet! Över Bottenhavet! Jag läser att smålandsinfanterister på skånemanöver hälsar hem. Det låter kusligt. Jag läser signaturen Jasons hästkrönika. Hästarna lär ska vara bra i år. Jag läser Ivar Petterssons analys av det indiska valresultatet. Dagens namn är Ottilia.
  Kl. 12.00 frågar jag flygvärdinnan om jag kan få en kopp kaffe. Hon tittar på mej som om jag bett om en fallskärm. Här har hon och hennes kolleger hängt opp en massa rockar på galgar. Dessutom har dom delat ut Skånska Dagbladet. Dessutom har dom kontrollerat att alla hade säkerhetsbältena knäppta när vi startade. Och så kommer det en galning och beställer kaffe. Vad inbillar folk sej egentligen?
    — Ja, missförstå mej inte, jag betalar gärna för kaffet, säjer jag. Man vet ju hur Karl Nilsson har det ställt. Det här med kaffet drog ju Nicolin in för ett bra tag sen. . .
    — Vi har överhuvudtaget inget kaffe ombord, säjer värdinnan och ser mycket kylig ut. För första gången sen treveckorssemestern ler hon inte.
    — Vad har ni då?
    — Coca Cola och sodavatten.
    — Ingen pilsner?
    — Oh nej
    Vad är det för ett jävla sätt? Hur ska det här gå? Ahrenberg hade alltid en pilsner med sej när han flög till Åland.
    Det blir sodavatten, 6 centiliter i ett Selterglas som liknar ett sommarnöje för en mycket liten guldfisk. Vattnet är rätt avslaget. Det försvinner i en trasig kindtand.
  Kl. 12.30 landar vi i Luleå.
  Kl. 12.45 får man väskan.
  Kl. 13.00 står man och väntar vid en buss som det står Boden på. Men han som kör bussen dyker inte upp.
  Kl. 13.05 beslutar man sej för att dela en bil med några andra som ska till Boden. Gubben vill ha 50 riksdaler, men vi är några stycken, så det blir inte så blodigt. Bussen kostar 12 kronor och ingår inte i biljettpriset.
    Bilen rullar genom Norrbotten. Såna omkörningar har man inte sett sen man var på Le Mans. En Volvo vi mötte stannade snabbt på en P-plats, föraren rusade in i skogen.
   Kl. 13.45 är man i Boden, fyra timmar efter starten från redaktionen. Och intrycken?
    Tja, den service som flyget gav för tio-femton år sen är förstås borta, men det går fortare, i varje fall på Luleå- Kirunalinjen där man kör med DC7C vissa turer.
  Kvar står bara en invändning som gamle atlantflygaren Charles Lindbergh formulerade redan på 5O-talet: 
    — Flyget som kommunikationsmedel blir aldrig riktigt säkert förrän man eliminerar bussresorna till och från flygplatserna.