Går underhållningen hem i stugorna?
    
nr 11  1965 
■■■
 När kritikerna anklagar TV-underhållningen för att vara alltför folklig, brukar de ansvariga i Radiohuset på Oxenstiernasgatan försvara sej med att »vi kan inte göra  underhållningen bara för kritikerna, vi måste göra underhållning som går hem i stugorna! »
    
Hur är det? Går folklig underhållning hem i stugorna?
    Det där har man suttit och funderat på medan man i mörka lördagskvällen kört många hala mil mot norr och hägrande sportlovsvecka i fjällen. Plötsligt lyser det till i detta mörker som kallas Härjedalen på kartan. Det är en liten by. Det står »Bar» på en skylt och det står, »TV» också. Man kastar ett öga på klockan. Bara en kvart kvar till Melissa och sen är det dags för Hylands hörna. Varför inte bromsa in och stanna ett par timmar för att kolla det här med folklig underhållnings förmåga att gå hem i stugor? Dessutom skulle ju en kopp kaffe sitta fint i ryggen.
    Det ligger travar av pälsmössor och vantar på rockhyllan i garderoben. Någon vantslusk syns inte till det är bara att fylla på med ett par vantar och en pälsmössa till och stiga på. Därinne är det sa beckmörkt att man förstår att här varit släckt sen i november. Rufsiga huvudet avtecknar sej i silhuett mot rutan, en och annan cigarrett glimmar och en kaffekopp klirrar nånstans. Det är nästan kusligt att så här treva sej in i ett främmande mörker. Man hoppar till när man hör en fasansfull dödsrossling vid sidan om sej, men hjärtat slår lugnare igen när man upptäcker att det bara är en silhuett som dricker Coca Cola genom sugrör.
    OJ och hjälp och nämen fy och o, fy fan är den anonyma folkmassans kommentar till den spännande Melissa. Bygdens folk lever tydligen med i handlingen ordentligt. En sak är redan klar; Melissa går hem i stugorna.
    Själv blir man så gripen när Guy håller på att skjutas av den falske Mr Antabus eller vad karl'n heter, att man sträcker ut handen efter ett armstöd att krama. Det brukar alltid heta i biorecensioner att man kramar hårt om armstödet när filmer är spännande. Man hittar armstödet och en arg man framhåller genom mörkret att man ska ge fan i hans knä Och då gör man det. Plötsligt skyms TV-bilden av en stor skugga som kommer rakt emot en och stannar halv meter framför en. Det är just som ett stort monument i form av ett olycksbådande kors har skymtat på rutan, så man hajar till igen. Gestalten böjer sej ner över ens person och väser hest:
    — Kaffe eller the?
    — Kaffe, väser man tillbaka. Och så wienerbröd!
    Plötsligt är veckans avsnitt slut, plötsligt slamrar det av stolar, plötsligt lämnar hälften av skaran lokalen. Det är klart, korna måste mjölkas och så. Livet är strävsamt så här i obygden.  Men ändå, lite snopet är det väl för Hyland att bara få visa sej för halv salong.
    Och nu ska vi se om den folkliga humorn går hem lika bra i stugorna som Melissa.
    Jodå.
    Gubben i lådan dyker upp och säjer att han ska med en matlåda till en eldslukare. Han öppnar locket på matlådan och en stor låga slår upp. »Det måste vara varmrätten», säjer Carl-Gustaf.
    Ett enkelt skämt, men uj,uj,uj vad det går in i den stugan! Församlingen fnissar och hohoar om vart annat. Och en bred silhuett som antingen är flintis eller också lokalens välkammade person säjer: »An ä för jävli, Carl-Gusta.»
    Hultsfreds Vi som vetmestlag, utmanar denna radiotävlings frågemakare på duell. En intressant programpunkt. Men den går definitivt inte hem i stugorna. Folket i mörkret börjar småsnacka och klirra med kaffekopparna. En och annan skriker på flera wienerbröd. En klar ouppmärksamhet, noterar man. Ett typiskt programinslag för den mera intellektuellt betonade storstadspubliken, tydligen. Folk börjar nu komma tillbaka från ärenden i lagårdarna runt omkring. Det luktar varm gödsel i lokalen. När Carl- Gustaf hoppar upp ur lådan härnäst, är det nästan fullt i mörkret igen. Stämningen stiger från nära noll till trettioåtta och fem när Carl-Gustaf vitsar om läraren som dom kallade för Grisen därför att han förhörde eleverna så grymt!
    — Grymt, grisen ha-ha-ha, säjer dom i mörkret.
    — Va tar han allt ifrån? säjer dom i mörkret.
     — Jag kallades för Tuppen i skolan, säjer Carl-Gustaf, för allt jag sa var galet!
    — Galet, hahaha, jublar mörkret.
    — Tuppen gal, förklarar en i annan, ja jävlar haha!
    — Men en gång var det bara jag som kunde svara rätt på en fråga, fortsätter Carl-Gustaf. Det var när läraren frågade vem som hade slagit sönder det stora fönstret i skolsalen!
    — Å, han är dråplig, säjer den välkammade silhuetten.
    Saken är klar, Carl-Gustaf går hem så det knakar om det i detta ensliga Härjedalsfik.
    Sen blir det julafton på allvar, för nu släpper dom fram Thore Skogman i rutan!
    — Å, säger mörkret i en gemensam suck av beundran. Vackert Thore Skogman är Härjedalens Elvis.
    — Heja Thore, skriker en av de skuggor som återvänt från sysslorna ute i lagårn.
    Och när Thore Skogman sjunger surströmmingspolska så blir norrlänningarna alldeles till sej i pjäxorna. Hela sällskapet stampar takten i korkmattan och det låter som om ett kavallerikompani dragit in på fiket med hästarna på sej. Det var förstås ingen överraskning, men det var ju bra att få det bekräftat: Thore Skogman går hem i stugorna.
    Jag förföljs alltid av en viss otur, när jag börjar göra undersökningar om saker och ting. Den här lilla kollningen av hur folklig TV- underhållning går hem i stugorna måste t. ex. avbrytas när jag kommit så här långt. Det råkade av det entusiastiska stampandet bli synfel på TV-apparaten så att bilden la sej på sniskan. Det var visserligen snart fixat, men. för att klara felet måste man tända, i taket, och det var lite obarmhärtigt gjort. Man blinkade yrvaket mot ljuset och såg sej omkring för att närmare skärskåda publiken. Den bestod till 90 procent av turistande stockholmsdisponenter på väg till fjällen.
    Disponenterna såg mysande på varandra och sa:
    — Fan va Skogman är bra i alla fall!