Gillar ni strapatser i fjällen? Åk buss med SJ! 
 
                                    
nr 10 1971
■■■    Det är tufft att fira sportlov i fjällen. Vi forcerar de blåsiga topparna i 20 graders kyla och kurar mot aftonen ihop oss i vindskydden, när vi med rimfrost i ögonbrynen och dubbla tumvantar på händerna håller livet uppe med renbuljong och pemmikan. Strapatser? Nejdå, vi fjällentusiaster tål lite av varje. Men resan hit upp med Sj:s snabbuss höll på att ta knäcken på de flesta, en transport i samma hårda stil som Sten Bergmans per hundsläde genom Kamtjatka.
  Det är klart att det finns bussar som är för skraltiga att användas i stadstrafik. Man måste ju tänka på säkerheten. Men ingen här begriper varför SJ då sätter in dessa bussar som "snabbussar" till fjällvärlden.
    Söderlund i viken, som aldrig varit i fjällen förr, trodde att han var tillbaka på 40-talet när han äntrade bussen. Att ett flertal detaljer, som t. ex. vindrutetorkarna, var trasiga, att det var ett däck av helt annan dimension på vänster framhjul än på höger, det kunde man kanske överse med, men möblemanget var i torftigaste laget för en buss där folk ska sitta i tolv timmar, det var stolar av alla färger och modeller komponerade till en inredning som skulle fått Lena Larsson att falla i gråt. Söderlund klev ur och gick ett varv runt bussen, nej, gengasaggregatet hade dom kopplat bort.
    Denna buss, förmodligen ett hopplöst fall som man inte ens lyckats sälja till Afrika, skulle enligt tidtabellen avgå från Stockholm C klockan 20.30 för att via Uppsala, Gävle, Söderhamn, Ljusdal och Sveg ta sej till Walles fjällhotell i Härjedalen. Men det var snöstorm över ostkusten och polisen avrådde i radion alla bilförare att ta E 4: an. I Uppsala var det t. o. m. spärr, alla privatbilister stoppades och hänvisades till E 18 över Sala. Endast nyttotrafiken fick fortsätta.
  När Söderlund och hans medpassagerare föreslog föraren på den gamla 40-talsbussen att ta vägen över Sala, Rättvik, Orsa eftersom ingen skulle varken på eller av under vägen, genmälde den förträfflige mannen att han hade tidtabell att följa. Ett flertal kissuppehåll vid olika järnvägsstationer var inprickade i listan, och SJ: s cirklar får icke rubbas.
    Bussen föll offer för stormen strax norr om Uppsala. Snödrevet låg som en heltäckande matta över vägbanan och föraren, som saknade fungerande torkarblad, satt med kran nitad i vindrutan och framförde fordonet tittande genom ett hål av en femörings storlek.
    Klockan 23.15 skulle det bli ett kissuppehåll på Gävle Central. Drabbad av ålderskrämpor och snöstorm anlände bussen först 23.45. Gävle Central stängs 23.30. Låst och tyst som i graven. Var skulle bussens folk slå sina drillar? Det står ingenting i tidtabellen om alternativa toaletter.
  Femtitre kilometer från Sveg stannade bussen mitt på vägen. Föraren, den tappre soldaten Strejk, drog runt startmotorn femtioelva varv genom att ihärdigt trycka på startknappen. Någon medpassagerare  med erfarenhet från motorvärlden anmärkte att dieseloljan kanske var slut.
    Det var den.
    Soldat Strejk lyckades stoppa en annan buss (en ny modell med likadana hjul runtom, hela vindrutetorkare och dieselolja kvar i tanken). Med denna buss for han till Sveg för att hämta reservolja, vi såg honom vinka med tomdunken när han försvann bakom kröken.
    Stoppet innebar att små barn som hållit sej sen Stockholm äntligen fick en chans. Fem småknattar på åtta år smälte ner en meterhög snödriva på femton sekunder. En lintott som hette Magnus pinkade högst, och blev bussens hjälte. En blyg artillerikapten från Johanneshov gick tre kilometer in i skogen innan det blev någon avfyring.
  En och en halv timme senare återvände den tappre soldaten Strejk med en dunk dieselolja. Alla människor klappade händerna av lycka och så rullade SJ: s låghalta snabbuss vidare mot nya öden. Ur stugorna tittade härjedalingarna med undran och med skräck. Brummelibrum vem hostar där, minsann att jag tror att en buss visst det är.
    Backen upp upp till Walles fjällhotell är den brantaste backen i Sverige, man måste ha färska snödäck och bra med dubb för att ta sej upp, ibland har man en känsla av att Sankte Per ska stå på krönet och dela ut en blomma till alla som lyckas.
  Den tappre soldaten Strejk skrapade isen från rutan, spottade i nävarna och gav sej i kast med backen för högsta växel.
    — Hade han gasat opp motorn i hundra varv till, hade han fått kugghjulen från växellådan i roten, bedyrar Söderlund.
Mitt i backen blev det stopp. Den tappre soldaten Strejk klev ur och betraktade bussen med oförställd häpnad. Står det i tidtabellen att bussen ska opp, så ska han förbanne mej opp. 
    Ett sätt vore kanske att koppla loss släpvagnen med allt bagaget?
    — Fan, sa soldaten Strejk, finns det inga verktyg i den här bussen?
    — Jodå, dom ligger i främre sidoluckan, sa passagerarna som åkt snabbuss förr.
  Den tappre soldaten Strejk fick tag i en hävstång och spände loss sprinten som förbinder släpvagnen med bussen. Släpvagnen lossnade och stack baklänges nerför backen i fin sprinterstil för att till slut hamna i en snödriva under buller och snömoln.
    Den tappre soldaten Strejk betraktade släpvagnens uppförande med samma häpnad. Det står heller ingenting i tidtabellen om galopperande släpvagnar.
    Passagerarna fick gå med allt bagaget den sista kilometern till Walles fjällhotell. Dom har nu så långa armar att dom skidar genom fjällvärlden med isdubbar istället för stavar.
  Den tappre soldaten Strejks vidare öden känner vi inte till. Är det nån på SJ som hört om han kommit tillbaka? Var han oskadd? Vi är riktigt oroliga för honom. Man ska ju vara rädd om de bragdmän som finns i landet.
    Dom kan vara bra att ha om det blir krig.