Gul kamelhårsulster och vit Mercedes
 
Manus donerat av Gits efterlevande.        

■■■ Nära jorden. . . i slutet av 50-talet och i början av 6o-talet, var det parollen. Man skulle bo nära jorden, man skulle bo
i den nya formen av egnahem, man skulle bo i radhus.
   Det skulle finnas
radhus att köpa i Jakobsberg. Ett byggföretag som hette Widmark & Platzer skulle ha köpt en åker vid järnvägen och gjort ett radhusområde av det. Fanns det några hus kvar?
   Jodå, försäljaren, en liten man i gul kamelhårsulster och vit
Mercedes, som just gått över från hästaffärer till husaffärer, sa:
   — Hosta opp tolv lappar bara, så är kåken er. Han lovade att bli som en far för oss därute i Jakobsberg.
   Han fick sina tolvtusen och sen hörde vi aldrig av honom mer.
   Men innan han försvann, hann vi fråga om det fanns mycket barn på det här nya området, ty vi har ju själva tre ungar och dom var lite o
roliga för att dom inte skulle få några lekkamrater.
   — Mycket barn, sa kamelhårsulstern, inte alls, det finns på sin höjd en sju åtta stycken på hela området. Och dom är små.
   Det visade sej att det fanns tvåtusen barn. Och eftersom familjen Flinta grasserade på TV, så skrek alla dessa barn "Jabba dabba
do", så fort man såg dom. Och skrek dom inte "Jabba dabba do", så skrev dom, "Vet du vaaad, vet du vaaa".
   Det är klart, att ställs man inför utsikten att bli som en far för 2.000 ungar som skriker Jabba dabba do, så tar man kanske chansen att försvinna. Far var vid försvinnandet iförd gul
kamelhårsulster och vit Mercedes.
   Vi var människor från stan, nästan allihopa, som flyttade hit ut, opraktiska personer som knappt visste vad som var upp
och ner på en spade. Många hade aldrig ens sett en värmepanna i vitögat tidigare.
   
Men det värsta var att alla kåkarna var så lika. Dom hade inte hunnit måla dom än, så både barn och vuxna gick fel stup i kvarten. Det hände att man gick in och sniffade och sa:
   — Va kåldolmar i dag igen?
   — Javisst, men vad har du med det att göra, sa grannen, för det var hos honom man var.
   På dagarna kom det snoriga ungar inklampande och påstod att dom
boddde i ens hus. På natten kom deras föräldrar, lite snoriga dom också. Jag minns en som bankade på dörren klockan tre på natten en gång. När man lite yrvaken stack ut nyllet genom sovrumsfönstret på övervåningen, stod där en karl som sa:
   — Ere ru som har låst?
   — Ja, för jag bor här, du har gått fel!
   — Fel? Jaså, så pekade han stumt på en buske och sa rororendron.
   — Förlåt, sa vi?
   — RORORENDRON! röt han då.
   Det visade sej sedermera, att mannen hade planterat en rhododendronbuske vid grinden för att vara
säker på att hitta hem, men vem hade inte gjort det. Det hade vi gjort allihopa.
Det stod rororendron utanför varenda kåk. Det var bara en som aldrig gick fel, han hette Jonsson. Han hade ropat in gräsfröna till sin gräsmatta på auktion efter en död fröhandlare på Söder. Jonsson gick aldrig fel, för han var jävligt ensam om att ha 14.000 rädisor i stället för gräsmatta.
   I
nnan far försvann, han med gula kamelhårsulstern och den vita Mercedesen, innan han ryckte åt sej kontantinsatsen och hoppade in i Mercan och rivstartade i riktning mot Operakällarn, hade vi hört oss för om lite annat.
   — Väggisoleringen, sa vi, är den bra ?
   — Tror jag väl, sa far.
   
Jo, de é så, att jag brukar sitta oppe på nätterna och knacka på maskin och man vill ju inte störa grannarna.
   
Då har jag ett hus för er, sa far. Då ska ni ta 87:an. Det var nämligen så, att 89:an var reserverad för en trumslagare som heter Fagerlund och han hade beställt extra ljudisolering. Han ville kunna komma hem och slå en virvel lite då och då, när som helst på natten, utan att väcka grannarna. Sen blev det köpet inte av, trumslagarn backa ur men väggisoleringen finns där.
   Då tog vi
87:an. Första natten jag skrev på maskin kom han i 89:an in med en filt under armen och sa:
   — Kan du inte åtminstone lägga den här under maskin, det dånar i hela min kåk när du skriver.
   Någon vecka senare hade en familj
i en annan länga, ett sånt house warming party och mitt i natten, när huset började bli toppvarmt, så kom hans granne in och klagade över att det var sånt jävla liv.
   — Vi har fest
här, sa värden.
   — Jo tack, det har ni haft halva natten, men nu vill vi sussa.
   — Men, sa värden, han som sålde kåken sa, att väggen mellan oss är extraisolerad, för eran kåk skulle ju från början ha sålts till en trumslagare Fagerlund från Göteborg, men som sen backade ur, så det är extra isolering i väggen ju.
   Det visade sej att den där trumslagaren Fagerlund från Göteborg hade haft ovanligt svårt att bestämma sej. Dom hade fått extraisolering i inte mindre än åtta kåkar för hans skull. Inte undra p
å att mannen i kamelhårsulstern tröttnade och försvann i sin vita Mercedes.
   Det skulle vara så bra att bo i radhus, mycket bättre än att bo i villa, sa man. Köper man villa får man skaffa allting själv, gräsklippare, sekatör, kratta och spade, vattenslang och skottkärra. Men bor man åtta familjer
i en radhuslänga, så kunde man ha sånt där gemensamt, sa man. Man kunde dela på både gräsklippare och slang.
   I våran länga på Ekedalsvägen, drevs det kollektiva ägandet så
långt, att vi t.o.m hade gemensam radio. Den stod visserligen inne hos Ingemar Nordkvist, en stor hejans Philips med femtioelva rör och dubbla förgasare. Den stod på full volym nästan dygnet runt och Ingemars radhus var till råga på allt, det enda som trumslagare Fagerlund inte hade bokat sej för.
   0ch när det blev gårdsfest i
längan, försökte vi snacka med Ingemar, lite lätt så där.
   — Menar ni att min radio hörs in till er? sa Ingemar.
   — Kan du ge dej fan på, sa vi.
   — Men vi bor ju inte ens vägg i vägg, sa
Ingemar.
   — Vi hör radion i
hela längan, åtta familjer och alla hör lika bra.
   — Fantastiskt, sa Ingemar, då är vi åtta stycken som kan dela på min licens.
   Nära jorden var det och visst bodde vi nära jorden, närmare bestämt så nära, att jorden följde med ungarna in i kåken femton gånger om dan. Jorden i Ekedalsområdet visade sej nämligen till hundra procent, bestå av lera. Vi som flyttade in vintern 1960 och upplevde det årets snösmältning och tjällossning, vi fick vårt lystmäte på att bo nära jorden.  

   Men först bodde vi nära snön. Det var en ny upplevelse att i bara pyjamas och tofflor, ta sej genom snöstormen i 18 minugrader för att hämta Dagens Nyheter i brevlådan, på grinden. När man hunnit halvvägs tillbaka till kåken, hände det flera av oss, att dörren slog igen och gick i baklås . Vi lärde oss, att ett par blommiga pyjamasbyxor och en Dagens Nyheter inte var mycket skydd mot 18 minusgrader. Och det är märkvärdigt hur fort ett par tofflor i plast kan förvandlas till isklumpar. Man må säja vad man vill om medelålders fötter, vackra är dom sällan och dom gör sej inget vidare i blått.
   Andra nya strapatser för oss, var att ta oss in till butikerna. Mödosamma vandringar längs de leriga stigar som ledde mot centrum. Förutom EJ:s livs, borta vid Söderhöjden till, fanns bara Metrobutiken som låg i Apotekets nuvarande lokaler. Sortimentet var väl kanske inte det bästa och föreståndaren var inte särskilt öppen för dessa knasiga stockholmare, som hux flux kom utflyttande och frågade efter alla möjliga konstiga saker.
   Sa man hollandaisesås, så skakade han bara på huvudet. Sa man bearnaise, gick han in på lagret och grät. Första gången jag såg honom, stod han i manuella ostdisken.
   — Har ni schweizerost? frågade jag.
   — Nej tyvärr, sa han, men tillade triumferande, vi har svecia.

   Fastighetsägareföreningen, Ekedal, bildades rätt snabbt, främst för att byggherren skulle ha någon juridisk person att överlåta överblivna markremsor mellan radhuslängorna på. Dom uträttade också en hel del för radhusfolkets trivsel. Bland annat arrangerades ståtliga valborgsmässoaftnar med fyrverkerier.
   En som också hette Olsson, skulle sköta fyrverkeriet,
för han hade tjänstgjort vid artilleriet. Men att skjuta kanon och skjuta fyrverkeripjäser var tydligen inte samma sak, för det blev nåt fel på elevationen. I stället för att svinga sej mot höjden och spraka och lysa och hälsa våren, så pilade dom i väg över banvallen på endast en meters höjd och låg sen bakom spåret och fräste och pyrde i gräset. Det var likadant med både ettan tvåan trean och fyran och när det var dags för femman kom Västeråståget och det blev en bredsida i loket som väl lokföraren sent ska glömma. Pang sa det, så dränktes hela loket i ett gnistregn. 
   Olsson kom med allehanda ballistiska bortförklaringar, men styrelsen, som insett att fyrverkeripjäser är alldeles för allvarliga saker för att sättas i händerna på militärer, företog nyval på posten. Och sen blev det
stiliga valborgsmässoaftnar i fortsättningen.
   En sak till lärde man sej på ett tidigt stadium. Man lärde sej att klara sej undan polyanthasnackaren.
   När vi flyttade ut från stan till förorten och blev radhusmänniskor, så såg man förstås fram mot dom där halvtimmarna på morrontåget in till stan. Det var ju inte pendeltåg på den tiden, utan gamla bussiga Västeråståget, där man kunde sjunka ner i ett hörn av rökkupén, tända sin pipa och försjunka i en bra bok. Man hade ju läst om vilken avgörande betydelse resorna till och från arbetet har för folkbildningens höjande i landet. Nu skulle man alltså bilda sej. Men just som man öppnade boken kände man väldigt starkt att någon mittemot stirrade på en. Man lyfte blicken, möter ett par stickande ögon och en hand som flyger fram snabbt som en reptil.
   —  Får jag kanske presentera mej, vi bor i samma radhusområde, Mellberg, angenämt.
   Det visade sej att den där Mellberg inte var ett dugg angenäm. Man brann ju av lust att börja bilda sej med boken, men den här Mellberg sa:
   — Gås det in för baccara eller polyantha eller gås det kanske rent av in för Queen Elizabeth?
   — Va?
   — Ja, sa Mellberg, vilka rosor är det till att ha planterat på tomten?
   — Jaa . . . röa, tror jag.
   Man inbillade sej att man med det, hade gett Mellberg besked och gjorde ansatser till att börja på boken. Men Mellberg spände ögona ännu vassare i en och röt med hög röst:
   — Hönsskit!
   Klockan är halv nio på morron . . . och man har alldeles nytt fått sin frukost och så ska man behöva tåla att galningar sitter skriker hönsskit i ansiktet på en.
   Det var tyst ända till Sundbybergs Norra, då ropar han igen:
   — Purr!
   Då var man ju helt på det klara med att man råkat ut för nån galning som ville leka kull också.
   — Purr? sa man lite fånigt.
   — Ja, inte sant, Purr är visserligen dyrt, 13 kronor påsen, men maken till gödsel finns inte. Mina polyanther stortrivs och det är helt enkelt därför att Purr innehåller så mycke hönsskit.
   Efter att i tre dagar ha blivit överfallen av denne polyanthasnackare och hört honom omedelbart efter frukost redogöra för bästa medlen att blanda jord, torvströ och hönsbajs, började jag åka bil igen.
   Det var ju inte särskilt bildande. Det var mest Thore Skogman på bilradion, men lite bättre än hönsskit i alla fall.
   En annan stötesten som drabbade oss som nyblivna radhusmänniskor i nådens år 1960, var Bjarne Molin Karlsson. Jag har fingerat  namnet här, men i varje sånt här område, så finns det en Bjarne Molin Karlsson, en sån där besserwisser som inbillar sej att han vet allt och kan allt mycket bättre än sina grannar och som ska lägga sej i allting.
   — Tulpanlökar, sa Bjarne Molin Karlsson, dom ska man plantera med spetsen uppåt, annars växer dom åt fel håll och kommer opp i stadsparken i Peking i stället.    
   — Gräsmatta ? sa Bjarne Molin Karlsson, det begriper du väl för höge farao att man inte kan så gräs direkt på ny jord, först måste du ha potatis på jorden i två år, sen kör du med gräs. Då blir det bra.
   — Tjärpapp, sa Bjarne Molin Karlsson, e'ru inte klok, ska du s pika tjärpappen på uthustaket. Det vet väl varenda människa att papp ska klistras.
   Efter bara några veckor var man färdig att lappa den där karln på truten, dom kan bli väldigt olidliga.
   Det här att bo nära jorden var väldigt tjusigt i fyra veckor, sen stannade värmepannan. Alla värmepannor gör så, dom bara stannar.
   — Va, sa Bjarne Molin Karlsson, har pannan pajat? Ska jag fixa det åt dej?
   — Nej, sa man då sammanbitet, stick så de dammar, jag har ringt efter en expert från stan.
   Experten från stan hette Eriksson och bodde på Stora Essingen. Eriksson kom och drack två pilsner och sa:
   — Det är termostaten som är kass.
   — Fixa de då, sa man.
   — Nej, de é Lundgren på Södermannagatan som är entreprenör för termostaten.
   Lundgren från Södermannagatan kom och drack två pilsner och sa, att termostaten var intakt, men att det tydligen var cirkulationspumpen som inte funkade.
   
Laga den då, sa man.
   
Cirkulationspumpen? Jag? sa Lundgren. Nej, det är Oskarsson på Nora Stationsgatan som är entreprenör för den.
   Oskarsson på Norra stationsgatan kom, drack två pilsner och sa:
   — Nu har jag fixat cirkulationspumpen, men det är kajko på brännaren också.
   — Då fixar vi det också, sa man då.
   — Icke sa Nicke, sa Oskarsson, de é Blåsomatics brännare. Det hör till Ludvigsson i Spånga.
   Då kom Ludvigsson i Spånga och drack två pilsner och sa att Oskarsson på Norra Stationsgatan bara pratar smörja, de va väl inge tjall på brännaren utan det är själva pannan som det är nåt fel på.
   Pannan var levererad av Gustafsbergs fabriker och vad skulle man göra då. Man kan ju inte be en hel fabrik att titta över, så mycket pilsner finns ju inte. Men då ringde man till Widmark & Platzer och sa, att ni har försett de här husen med pannor från Gustavsberg, termostater från Honeywell, brännare från Blåsomatic och ditten som datten. Finns det inte i sinnevärlden en enda människa i hela världen som behärskar rubbet av dessa prylar? Måste man ringa Lundgren på
Södermannagatan, Oskarsson på Norra Stationsgatan, Eriksson på Stora Essingen och Ludvigsson i Spånga varenda gång. Det är ju en hel folksamling, måste väl finnas någon som kan allt, en som är allround, så att säja.
   — Jo, sa W & P det finns en, men han är så upptagen, så där får man köa i veckor, men försöka duger. Han bor förresten åt ert håll, han heter Bjarne Molin Karlsson, ring honom.
   I helvete heller!
   Bjarne Molin Karlsson bor inte kvar här längre. Dom säjer att han har flyttat söder om stan och sysslar med husaffärer och att han åker omkring i en vit Mercedes.