Hämnden har en  ljuvlig sötma. . .
 
    
  nr 40  1969                 
■■■ Hämnden äger en förunderlig sötma. Nu ska jag berätta om hur jag denna vecka varit fullt sysselsatt med att utkräva hämnd. Människor som har kommit i min väg tror väl att jag har en skruv lös, men det skiner jag i. Huvudsaken är att jag får ge igen.
  Som herrskapet kanske minns gnällde jag i våras på denna spalt om hur jag under sistlidna vintern och våren väcktes varje morgon klockan fem av dessa bandtraktorer, dessa Caterpillare dessa grävskopor och dessa kranbilar som alla var inblandade i uppförandet av ett nytt villaområde intill min husknut.
    I gryningen kom dom och varmkörde sina dånande dieselmotorer i vrålande kör. Jag har aldrig sussat så lite någon vinter som den som gick. Nu ska man ju inte tala om den snö som föll i sömn, man ska stryka över och gå vidare. Men se jag är en långsint jäkel, och just nu håller jag som sagt på att ge igen.
  Det är så att villorna i det nya området just håller på att bli färdiga. Ett par av dem är t.o.m. så pass färdiga att de har inretts till visningshus. Varje dag strömmar det dit människor, som går i egnahemstankar och är presumtiva spekulanter. En herre med vit lapp på kavajslaget står inne i huset och svarar på frågor.
  Men han ska inte få sälja ett enda ett av de där husen, det ska jag bli man för. När han smiter ut för att fika, brukar jag smita in i kåken och ställa mej i tamburen. Jag har ingen vit lapp på kavajslaget, men jag har haft vissa framsteg med en tre år gammal majblomma.
    Min första kund, en medelålders dam med en tax som var så fet att den blev hängande på tröskeln, var löjligt enkel att skrämma bort.
    — Är det verkligen ett bra hus det här?
    — Jadå, alldeles för bra för att damen ska komma in här och svina ner med sin skitiga tax.
  En ingenjör med hustru och två barn ville veta vad det var för fyllning i väggarna.
    — Gamla tidningar, sa jag.
    — Gamla tidningar?
    — Ja, Expressen och Svenska Dagbladet mest. Dom är rätt borgerliga häromkring. Vi skickade ut arton scouter den dan som folk hade lagt ut pappersbuntarna till insamlingen. Scouterna fyllde väggarna på två timmar.
    — Dåre, sa ingenjörn.
    — Säj inte det. Sovrummet är extra varmt och isolerat, där har vi packat hårt som fan med Vecko-Journalen och Damernas Värld.
    — Så kan man väl inte göra?
    — Det kan man visst det. Ni anar inte vilket K-värde det är i Damernas Värld. Vad begär ni? Ska vi stoppa böcker i väggarna?
    — Kom Greta, sa ingenjörn, den där är bestämt inte riktigt klok.
    Det sa en disponent som var här i går också, när han hittade en grillad broiler i värmepannan och tre nylonskjortor i kylskåpet. Man måste ju göra lite omplaceringar när han med vita lappen är ute. Apropå det, ni anar inte hur kul det låter när man startar en centrifug med fyra pilsner i.
    Varför är det ett så litet fönster i barnens rum? sa en snorkig typ med cigarr.
    — Det är inget fönster, det är ett hål i väggen.
    — Vadå hål i väggen?
    — Det blev i går när heminredarna var här. Det borde dom väl haja att man inte kan spika opp tavlor på dom här tunna väggarna.
    Varför, sa en blond nygift flicka med två barn på det tredje, har ni  heltäckande mattor i alla rum?
    — För att inte jorden ska synas. Vi kör med stampade jordgolv här. Det är sista skriket, Man ska bo så nära jorden man kan, tillbaka till naturen, ni vet. Det gäller bara att stryka gift på undersidan av mattorna. Råttorna är för jävliga att gnaga sej igenom.
    Lånen sa en trött lagerchef med en hustru som var röd som ett nypon av köplust, ligger lånen bra till?
    — Störtfint, inte mer än 18.000 om året i räntor.
    — Och kontantinsatsen?
    — Den har du inte med att göra gubbe, för den har du aldrig råd med.
    — Vad vet ni om det? fräste hustrun.
    — Det syns väl, sa jag. En kille som har en så dyr kran i ansiktet och låter sin hustru gå omkring i kappa nr 478 i Åhlén & Holms höstkatalog årgång 1954, han klarar väl knappast hyran i det rivningshus ni bor i.
    Det visade sej under veckan att folk är mycket känsliga för sin ekonomiska status och att det är just där man ska sätta in stötarna. Det kom in en elegant direktörstyp, en sån där med rouletthatt och grå väst. Han sa;
    — Det är väl uttag för motorvärmare i kallgaraget?
    — Hurså, gubbe, får du inte i gång mopeden?
    Han vände direkt.
  En annan sån där distingerad prick var sa belåten med huset att han myste på ett synnerligen otäckt sätt. Han kom fram och sa:
    — Och betalningsplanen är ju väldigt förmånlig. När allt kommer omkring är det ju väldigt fina lån.
    Jag mönstrade honom från topp till tå med vämjelse i blicken och sa:
    — För den som går i banken ja!
    Han stack han också.
    Hämnden äger som sagt en ljuvlig sötma. Tyvärr hinner jag väl inte suga på den i veckan som kommer, för då ska jag resa bort. Men jag har hängt en lapp på dörren till kåken där det står: RÖK EJ HÄR, HUSET ÄR UPPFÖRT I YTTERST BRANDFARLIGT MATERIAL!
    Men det blir väl med den skylten som det blev med den jag satte upp vid infarten till området “SAMTLIGA HUS SÅLDA” stod det och det var tomt i visningshuset i flera timmar. Sen kom nån marodör och tog ner skylten.
    Ytterligare utkrävning av hämnd pågår.