Här kommer Olsson och alla älgar springer...
 
   nr 40  1978                                     
                
■■■ Det bor en kuslig kraft i min person. Den yttrar sej på två sätt:
    A.) Det går åt helvete för Djurgården så fort jag sitter på läktaren.
    B.) Alla älgar springer flera mil när de vädrar att jag är i närheten.
    Det där med Djurgården är inget större problem numera, jag går helt enkelt inte på den klubbens matcher, möjligen kostar jag på mej någon match i början av säsongen, men inte efter sommaruppehållet. Jag undviker Djurgårdens matcher under höstarna och i regel brukar det då gå bra för laget.
    Med älgarna är det värre.
    Tidningar man jobbat på under åren har skickat ut mej på älgjaktsreportage. Jag har dock under trettiofem år i journalistiken gjort ungefär lika många älgjaktsreportage utan att ha sett en enda älg.
    Jag kände av kraften redan i början av 40-talet. Gamle Gustaf V jagade älg i Grönbo revir i Örebro län. Första dagen sköt man trettio älgar, andra dagen tjugotre. På tredje dagen var jag på plats och det blev inte en enda älg. Den gamle monarken som skjutsats ut i markerna i jeep av bilhandlare Norman i Örebro kunde inte begripa vad som tagit åt älgarna.
    — Det är väl makterna, skämtade kungens jägare. Han anade inte hur rätt han hade.
    Det var likadant i Hunneberg. Kung Gustaf VI Adolf var ju inte road av älgjakt, men prinsessgemålerna Niclas, Ambler och Hansi ställde upp. Första dagen sköt man ett dussin älgar och Ambler höll dessutom på att panga ihjäl två poliser från Askersund. De ropade att dom inte var älgar men det gjorde dom på svenska som Mr Ambler inte förstod, så den bålde engelsmannen brassade iväg ett par skott för säkerhets skull. Andra dagen fick man inte en enda älg, ty jag var där.
    — Det märkligaste jag upplevt, sa gamle ståthållaren Sixten Wohlfahrt.
    Jag sa ingenting jag. Poliserna från Askersund log.
    Likadant i fjol i Furudal. Ett jaktlag gav mej tillstånd att följa med ut i skogen på premiärdagen. Där fanns inte en älg så långt hundarna kunde vädra. Man drog slutsatsen att det förekom björn i markerna. “Älgarna lägger nämligen klövarna på ryggen och lubbar miltals så fort de känner vittringen av björn”, sa en expert i stövlar och slokhatt. Björn? Ha, skrattade greven. Endast jag visste för vem älgarna hade sprungit.
    Jag vill inte påstå att jag oroas av min älgmagi, men det är ett intressant fenomen. I lördags var jag på Skansen och det slog mej en sak: Här finns det älgar inom staket, de har inte en chans att smita!
    Men i älgarnas fålla var det tomt. En djurskötare sa:
    — Dom har stått i ladan och tjurat i två timmar. Jag begriper inte varför. Dom borde vara hungriga och komma ut och käka men inte då. . . Det kanske är åska i luften.
    Tigande gick jag trapporna ner till Djurgårdsfärjan, bäst att dra sej undan innan älgarna svalt ihjäl. Åskan Olsson. . .
    Min magi har dock det goda med sej att jag som bilist aldrig behöver oroa mej för älgfaran på vägarna. Söderlund i viken, min gamle vän, han saknar magi. Det hoppar upp en älg och ställer sej i vägen så fort Söderlund sätter sej bakom ratten.
    — Jag har inte kört på någon än, säjer Söderlund, men 1937 körde jag under en!
  Söderlund har en sån där liten Austin, den minsta minibil som någonsin tillverkats. Söderlund påstod att han mellan Västerfärnebo och Sala körde mellan påkarna på en stöddig älgtjur och hörde magborsten svepa över biltaket.
    — Jag såg i backspegeln att älgen stod kvar på vägen och gapskrattade, för radioantennen hade kittlat honom under armhålorna, försäkrade Söderlund.
    Själv skulle jag i våras köra bil mitt i natten från Hällefors till Stockholm.
    — Vägen till Nora vimlar av älg, kryp försiktigt! sa vännerna i Hällefors.
    Inte för att det behövdes men av hänsyn till medpassagerarna kröp jag i sextio. Vi såg inte så mycket som svanstippen av en älg.
  Häromveckan skulle jag åka från Ockelbo till Stockholm. Vänner i Ockelbo sa:
    — Mellan Ockelbo och Sandviken står älgarna i kö för att springa över vägen. Ta't piano.
    Jag höll sextio där också, ty man hade jagat upp mina passagerare med rysansvärda skildringar. En som kör Volkswagen Cabriolet hade fått en älgko i baksätet. Hon låg med klövarna i vädret och bölade hela vägen ner till Sandviken. Eftersom kon var helt oskadd lät polisen henne löpa till skogs.
    Två kvällar senare var hon framme igen, tog ett skutt rakt upp i baksätet och låg där och bölade. Polisen fick den här gången lyfta henne ur bilen med sele.
    Sånt händer aldrig mej. Mannen från Ockelbo vågade nästa gång inte köra vägen till Sandviken med suffletten nerfälld. Han stannade vid en bensinmack för att tanka och fälla upp taket. När han kom ut efter att ha betalat för soppan och skulle fälla upp, då satt älgen i baksätet och ville åka mera. En del älgar är rasande nöjeslystna. 
    Sånt berättar man i Ockelbo.
    Men för mej springer alla älgar i världen.
    — Om jag vore som du skulle jag göra pengar på det här, säjer Söderlund i viken. Ta jobb som drevkarlskedja, Sveriges första enmanskedja.