Har ni tråkigt på er lediga lördag?
 
    
nr 46  1969                 
 ■■■ Så här års när novembertristessen känns alltför tryckande brukar jag gå på varuhus och muntra upp mej. Jag väljer då en lördagsmiddag när trängseln är som värst. Jag tar rulltrappan upp till avdelningen för damkonfektion, där tusen stressade fruar springer om varandra på hålögd jakt efter något att sätta på sej till kvällen.
  På tröskeln till avdelningen stannar jag och gör gnisselprovet. Jag sluter ögonen och lyssnar. När tusen stressade damer otåligt bläddrar bland tiotusen klänningar brukar det uppstå en kör av plågat gnissel från galgarna som kanar på sina stålstänger. Jodå gnisslet hade redan stigit till en kör, var på väg att arbeta upp sej till ett hysteriskt crescendo. Det var bara att stiga på och ha roligt.
    Först provlyssnar man på damerna. När en svensk husmor rest in från förorten för att rädda aftonens bjudning med en ny kort-kort liten sak och inte finner den trots två timmars språngmarsch mellan olika varuhus, då råkar hon i affekt. Hon grips av förtvivlan, blir fenomenalt hatisk mot omvärlden och är fullt övertygad om att hela mänskligheten är emot henne. Fan ta den expedit som i detta ögonblick vågar säja emot henne.
  Expeditkåren, en tapper skara utslitna små tanter i blått hår, grön tjänsterock och åderbråck, måste frukta dessa rasande tigrar som stormar in en kvart i tre på lördagarna.
    Denna lördag toppades listan av en mycket mager dam i svart persian som såg ut som en begagnad piprensare. Hon snodde omkring bland galgarna likt en utsvulten gädda på jakt efter en aldrig så liten frukostmört. Vid elfte hyllan rev hon åt sej en blommig sak i jersey och dängde den i disken med en sådan smäll att en liten blåhårig höll på att hoppa ur tjänsterocken. Piprensaren skrek:
    — Har ni den här i 38? 
    — Beklagar, sa den blåhåriga bara i 40 och uppåt.
    Piprensarens ögon smalnade, hon fick ett grymt uttryck i ansiktet, böjde huvudet bakåt och ropade med slutna ögon mot taket liksom ville hon åkalla direktionen däruppe:
    — Jag. . . blir. . . tokigggg! Det finns inte en trasa i hela stan!
    Nästa utbrott kom från en hjulbent rulta i ljusbruna stövlar. Hon såg ut som om hon ridit till stan och just lämnat hästen ifrån sej på parkeringshuset. Stående bland tiotusen klänningar skrek hon tvärs över fyra hyllrader till sin karl:
    — Vi kanske hinner till Åhléns. Här har dom bara kläder för gamla kärringar!
    Antingen är det mod eller ren förtvivlan som får folk att utslunga sådana repliker vid fyllda femtitvå.
    Somliga bara skriker, andra förmår behärska sin förtvivlan så att dom kan formulera sej mera sarkastiskt.
    Vi noterade fem poäng för en mycket förtjusande dam i svart kappa, svarta korvskinnsstövlar och vit cowboyhatt med vida brätten, en sån där som Bronco hade i TV:s barndom. Bronco läxade upp en hel disk på en gång. Tre blåhåriga tanter darrade med underläppen när hon skrek:
    — Jag skulle bra gärna vilja se hur inköpschefen för den här lumpboden ser ut! Jag får väl söka upp henne på kontoret förstår jag, för att hon inte kan gå hit på egna ben, det är väl inte att begära, så gammal som hon måste vara! Sade Bronco och snurrade på klacken så att korvskinnsstöveln vred sej i spiral. Hon lämnade lokalen med argt vickande stjärt. En ledsagande man log urskuldande mot expediterna, ryckte på axlarna, slog ut med händerna och anslöt i kön.
    Männen på damvaruhus är ett kapitel för sej. Det finns flera typer:
  Den hjälpsamme och intresserade deltar i bläddrandet i hyllorna,  håller då och då ut en trasa men får en iskall blick av frun. När han visar sitt femte förslag ryter hon:
    — Axel, jag är faktiskt inte 17 år längre!
  Den sure har ont i fötterna eftersom det är tredje varuhuset på en timme. Dessutom svettas han. När frun kommer med en randig sak i helsiden och undrar vad han tycker, tittar han slött upp och fräser: 
    — Ja för fan. Ta´n så vi kommer hem nån gång. Jag ska se Kullamannen.
  Den fåfänge glömmer fruns klädbekymmer när han upptäcker de stora speglarna som visar honom själv i helfigur både framifrån och bakifrån. Han poserar framför spegeln, blöter på fingertopparna och slätar virveln i håret, rycker ner rocken i ryggen och iakttar sej från sidan, ler över axeln och tror att han är Bagarmossens Jean Paul Belmondo.
 Den otålige river fram hela famnen full av klänningar, inte av hjälpsamhet, utan bara för att han snabbt vill komma härifrån. Han lyckas aldrig forcera sin fru. Hon kastar ett föraktfullt öga på klänningshögen och fräser:
    — Men snälla Ludde, jag ska väl inte på maskerad heller!
    Ibland får jag sällskap där jag sitter på min pall och njuter av skådespelet omkring mej. I lördags slog sej en representant för kategorin “den sure" ned på pallen bredvid och inledde samtal. Det var en ganska trist typ som lystrade till namnet Karl-Erik.
    — Är inte du den där som skriver kåserier?
    — Jovisst, sa jag och sken upp.
    — Jävla roliga, jag har läst flera. Vafan får du allt ifrån?
    — Tja, man hittar på och så. . . (Den här Karl-Erik var ju inte så trist utan en sympatisk människa.)
    — Helvete vad jag skrattade åt den där grejen du skrev om, den där artillerikaptenen i Boden. Den var bra!
    — Jaså, ja tack ska du ha! (när i helvete skrev jag om artillerikapten i Boden)
    — Och den där löjtnanten i kåseriet från beredskapen i Norrland, det var inga dåliga grejer. . . Jag tycker du är helvetes på pricken när du skriver.
    — Tack ska du ha, men . . .
    Längre hann vi inte förrän Karl-Eriks fru kom klampande med ilsken besvikelse markerad i varje klamp.
    — Fort, Karl-Erik vi ska över till MEA här finns inte en pryl ju!
    — Fan, sa Karl-Erik och jag som hade det så trevligt. Jag har suttit här och pratat med Jolo på Dagens Nyheter, min favorit kåsör du vet. Hej då sa Karl-Erik vänd till mej.
    — Hej då, sa jag och såg honom vemodigt i ögonen.
    En ganska trist typ.