Hej Novosmisk,
så här lever sommarsvensken!

   nr 30  1974                 
■■■ Så fort man lämnar ön och reser in till stan och sätter sej på en bänk i Kungsträdgården så händer det nåt.
    En gråmuskig man, med ett utseende som en begagnad bilhandlare i Hansa Borgward-klassen, satte sej bredvid mej och sa:
    — Jag har skrivit brev hem till min lillefar i Novosmisk, kan ni hjälpa mej att få det censurerat?
    — Censurerat?
    — Ja, så att jag kan skicka det med posten hem till Sovjet utan att det blir stoppat. Är ni med i partiet?
    — Ja.
    — Bravo då kan ni censurera. Läs här, sa han, och halade opp en bunt papper ur innerfickan.
    Pjotr Slavinovitj
    Box 1984 Novosmisk
  I två veckor har jag nu upplevt Sverige och den svenska sommaren.
    Sommaren är precis som hemma i Novosmisk. Lågtrycken kommer så tätt att flugsnapparna måste lära sina ungar simma innan de kan flyga.
    Sverige är, precis som du misstänkte, inte alls den högt utvecklade välfärdsstat som svenska turister brukar skryta om när de kommer till oss med Reso.
    Man har ju tex. hört en del om den svenska bostadsstandarden, men allt visade sej vara tomt skryt. De här veckorna har jag med egna ögon sett hur folk tvingas tillreda sin mat utomhus över kolgropar i trädgården.
    Många hus saknar tydligen sängar, för en del människor tvingas sova utomhus i hängmattor mellan två träd, vilket påminner om den tillvaro som våra tappra matroser fick utstå på pansarkryssaren Potemkin före revolutionen.
  Massor av människor saknar dessutom badrum och dusch i hemmen, man ser dem kasta sej i havet för att klara den personliga hygienen.
    När stockholmaren vill befria sej från smuts, reser hon ofta ut i skärgården. Där förekommer ett glatt liv. Flera svenska medborgare har motorbåt med aktersnurra, men de som inte är privilegierade nog att äga en sådan får nöja sej med att köpa ett par vattenskidor och bli bogserade av de rikas båtar.
    Det som förvånat mej mest i Sverige är dock den låga standarden inom svensk konfektion. Det är lika illa ställt här som i Kina. Särskilda kläder för kvinnor finns t ex inte, utan de tvingas att gå i samma blåbyxor som männen. När det gäller ungdomen, som har större krav på omväxling i modet, har den amerikanska armén tydligen gjort en insats genom hjälpsändningar, en stor del av den svenska ungdomen går omkring i kasserade amerikanska uniformspersedlar. Visst värmer det, men det ser fattigt ut.
   På friluftsmuseet Skansen försöker man lätta folkets sinnen med musik så gott man kan. Bristen på moderna musikinstrument är påfallande, men svenskarnas uppfinningsrikedom förnekar sej inte. I stället för klarinett blåser man i ett rör som tillverkats av hoprullad björknäver. Det låter som när man kramar rommen ur en stör.
    Vid Strandvägen mitt i Stockholm ligger den svenska handelsflottan förtöjd vid kaj. Standarden på fartygen är genomgående låg, det rör sej i de flesta fall om gamla träskutor av den typ som vi i Sovjet skutade med för snart 1O år sen.
    De flesta svenskar synes bo i stenhus, men under mina fjorton dagar i Sverige har jag observerat, att flertalet helt saknar bostad och tvingas leva i tält ute på landsbygden. De söker döva tankarna på sin misär genom att koka flodkräftor, dessa marina gräshoppor som man kan se i ån hemma i Novosmisk och förtära dessa med mycken vodka. Därvid ikläder man sej det vackraste man har, färgglada hattar. (Men ack, all ståten är gjord av simpelt papper.) När alla gräshopporna är slut och alla svenskar berusade, sjunger de smädevisor om Chou En-lai. Fast uttalet av den kinesiske ledarens namn har blivit förvanskat. Man sjunger:
    Chou Litta Lej Chou Litta Lej
    kom ska jag kasta koskit på dej

    Svenskens intresse för musik är mycket kommersiellt betingat. Så fort Sverige vunnit en schlagerfestival i Brighton, döpte landet sin kaviar efter kvartetten som segrade.
   Kaviaren och andra livsmedel utbjuds i snabbköp. Mitt på golvet står det stora rostfria bassänger med matvaror, men trots att t ex paketen med fisk förvaras kallt, är fisken sa hård att man nästan bryter tänderna av sej, när man ska äta sitt paket med kall torsk.
    Man tycker att ett land med sådan dålig kvalité på köket borde hålla sej med välslipade bestick. Man har ju hört talas om ända sen Poltava “hur det svenska stålet biter” etc. Bara PR snack!
    Den bistra sanningen är att svensken t ex breder sina smörgåsar med hjälp av uråldriga spadar, tillverkade av eneträ. Det är frapperande hur många av husgeråden som fortfarande tillverkas av trä. Man ser överallt kärl och redskap i kvistig furu och på en källarrestaurang förvarade man ölet i en stor tunna av ek i stället för plast.
    Möblerna är ett sorgligt kapitel. I stället för de eleganta möbler i stål och bakelit, som vi har hemma i Novosmisk, får svenskarna hålla tillgodo med stolar och bord av massiv furu.
   Såvitt jag kan se ligger Sverige mer än femtio år efter sin tid. När en av landets prinsessor gifte sej häromsistens, gjorde hon t ex bröllopsresan per ångbåt, en gammal skorv från 1912 som heter Gustafsberg VII och inte ens har dieselmotor.
 Resten av brevet hem till Novosmisk kommer jag inte ihåg. Men är det inte fantastiskt vad man kan drömma när man kvartar in på en bänk i Kungsträdgården? . . .