Heja farsan, heja...
      
nr 5  1975        
■■ Kära föräldrar, nu är det snart dags för sportlov i fjällen igen. Ska det bli likadant i år, att ni står vid foten av backen och bara glor medan ungarna susar utför i eleganta krumbukter?
    Nej, ni ska hyra skidor och lära er åka slalom själva! Det är mycket lättare än ni tror. Fråga mej, ett hopplöst fall på 49 år och 92 kilo. Fråga Barbro, min fru, som är några år och några kilo mindre hopplös.
    I elva sportlov åkte jag terräng på ett par björkskidor som en gång förvärvades, på Oskarssons Lager för 27 spänn. Det var att kava uppför fjället på ena sidan och åka utför på den andra. Jag satte mej på huk och brakade åstad med SJ:s normalspårvidd mellan skidorna. Att svänga var det inte tal om. Tyngdlagen styrde mina öden ända tills dvärgbjörkarna tog emot nere vid trädgränsen. Hotellvärdarna kallade mej för “Härjedalens snabbaste mjölkpall.
  I elva sportlov har Erling Norberg, skidlärare vid Ramundbergets fjällgård, sagt till Barbro och mej: 
    — I år ska vi lära er att åka slalom! I elva år har vi svarat att han får sörja för underhållningen på hotellet på annat sätt.
  I år var han envisare än vanligt. Det tog honom tolv timmar att lära oss åka slalom! Visserligen ser vi fortfarande ut som upprymda pingviner när vi kommer. Vår stil är ännu inte avslipad. Men vi har blivit av med rädslan för branterna, vi har lärt oss åka ganska fort och vi kommer ner utan att slå oss fördärvade.
■   Redan första lektionen lärde vi, att våra kilon ska luta neråt och inte inåt backen. Och det visade sej viktigt att kilona vilar på rätt skida. Vi insåg att far måste ha dummat sej den gången han gick till Alpin Ski Shop och bad att få köpa en berg- och en dalskida till grabben.
■   Andra lektionen är man redan en hejare. Tredje lektionen är man jättesäker. Fjärde lektionen, kör man omkull en björk och inser hur lite man kan. Femte lektionen förstår man, att detta lär man sej aldrig.
■   Sjätte lektionen klarar man största backen på fyra rovor. Sjunde lektionen får man hoppet tillbaka. Åttonde lektionen står man hela vägen. Nionde lektionen börjar man vicka på ändan som dom stora gör. Tionde lektionen står det en lagård i vägen och man är djupt tacksam mot den okände vän som öppnat dörren.
■   Elfte och tolfte lektionerna är en fröjd. Vi säjer:
    — Är vi färdiga nu, magistern?
    — Ånej, säjer Erling Norberg, i utförsåkning blir man aldrig någonsin färdig.