Hela landet sitter hemma och gråter...
 
                                         
                                                                                             Hela landet sitter hemma och gråter...
nr 51  1978                
■■■ Major Claesson vågade inte denna jul heller. Där satt hela familjen framför TV:n på julaftons eftermiddag. Stina och ungarna och ungarnas ungar och Otto från Linköping, den gamle snyltgrisen, som hakat på i arton jular.
    Och hela gänget tindrade med ögona.
  Major Claesson vägrar att tindra. Han klarar det inte. Kalle Anka går bra, Feldreich också, men Lady och Lufsen orkar inte majoren med. Han blir så rörd att han gråter. Sagan om de båda hundarna är så förbannade söt att det porlar ur ögona på majorn. De senaste julaftnarna har han tagit bilen och kört, en vända på stan för att undvika detta för svenske män så nesligt som att falla i gråt.
    Stan låg nästan öde ty alla människorna hade hastat hem för att inte missa Kalle Anka och hans vänner.
  Öde låg butikerna, plundrade av ett krisdrabbat folk med förunderlig köpkraft. Öde låg gatorna. En ensam narkoman kryssade över Odenplan med sin magra schäfer. En halvtom buss rullade Sveavägen fram. En huttrande yngling i jeans och tunn T-shirt under plastjackan snodde en osåld gran som försäljaren lämnat efter sig på Tegnérgatan. Det var inte någon vacker gran, liknade mest en knottrig gärdsgårdsstör.
    Majoren rullade sakta nerför Birger Jarlsgatan och stannade för rött ljus vid Stureplan. Tomt så när som på en medelålders herre i ulster som tycktes flanera utan något särskilt mål. Majoren observerade att mannen styrde kurs mot honom. Och inte bara det, han öppnade bakdörren på majorens bil, satte sig i baksätet och sa:
    — Kör runt lite i stan, lite var som helst!
    — Precis vad jag håller på med, sa majoren.
    — Säj till när klockan är fem, sa mannen.
    — Händer det något särskilt klockan fem? undrade majoren och lät Volvon sakta rulla ner mot Nybroplan.
    — Då ska jag hem till familjen å fira jul, sa mannen i baksätet. Jag kan inte vara hemma så länge dom kör disneyfilmerna. Jag gråter som en fontän när dom kör Lady och Lufsen.
    — Samma här, sa majoren och log. Jag skakar hela jag.
    — Om det räckte med det, sa mannen i baksätet, jag bölar som en förstföderska.
    Mannen provbölade för majoren. Inte lät han som en förstföderska precis, mera som en vaxholmsångare i sjönöd.
    — Jag gråter alltid när dom visar nåt lyckligt på TV, sa mannen i baksätet. Så fort jag ser nån gammal film, en sån där dom får varann på slutet, då får dom bära mej till sängkammaren och bädda ner mej.
    — Men tragiska filmer rör mej inte i ryggen, sa majoren. Där det är meningen att man ska lipa, där sitter man bara och hånflinar. Kameliadamen får ligga där och hosta bäst hon gitter, mej rör hon inte i ryggen.
    — Dimmornas bro, sa mannen i baksätet. Jag satt och var full i skratt hela filmen, men runtomkring mej grät käringarna som Dalälven.
    — Barnen från Frostmofjället, sa majoren, jag har inte haft så livat i hela mitt liv.
    — Rännstensungar, sa mannen i baksätet. När den lama flickan sjunger “I min lilla lilla värld av blommor” får man ösa bion efteråt. Och där sitter man blöt om fötterna och garvar så man piper. Förmodligen är man inte riktigt klok.
    Volvon rullade genom en öde huvudstad med tvenne herrar som inte vet om man ska skratta eller gråta här i livet.
    — Inte en käft ser man ute, sa mannen i baksätet.
    — Hela stan sitter hemma och gråter, sa majoren.
    — Julen 74 var jag i Skövde, sa mannen där bak, det var tomt där med.
    — Då var jag i fjällen, sa majoren. Fick ge mej ut på skidor medan hotellet bölade kring TV-apparaten i gillestugan. Den ende jag mötte var en lapp som hade varit ute och hämtat en vilsegången ren. Han bjöd på kaffe i kåtan. Kaffe med salt i har man ju hört talas om, det kunde vara intressant. Men tror ni inte den jäveln hade en batteridriven TV i kåtan! Det satt fullt med lappkärringar därinne som rökte pipa och grät åt Lady och Lufsen! Jag tror inte att lapparna häller salt i kaffet, kaffet blir nog salt bara därför att dom fäller sina tårar i koppen.
    — Ere dags? undrade majorens passagerare.
    — Hon är tio i, sa majoren. Man kanske vågar dra sej hemåt?
    — Ska vara tomte klockan sex, sa passageraren. Barna säjer att det blir ingen jul om inte farsan är tomte.
    — Hur gamla är barnen?
    — 32 och 38, sa mannen i baksätet. Och era då?
    — 27 och 24, sa majoren, börjar komma i gråtåldern.
    — Tomte och skinka och lutfisk och julklappar är ganska ball, sa mannen i baksätet. Sånt står man ut med.
    — Och glöggen före och en whiskypinne och en julklappscigarr efteråt, då mår man, sa majoren.
    Är ni ledig i morronbitti? undrade mannen i baksätet. När dom lirar “Stilla natt, heliga natt” på juldagsradion, då är det färdigt igen. Jag måste ut.
    — Samma här, sa majoren, vad bor ni?
    — Karlberg 68.
    — Jag hämtar, sa majoren.
    — Fint, sa mannen i baksätet. Vad blir jag skyldig.
    — Vadå skyldig? sa majoren häpet.
    — E're inte en pirattaxi då? Den här timmen går väl på en hundring?
    — Nej, log majoren, det är gratis i dag. Vi ses i morron bitti. God Jul.